Belle & Sebastian

Hot Chip

Burgers

Familjen

Robyn

Olle

This is head

Crowd

Hurts

Crowd

Hångel vid Azalea.

Victoria Legrand från Beach House.

En Man i ett träd utanför ingången.

Steget i Almedalskyrkan

The tallest man on Earth.

Efterfest.

…Erik Stubbfält, Jessica Svensson, Hampus Bovbjerg-Grip, Mårten Westbergh och Andreas Larsson. Grattis allihop! Några av er har inte skrivit er adress. Ni kommer att kontaktas inom kort.

Fler tävlingar, undrar ni? Kommer snart.

Sedan vi hade vår senaste tävling på Novells sajt, där vi lottade ut biljetter till en viss Hultsfredsfestival, har en del hunnit hända. Festivalen lade ner, inte diskret utan med ett spektakulärt och plötsligt brak. Mycket tråkigt och sorgligt, tyckte inte bara Niklas Alicki utan alla vi som gör Novell.

Men vad ska man göra? Säcka ihop och dö? Lägga sig ner vid minsta tackling och spotta mot tv-kameran när man lämnar planen? Låta bli att någonsin arrangera en tävling på sin webbsida igen, i rädsla att det man lottar ut plötsligt ska gå upp i rök?

Nej. Det vore en omogen reaktion.

Tvärtom kastar vi oss upp i sadeln igen, med en ny utlottning. Jag lämnar över ordet till Christopher Sander, sångare i Novells särskilda favoriter [ingenting], som förutom att ha släppt en ny singel med Anna von Hausswolff just givit sig ut på en sommarturné i Sverige och Norge:

“I sommar inleder [ingenting] ett samarbete med några av Europas mest innovativa kvinnliga illustratörer. Illustratörerna Emma Löfström, Rina Donnersmarck, Karin Rönmark och Giedre Domzaite bidrar med unika affischer och merchandise som kommer användas i samband med [ingenting]:s uppträdanden under sommaren. Merchandisen, som görs i samarbete med Weekday, kommer även finnas till försäljning i klädaffärens norska och svenska butiker.”

Illustration: Emma Löfström / Karin Rönmark

Vad har allt det här med dig att göra? Jo, såhär: Novell har kommit över fem stycken ursnygga t-shirts, vars motiv illustrerats av dessa talangfulla bildkonstnärer och vars tyg har tagits fram ihop med den vänliga (tror vi) jeansjätten Weekday. Dessutom är de signerade av bandets frontfigurer Christopher Sander och Sibille Magoo Attar i egna höga personer.

Allt detta lottar vi nu ut. Bara sådär. Och in i potten kastar vi även in ett valfritt tidigare nummer av Novell, även de som formellt är slutsålda. (Om du redan har alla exemplar får du nästa nummer).

För att vara med i tävlingen om signerad t-shirt plus tidning behöver du bara svara på en enkel fråga: Vilken butik borde börja sälja Magasinet Novell?

Det kan vara en tidningsbutik, bokhandel, skivbutik, Pressbyrå, klädaffär, bensinmack — vilken affär som helst, egentligen, som borde ha Novell i sitt sortiment men som (vad du vet) inte har det idag. Butikens namn och stad räcker.

Mejla ditt svar och din adress till tävlingsledare/chefredaktör. Adressen är i vanlig ordning anton at magasinetnovell punkt se. Skicka ditt svar senast på torsdag 8 juli, då vi tillkännager vinnarna. Kör!

Jag hade tjatat på min mamma om att få åka. Jag var femton år och hade precis förälskat mig i Suede och Manic Street Preachers, dessutom tyckte jag att det fanns något så exotiskt med festivaler. Eller livemusik över huvudtaget eftersom Oskarshamn var en punk- och metalstad, inget för en ung popkille som mig själv.

Men mamma meddelade att inga av mina kompisar fick åka, och därför fick inte jag det heller. Men Hultsfred var en förnimmelse om att det fanns mer och bättre utanför min hemstad. Det var där rockmyterna blev verklighet, och där man själv fick skapa minnen till sina favoritband. Det var i alla fall så det kändes då. Så jag tjatade. Och tjatade.

Tillslut sa mamma ”Ok, men då hänger jag med”. Sagt och gjort, jag och min morsa drog dit med bilen. Vi köpte Smålandsrullar och kollade på fulla punkare. När vi kollade på Manic Street Preachers kom en packad festivalbesökare och somnade framför oss samtidigt som han kramade om mammas ben.
”Låt honom vara ett tag” sa jag till henne.

Sedan gick mamma till bilen för att vila samtidigt som jag tittade lite på Marilyn Manson. Sista dagen och sista konserten på Hawaiiscenen spelade Suede. Jag tvingade med mamma. Sa att hon nog skulle gilla det här. Sista extralåten var Saturday Night. Just den stunden är kanske det första riktigt fina musikminnet jag har. Det som jag fortfarande plockar fram och tänker på ibland, för att påminna mig själv om hur musik fortfarande drabbar människor.
Jag kommer ihåg hur jag sneglar mot mammas håll och ser hur hon har börjat gråta.
”Vad har hänt” frågar jag henne.
”Det är bara så vackert” svarar hon.
I bilen hem samma natt är jag så trött att jag knappt kan hålla mig vaken. Alla intryck, min första Hultsfredsfestival. Plötsligt vänder sig mamma mot mig.
”Niklas, ta inte det här på fel sätt… Men om jag någonsin lämnar din pappa, då ska det vara för han den där sångaren i Suede”.

Jag kommer ihåg min första Hultsfredsfestival 1999 tydligare än mycket annat. Det var utan tvekan något av det finaste jag var med om under min ungdom. Jag kommer även ihåg året efteråt, konserten med Ed Harcourt på Stora Dansscenen, och när Monster, The Hives och The (International) Noise Conspiracy spelade samtidigt i Teaterladan (Monsters sista konsert, året efteråt såg jag Anders Wendin spela med namnet Moneybrother på demoscenen). Jag kommer ihåg The Soundtrack of our Lives-konsert på Pampas där Ebbot inte kommer upp på scenen och sjunger ”bär upp tjockisen” gång på gång. Eskobars första spelning på Teaterladan också! Innan de blev dåliga. Sedan finns där lite för många Bob Hund-spelningar i huvudet än vad jag skulle vilja. Peaches-konserten när hon spottade blod på publiken. Och inte att förglömma en av mina största konsertupplevelser någonsin; duggregnet och de mörka molnen över Hawaii-scenen när Nine Inch Nails gjorde en otrolig spelning.

Jag kan fortsätta i evigheter. Hultsfred var Sveriges bästa festival där tusentals besökare varje år fick historier och upplevelser precis som mina. Jag har fortfarande inte varit på någon festival som påverkat mig så mycket som Hultsfred en gång i tiden gjorde. Men det var då, faktiskt för flera år sedan. Hultsfredsfestivalen har inte varit den festivalen på ett tag. Så samtidigt som jag uppriktigt sörjer dess bortgång, så är det enbart av nostalgiska skäl. Musikupplevelserna hittar jag numera någon annanstans.

Ps. Lösa rykten säger att festivalen kanske ändå dyker upp ändå i framtiden, fast då nerbantad. Vi får se. Ds.

Mer info:

Festivalens pressmeddelande

Sveriges Radio P4 Kalmars bevakning

Radiohead 2008. Bild: Nanna Kreutzmann/Rockphoto

Nio personer dog och festivalkulturen blev aldrig mer densamma. I sommar är det tio år sedan tragedin i Roskilde, som har påverkat alla konserter du har gått på sedan dess.

Text: Maggie Strömberg och David Hylander

Stämningen på scenen var bekymrad, avvaktande. Några toner från en basgång hade just avslöjat vilken låt som var på gång: »Alive«, Pearl Jams stora hit. Men turnéledaren hade kommit upp på scenen och pratat med sångaren Eddie Vedder. Bandet hade slutat spela innan låten kommit igång. Nu började fansen att bli otåliga.
»Heeyaaaa oooh, I’m still alive«. Refrängen kom och gick från olika håll i folkmassan.
»Heeyaaaa oooh, I’m still alive, hee-eeyyaaaah«.
Under tiden, ute i publiken, låg flera personer på marken och kämpade för att få luft.
Nio av dem förlorade kampen. Senare konstaterades att tyngden av kroppar ovanför dem hade pressat luften ur deras lungor.

Konserten hade börjat tolv låtar tidigare, halv elva på kvällen den 30 juni 2000. Pearl Jam hade inte spelat i Europa på länge och inte på Roskildefestivalen sedan 1992. Publiken var laddad. Av festivalens 75 000 gäster var ungefär 50 000 på plats framför festivalens största scen.
Det hade varit en regnig festival. Den här kvällen var temperaturen bara runt 11 grader, och när kroppsvärmen från tiotusentals människor mötte den kyliga luften bildades ett dis ovanför deras huvuden som gjorde det svårt att se. Högtalarsystemet fungerade inte som det skulle, och ljudet var lägre än normalt. Det blåste bort i vinden.
Publiken rörde sig i vågor. Kedjor av människor försökte ta sig längre fram mot scenen för att kunna höra bättre. Runt omkring höll sig folk krampaktigt i vågbrytare - vertikala stålstänger som stod utplacerade i publikhavet – för att inte svepas med när massan av kroppar böljade fram och tillbaka.
Ovanligt många publiksurfade. Framme vid scenen hade vakterna svårt att hinna ta hand om alla som kom över räcket. Redan under konsertens andra låt fick de hjälpa människor som såg skärrade ut, som sa att de inte hade kunnat andas. Ute i publiken hörde de rop på hjälp.
En våldsam våg gjorde att många tappade fotfästet. Omkring trettio personer ramlade omkull en bit från säkerhetsstaketet. Det blev som en krater i publiken. De som låg underst hade fyra eller fem personer ovanpå sig. Vakterna fick upp några av dem men nya personer föll ner, allt eftersom de kom surfande och inga händer fanns för att ta emot dem. Samtidigt tryckte publikmassan på bakifrån.
Vakterna klarade inte att hjälpa dem som låg ner medan musiken spelade. De skrek att någon måste stoppa konserten.
Bakom scenen var det rörigt. Ingen visste hur man stoppade en konsert. Kunde man bara avbryta? Det var ju Pearl Jam som stod där. Ett så stort band ingav respekt hos vakterna, de flesta var volontärer utan säkerhetsutbildning. Skulle publiken bli arg? Festivalchefen Leif Skov?
Personalen på Orangea scenen ville försöka få tag på Leif Skov innan de fattade några beslut. Men Skov svarade inte i telefon.
Istället bestämde sig en av de mest rutinerade säkerhetsarbetarna för att berätta för Pearl Jams turnéledare att något inte stod rätt till. »Det verkar som att några i publiken är fastklämda, men vi väntar på en bekräftelse«.
Turnéledaren ville inte vänta. Han gick upp på scenen.

När musiken hade tystnat började Eddie Vedder att prata med publiken, förklara varför de hade slutat spela.
»Det här har inte med musik att göra. Det har med personers säkerhet att göra. Det ser ut att vara något problem här framme och vi måste hålla en paus på fem minuter. Föreställ er att jag är er bästa vän och gör mig en tjänst, eftersom några av era vänner är skadade. Ta tre steg tillbaka.«
»Heeyaaaa oooh, I’m still alive«.
Det hade gått en kvart sedan det stora hålet bildades. Många i publiken sjöng fortfarande. De flesta kunde inte se att förvridna kroppar lyftes över säkerhetsstaketet längst fram.
Eddie Vedder fortsatte att be publiken att backa. Festivalbesökarna gav sig inte. De väntade på att konserten skulle börja igen. Till sist sa Eddie Vedder:
»Oh, fuck you guys, please, I really need your help.«
Publiken såg hur han sjönk ihop och började gråta, men det var inte många som förstod varför.
Några minuter senare kom en funktionär upp på scenen och bad alla att titta på marken, under fötterna, för att se om de stod på någon människa.
Samtidigt arbetade festivalens frivilliga läkare med de skadade. Hjärt- och lungräddning. Återupplivningsförsök. Det fanns gott om sjukvårdspersonal på plats, men inte tillräckligt med utrustning och medicin för att behandla nio personer med hjärtstopp. Vissa av dem hade troligtvis drabbats av hjärtstillestånd redan ute i publikhavet, kanske 10–15 minuter tidigare.
Det första larmet till danska SOS kom från en mobiltelefon. »Flera döda och flera skadade.« Operatören trodde att det var en busringning. Inte förrän fler, likadana, samtal kom in förstod SOS-personalen att det var sant.
Den första ambulansen anlände till Orangea scenen en timme efter att Pearl Jam hade börjat spela, en kvart efter att konserten hade abrutits.
Läkarna förklarade fem personer döda bakom scenen.
Ytterligare två dog i ambulanserna, två senare på sjukhuset.
Samma kväll beslutade festivalchefen Leif Skov att festivalen skulle fortsätta.

Jesper och hans kompisar hade varit på festivalen 1999, och sett R.E.M. och Suede. Fredrik var inte med då. Han ville inte följa med den här gången heller, inte förrän Pearl Jam bokades. Hjältarna.
På fredagskvällen hade Fredrik träffat några bekanta och gått med dem på Pearl Jam. När han inte kom tillbaka på kvällen antog Jesper att han hade följt med de andra bekanta efter konserten.
På morgonen hade Fredrik fortfarande inte kommit tillbaka. De väntade.
Under dagen satt de och lyssnade på festivalradions sändningar, en gång i timmen. Då och då lästes det upp signalement på de som hade dött. Inget stämde in på Fredrik.
Halv fem på lördagseftermiddagen läste radiorösten upp ett nytt signalament. Ljust hår, gul Pripps blå-tröja.
– Håret reste sig på armarna. Vi visste, men fattade det inte. Äh, det kanske inte är han. Men just den här gula tröjan med Pripps blå-märket och den blåa randen, den är från Lunds nation. Och ljushårig. Det var exakt, säger Jesper.
De tog sig till polisstationen i Roskilde och fick titta på bilder. Det var Fredrik.
En av kompisarna åkte till Rigshospitalet i Köpenhamn och identifierade kroppen.
– Vi andra klarade inte av det, säger Jesper.

Jesper. Bild: Åsa Wallin.

De skjutsades tillbaka till festivalen. På backstageområdet hade en krisgrupp tillkallats och de fick träffa en präst. Två av dem gick tillbaka och samlade ihop allas saker. De tog bara det nödvändigaste. Och nästan allt som tillhörde Fredrik.
De kördes hem i taxi. Det var dagen innan Öresundsbron officiellt skulle binda samman Sverige och Danmark. Ett par kompisar och några föräldrar mötte dem på flygbåtsterminalen. När de hade kommit hem fick de ducka för de svenska journalisterna.
Begravningen drog mycket folk. 
I kyrkan spelades Fredriks favoritlåt på elgitarr. »Heeyaaaa oooh, I’m still alive«.
Året efter åkte kompisarna tillbaka för att vara med på en minnesceremoni. Festivalen hade gjort en liten minnesplats en bit till vänster om Orangea scenen. Nio björkar och nio stenar skulle symbolisera de döda. Jesper tittade bort mot scenen och ryste. Han åkte hem direkt efteråt.

I ett konferensrum i en enkel enplansbyggnad i Roskilde sitter Henrik Nielsen.
– Innan det hände var man alltid stolt över att köra omkring i en bil som det stod Roskildefestivalen på, eller över att ha festivalens logga på kläderna. Efteråt, under en ganska lång period, frågade vi nog oss själva om vi fortfarande hade anledning att vara stolta, säger han.
Henrik Nielsen är en av fyra personer som har huvudansvar för Roskildefestivalen, och det är här som den planeras och förbereds. Festivalkontoret är inrett enkelt och funktionellt på ett sätt som påminner om vad Roskildefestivalen i grund och botten är: en föreningsverksamhet. Om festivalen skulle flytta ut imorgon hade lokalerna passat perfekt för ABF eller Studiefrämjandet.

Roskildefestivalens Henrik Nielsen och Christina Bilde. Bild: David Hylander

Den första festivalen i Roskilde var ett barn av samma anda som födde den i Woodstock. Det var 1971 och två av de tre arrangörerna gick på gymnasiet. En av dem föreställde sig festivalen som »en stor och vacker improviserad resa« där folk tog syra tillsammans.
Knappt en fjärdedel av besökarna betalade inträde, och när ekonomin inte gick ihop tog den ideella organisationen Roskildefonden över arrangemanget av kommande års festival. Fonden hade bildats av lokala föreningar i mitten på 60-talet, och hade som syfte att anordna festligheter för stadens barn och ungdomar.
När hippierörelsen ebbade ut och andra festivaler självdog hade Roskilde en stabil organisation i ryggen och kunde fortsätta att växa. Under 70- och 80-talen lockades allt större artister till den själländska stiftsstaden, och fler och fler biljetter gick åt.
När antalet besökare närmade sig 100 000 i mitten av 90-talet kände sig ledningen tvungen att dra i handbromsen.
– Det var inte säkert med så många besökare, säger Henrik Nielsen.
Antalet biljetter minskades successivt till 80 000.

Det hindrade inte de stora artistnamnen från att komma till Roskilde. Festivalsommaren 2000, den trettionde i Roskilde sedan starten, skulle Iron Maiden, The Cure, Oasis och Pet Shop Boys ställa sig under det orangea jättetältet på Dyrskuepladsen.
Det blev inte riktigt så. Varken Pet Shop Boys, The Cure eller Oasis spelade på festivalen. The Cure, som skulle ha spelat efter Pearl Jam, ställde in direkt. Medlemmarna i Oasis och Pet Shop Boys tyckte att det var osmakligt att spela på en festival där nio personer precis hade dött.
»Den som låter en festival fortsätta som om inget hänt efter en sån tragedi, han borde skjutas«, sa Liam Gallagher till Kvällsposten.
Men festivalen fick fortsätta. Att skicka hem över 70 000 besökare i förtid vore en logistisk mardröm, resonerade festivalledningen.
På festivalens sista dag sa Leif Skov att han tyckte att Roskildefestivalen skulle finnas kvar, och att han gärna fortsatte som festivalchef. Säkerheten hade inte brustit, menade han. Olyckan var just det: en olycka, en tragisk händelse som inte hade kunnat förhindras.
Denna inställning till trots började festivalledningen omedelbart att se över sina säkerhetsrutiner. Henrik Nielsen ägnade resten av sommaren åt att resa runt till festivaler i Europa för att studera och diskutera säkerhetsarbete. En av festivalerna han besökte var Lowlands i Holland. Där hade arrangörerna, som en följd av Roskildetragedin, snabbt tagit beslutet att förbjuda publiksurfning.
– Det sågs som en så allvarlig inskränkning i festivalpublikens frihet att man erbjöd alla som redan hade köpt biljett en chans att få pengarna tillbaka. Ifall de tyckte att de inte kunde få den festivalupplevelse som de hade betalat för utan publiksurfning, säger Henrik Nielsen.
Roskildefestivalen införde också ett förbud mot publiksurfning inför festivalen året efter.

En ännu större förändring i säkerhetsarbetet syntes framför den orangea scenen. Den öppna ytan med sina vågbrytare hade ersatts av fyra inhängnader, omgärdade av staket och säkerhetsdiken.
– Vi ville ha kontroll över hur många människor som var på området framför scenen. Tidigare hade vi ett system med en enda säkerhetsbarriär direkt framför scenen. Med det systemet kommer säkerhetspersonalen inte alltid åt publiken fort nog, säger Henrik Nielsen.
Flera andra förändringar genomfördes inför 2001 års festival. Kameror installerades ovanför publiken, för att ge de säkerhetsansvariga bättre överblick. Organisation och beslutsgångar sågs över, så att det fanns en säkerhetsansvarig vid varje scen med tydligt mandat att pausa och avbryta konserter.
När Pearl Jam-konserten avbröts var det första gången i Roskildefestivalens historia som arrangörerna stoppade en konsert av säkerhetsskäl. Många i publiken var oförstående, till och med arga.
– Vi märkte efteråt var att väldigt många inte förstod vad det var som hade hänt. Att något hade skett förstod man, men inte hur allvarligt det var, säger Henrik Nielsen.
Sedan dess har festivalen avbrutit flera konserter. Det handlar inte bara om de nya rutinerna, menar Henrik Nielsen.
– Efter olyckan lever vi alla som jobbar med festivalen med döden som en möjlig konsekvens, så att säga. När man då har ansvar för säkerheten på en scen pausar man hellre en gång för mycket än en gång för lite. Några av pauserna hade vi kanske kunnat undvika, men så stor skada är det inte för publiken att vänta fem minuter.
Samtidigt som pauserna har blivit fler jobbar säkerhetspersonalen mer medvetet med att informera publiken. Vet folk vad som händer och varför är förståelsen stor, säger Henrik Nielsen.

Publikens attityd har betydelse för säkerheten. Efter olyckan konstaterades att stämningen hade varit ovanligt aggressiv under Pearl Jam-konserten.
– Det råder ingen tvekan om att publiktätheten framför scenen var väldigt hög. De krafter som var inblandade där var ovanligt våldsamma. Det var en konsert där publiken var väldigt energisk, säger Henrik Nielsen.
Festivalledningen vill inte dra några egna slutsatser om varför olyckan hände. Familjerna till de döda har kämpat för att Roskildefestivalen ska ta på sig skulden, det moraliska ansvaret. Det har festivalledningen inte gått med på. Henrik Nielsen säger:
– Vi drar inte några andra slutsatser än vad polisen och räddningsmyndigheterna har gjort. Och den slutsatsen är att man kan inte peka på en enda orsak till att det hände. Det var flera olika faktorer som sammanföll.
Henrik Nielsens beskrivning av vad som orsakade olyckan bygger bland annat på den rapport som Roskildepolisen lämnade några veckor efter festivalen. Efter ett möte med festivalen, polisen och sjukvården, kort efter olyckan, konstaterades att ingen kunde ha gjort ett snabbare eller bättre jobb. Det som hade hänt var resultatet av »en serie olyckliga omständigheter«, som det står i polisens rapport.
Men den danska tidningen Politiken kunde visa att det inte stämde. Reportrarna Pernille Tranberg and Hans Drachmann pratade med hundratals personer i publiken och personalen. De granskade rapporter och hittade fansens bandupptagningar från konserten. Många av detaljerna kring olyckan hade inte varit kända utan deras efterforskningar.
De upptäckte bland annat att det fanns stora brister i säkerhetsrutinerna på Orangea scenen. Oklara beslutsgångar gjorde att det tog minst femton minuter innan konserten avbröts. Martin Flink, en av de som hamnade på marken i publiken, berättar i Politiken:
»Efter ett tag stannar musiken och jag tänker att nu blir vi uppdragna. Men en ny låt går igång. När det blir paus en andra gång tänker jag att nu blir vi upplyfta, men det kommer en låt till. Efter det stannar musiken för tredje gången och den här gången stannar den äntligen helt.«
Granskningen visade också att viktig medicinsk utrustning saknades i anslutning till scenen, och att det tog onödigt lång tid innan räddningstjänsten och sjukhuset i Roskilde underrättades om olyckan. Den person som hade ansvar över scenen stod på baksidan och pratade i telefon under konserten.
Roskilde kommuns säkerhetsinspektörer hade redan 1996, och igen 1997, varnat festivalledningen för att publiktrycket framför scenerna kunde leda till en dödsolycka. Enligt festivalchefen Leif Skov gjordes förändringar som en följd av detta. Skov vidhöll att olyckan inte kunde förklaras med att festivalorganisationen varit ouppmärksamma på säkerheten. »Kunde mer ha gjorts? Ja, så är det alltid.«

Under månaden efter festivalen åkte Leif Skov runt för att träffa familjerna till dem som hade dött. Röster hade höjts för att det var läge för honom att kliva av sitt uppdrag som festivalchef efter olyckan, men han menade att det vore att fly undan ansvaret. Skov avgick till slut på våren 2002, efter 30 år i Roskildefestivalens ledning.
Politikens avslöjanden ledde till att den danske justitieministern gav statsåklagaren för Själland i uppdrag att göra en oberoende utredning av Roskildeolyckan.
Utredningen kom att rikta skarp kritik mot både festivalen och Roskildepolisen. Mot polisen för att de hade godkänt säkerheten på oklara grunder, och mot festivalen för att det var otydligt hur en konsert skulle stoppas och för att räddningsinsatsen varit rörig.
Men några åtal väcktes inte. Även om misstag hade begåtts kunde ingen i rättslig mening ställas till svars för att nio unga män hade dött framför Orangea scenen i Roskilde. Festivalen fälldes inte heller i de civilrättsliga processer, som några av de anhöriga drev. Tidigare i år avslog Högsta domstolen i Danmark det sista överklagandet.
– Att säga att de nio unga männen dog av syrebrist, som Roskildefestivalen gör på sin hemsida, är patetiskt. De dog på grund av brister i säkerhetsorganisationen. Det som hände i Roskilde hade kunnat förhindras.
Det är Paul Wertheimer som säger detta. Han är publiksäkerhetskonsult med ett imponerande cv. Han har deltagit i statliga publiksäkerhetsutredningar i flera länder. När det danska kulturdepartementet tillsatte en utredning efter Roskildeolyckan anlitades han som konsult, och han har uttalat sig om publiksäkerhet i tidningar som The Guardian och New York Times.
Paul Wertheimer har väldigt starka åsikter om det som hände i Roskilde, och om publiksäkerhet i allmänhet. På sin hemsida har han publicerat en lista över namn på människor som har dött i samband med musikevenemang. De nio som dog på Roskilde finns med. Paul Wertheimer kallar listan för The Rock and Roll Hall of Shame.
När Paul Wertheimer arbetade som konsult för det danska kulturdepartementet bjöds han in för att jobba direkt med festivalen.
– Jag var skeptisk, eftersom jag varit så kritisk mot det som hade hänt. Jag ville inte att det skulle kännas som att det gav mig jobbet för att sätta mig ur spel, så att säga.
Men Paul Wertheimer tackade ja till erbjudandet, och skrev en text om publiksäkerhet som delades ut till besökarna på festivalen.
Året efter olyckan gav Paul Wertheimers konsultfirma en utmärkelse till Leif Skov och Roskildefestivalen, för hur de hade skött arbetet med att förbättra säkerheten. Paul Wertheimer säger idag att Leif Skov visade ett imponerande ledarskap i sättet han hanterade säkerhetsfrågan under tiden efter tragedin.
Men 2005, när den danska tidningen Berlingske tidende intervjuade Paul Wertheimer var han starkt kritisk till festivalledningen.
Följande citat från den danska tidningsartikeln gick att läsa i svensk press inför Roskildefestivalen det året.
– Som förälder bör man vara bekymrad. De sätter publikens säkerhet på spel. Det kan inträffa livsfarliga olyckor. Det som jag har sett verkar inte professionellt.
I efterhand använder han inte lika hårda ord.
– Jag var kritisk mot att de verkade ha blivit självbelåtna och nöjda med det jobb de redan hade gjort. Men säkerhet är inte ett arbete man blir färdig med. Att man hade en säker festival förra året innebär inte att årets festival är säker.
Efter artikeln i Berlingske tidene svarade Roskildeledningen på Paul Wartheimers kritik. De ifrågasatte hans kompetens som säkerhetsexpert och menade att jobbet han gjorde för dem var »oanvändbart, verklighetsfrämmande och inte konkret nog.«

Istället gick Roskildefestivalen över till att jobba med brittiska och holländska säkerhetsexperter. En av dem heter Chris Kemp och är professor på Centret för publiksäkerhetsstudier vid Bucks New University i England.
Chris Kemp har gjort flera forskningsstudier på Roskildefestivalen. Ett år satt han i fjorton timmar i sträck under Orangea scenen med blicken på en monitor. I publiken stod några personer i särskilda dräkter, med sensorer som mätte temperatur och tryck. På sin monitor kunde Chris Kemp se hur publiktrycket förändrades under konserternas gång.
– Det som var förbryllande var att trycket sjönk kraftigt mellan låtarna, för att sedan stiga igen. Vi begrep inte varför, tills vi insåg att publiken applåderade med händerna ovanför huvudet när en låt tog slut. Det frigjorde en massa plats som minskade trycket.
Chris Kemp lyfter fram betydelsen av inhägnaderna framför scenen för att skapa en säker konsertupplevelse.
– Det de har gjort i Roskilde som är väldigt smart är att de har fått besökare som kan utgöra en säkerhetsrisk att hålla sig i inhägnaderna där de kan hanteras på ett säkert sätt, säger Chris Kemp.
En sak som Chris Kemps forskning har visat är nämligen att det inte är mängden människor i sig som ger upphov till riskabla situationer i publikhavet. Istället är det beteendet hos en viss sorts konsertbesökare som spelar roll.
– Det vi har upptäckt är att de som hoppar och knuffas och så vidare är de som vill komma nära scenen. När de finns långt bak i publiken trycker de på för att komma närmre. Men när de befinner sig i ett avgränsat område framför scenen med färre människor behöver de inte göra det.

Förändringarna i säkerhetsarbetet som genomfördes inför Roskildefestivalen 2001 kostade ungefär tio miljoner kronor, enligt Henrik Nielsen. En konsekvens av det nya säkerhetssystemet med inhägnader framför scenen blev att behovet av säkerhetspersonal mångfaldigades. Henrik Nielsen uppskattar att det krävs minst tio gånger så mycket säkerhetspersonal för att bemanna Orangea scenen idag som före olyckan. Dessutom blev man tvungna att bygga om hela scenkonstruktionen, eftersom det ansågs säkrare att ha en högre scen.
I slutändan är det festivalbesökarna som har fått betala för förändringarna. Antingen direkt genom höjda biljettpriser eller indirekt när det har blivit mindre pengar över till att boka artister.
Av ännu större betydelse för festivalpubliken är kanske hur den ökade säkerheten har påverkat konsertkulturen. För tio år sedan sågs det som ett allvarligt ingrepp att förbjuda publiksurfning. Idag tar de flesta konsertbesökare det förbudet för givet. Det vilda och utlevande i festivalupplevelsen har tonats ner.
Samtidigt finns det de som fortfarande anser att musikfestivaler är orimligt riskabla.
Och som publiksäkerhetsprofessorn Chris Kemp konstaterar: den enda konserten helt utan risk är en konsert utan publik. Publiksäkerhet handlar 
om att hantera risker, inte om att eliminera dem.
Henrik Nielsen sammanfattar hur Roskildeledningen ser på motsätt
ningen mellan säkerhet och konsertupplevelse när han säger:
– Det måste finnas en balans. Det finns de som tycker att festivaler där man står upp borde förbjudas. Men en festival ska också vara en fysisk upplevelse.
Innan Leif Skov klev av som chef för Roskildefestivalen, och i princip försvann från offentligheten, träffade han de danska journalister som hade granskat olyckan. De diskuterade det faktum att det under konserterna på Roskildefestivalen var vanligt att människor i publiken blev medvetslösa och fick lyftas ut av säkerhetspersonal.
»Tror du inte att många tycker att det låter våldsamt att hundratals människor, flera av dem medvetslösa, lyfts över säkerhetsstaketet under en konsert?«, frågade journalisterna.
»Jo«, svarade Leif Skov. »För folk som inte går på konserter tror jag att det låter så. Men för publiken hör det till. Det är det suset, den kicken, som man vill uppleva.«

Publiksäkerhetsprofessorn Chris Kemp har i en studie mätt hur högt trycket publiken utsatts för längst fram på stora konserter. En av mätningarna gjordes på Readingfestivalen i England, som har samma system med en enda säkerhetsbarriär som Roskilde använde sig av 2000 (1).
»Där utsattes publiken längst fram för ett tryck som motsvarar att i en sekund ha tyngden av en buss på bröstkorgen.«
På Roskilde, med inhägnaderna på plats, var trycket längst (2) fram fortfarande högt, om än inte alls lika högt som i Reading. I de bakre inhägnaderna (3)var det däremot försumbart.
»Och mest intressant: trycket från de 75 000 personerna längst bak (4) var nästan ingenting«, säger Chris Kemp.

Grafik: Alfred Gunnarsson

—————————————————————————-

»Det som hände skakade om hela konsertindustrin«

Effekterna av Roskildeolyckan kändes också i Sverige. Efteråt tog den svenska regeringen initiativ till en svensk manual för evenemangssäkerhet. Den gavs ut av Rikspolisstyrelsen och Räddningsverket 2008.
Arbetet med att ta fram den svenska säkerhetsguiden leddes av Petter Säterhed, som idag är säkerhetsansvarig på Peace & Love-festivalen.
– Tittar man på utvecklingen inom publiksäkerhet så finns det ett före och ett efter Roskilde. Det som hände där skakade om hela branschen, säger han.
Han pratar om det som en omsvängning, som att utvecklingen fick en skjuts.
– Många arrangörer började ta mer seriöst på säkerhet som begrepp. Det blev lättare för oss som jobbar med säkerhet att få vår vilja igenom. Men det är fortfarande en stor skillnad mellan olika arrangörer. Det finns de som egentligen borde pyssla med annat.
Ett före och ett efter Roskilde märktes också på Hultsfredsfestivalen. Där fanns ett publiksurfningsförbud sedan tidigare, men det respekterades inte av alla. Det var inte ovanligt att säkerhetspersonalen tog emot över 200 publiksurfare under en stor konsert. Efter Roskildeolyckan sjönk antalet till strax under 200 publiksurfare, sammanlagt för alla konserter under hela festivalen.
Hultsfredsfestivalen hade fått anledning att öka sitt säkerhetstänk redan tidigare. En ung kvinna dog när Hole spelade på festivalen 1999, efter att sångerskan Courtney Love hade uppmanat publiken att ta sig upp på scenen.
Idag undersöker säkerhetschefen Ulf Nilsson alltid hur bokade artister har betett sig vid tidigare konserter. Festivalarrangörerna i Europa delar information med varandra.
– Har vi haft en bångstyrig artist som inte agerar säkerhetsmässigt, så varnar vi andra. Det finns ingen artist som vi släpper upp utan att först gå igenom säkerheten med dem.
Men de flesta artister är säkerhetsmedvetna och ställer själva höga krav, påpekar han.
Anna Sjölund jobbar på konsertjätten Live Nation sedan många år. Idag har hon ansvar för deras evenemangsverksamhet i öst- och centraleuropa. Hon önskar att de svenska initiativen hade lett till större förändringar.
– Det har gjorts mycket som är bra, men jag tycker att man kunde ha gjort mer. Det är inte alltid som myndigheterna har kunskap om och intresse för publiksäkerhet.

—————————————————————-

Tidernas värsta konsertolyckor

1979: En arenakonsert med The Who i Cincinnati, USA, spårar ur och elva personer dör.

1981: Tre människor kläms ihjäl på en Gyllene tider-konsert 
i Mastens folkpark i Blekinge.

1983: Ett 50-tal barn räddas i sista stund från att klämmas ihjäl när Carola uppträder i Hede.

1987: Kaos utbryter vid en U2-konsert vid Eriksbergsvarvet i Göteborg. Ett 100-tal personer lyfts ut och ett 10-tal förs skadade till sjukhus.

1999: En folkmassa på väg från en konsert i Minsk, Vitryssland, kläms i en tunnel och 54 personer dör.

1999: En 19-årig flicka kläms ihjäl under en Hultsfredsspelning med Courtney Loves band Hole.

2003: Sexton personer trampas ihjäl i trängseln inför en konsert med den kongolesiske artisten Koffi Olomide i Benin.

2007: Sju dör och 32 skadas vid en konsert i Tunisien. De yngsta är barn i tolvårsåldern.

Såhär glad blev Novell-medarbetaren Albin Grahn nyligen.

Varför? Jo, i ett vindsförråd tillhörande en redaktionsmedlem har vi hittat en bunt Novelltidningar som vi trodde var förlorade för alltid.

Klassiska Novelltexter som Adam Svanells reportage om de interna stridigheterna i Rednex, Hanna Fahls skildring av Veronica Maggio och Oskar Linnros kärleksaffär samt Stefan Westrins genomträngande intervju med Håkan Hellströms wingman Daniel Gilbert — allt går nu återigen att få tag i för den som upptäckt vår publikation nyligen.

Men, obs: tidningsbunten vi hittade är inte jättestor, så passa på att köpa gamla nummer nu. Du gör det hos vår hovleverantör Papercut i Stockholm.

För att annonsera vinnaren plockar vi fram den där enhändiga trumvirveln igen. Kom igen nu, titta på den först, det blir roligare. Skapar lite spänning (visserligen flyktig). Sedan kör vi. Vinnaren är…

…Christer Lindh från Göteborg. Grattis, Christer! Biljetterna kommer på posten.

Ni som inte vann kan fortfarande skaffa biljetter till den stora småländska festen här. Och ni kan också se fram emot fler festivaltävlingar på Novells sajt. Att ge bort fina priser till lyckliga vinnare har visat sig ganska kul, så vi fortsätter med det. Håll utkik.

De har, såklart, dragplåster. Erykah Badu, Kent, Scissor Sisters, Bob Hund, Nas och Deftones är några av dem. Men inför årets festival har festivalledningen fokuserat mer på det som händer på de små scenerna.

Ska vi börja med att tipsa om några av de band som kommer att spela? Okej, vi gör det. Först Vit Päls från Malmö:

Sedan Ida Redig från Göteborg:

Och till sist, äh vad fan, vi tar ett av de stora namnen också:

Nu till tävlingen. Du kan vinna två biljetter med camping och allt till årets festival, som arrangeras vid sjön Hulingens strand den 7-9 juli. Frågan du behöver besvara är:

Hultsfreds kommun har två vänorter. Vilka?
1. Rumia (Polen) och Ylihärme (Finland)
X. Roskilde (Danmark) och Caen (Frankrike)
2. Wolfsburg (Tyskland) och Mo i Rana (Norge)

Okej, bara att börja googla. Sedan mejlar du svar och adress till chefredaktören på anton@magasinetnovell.se. Vinnarna presenteras på måndag Kör!

Text: Niklas Alicki

Vad är det du gillar med Peter LeMarc?
– Jag tycker om sentimental musik. Det är den största känslan för mig. Jag fattar inte dansmusik så mycket, eller varför man ska ha kul till musik. Underhållning är inte att bli glad utan att känna något.

När började du lyssna på hans musik?
– Jag har alltid lyssnat på Peter LeMarc. Från det att morsan spelade det i bilen tills jag hade kvar skivan i högstadiet då det var lite nördigt. I gymnasiet blev det ett guilty pleasure, och sedan gick jag tillslut in för det. Hans musik har blivit lite av ett intresse.

Hur menar du med intresse?
– Vissa grejer är man intresserad av och håller på med utan att riktigt tänka på det. Men jag märkte hur jag har försökt tvinga på olika flickvänner jag har haft Peter LeMarcs musik. I början undrade de alltid vad jag höll på med, men det blev som ett test för mig.

Test på vilket sätt?
– Finns det något bra i det här eller är det jag som är galen? Till slut så nördade alla på det. Eller alla, det låter som att jag har haft ett harem av flickvänner, så är det inte. Jag kommer ihåg första gången jag skulle vara med i radio 2003. Jag och Daniel från Snook skulle välja varsin låt, så då tänkte jag ”nu kör jag” och valde en Peter LeMarc-låt. Jag fick väldigt mycket hat för det.

Var det första gången du kom ut ur Peter LeMarc-garderoben?
– Ja, det måste det ha varit. Sedan började jag nämna honom i låtar. 2003 gjorde vi en låt som blev lite av en hit (Afasi & Filty feat. Snook – »1990 nånting«, reds. anm.). Då var han med för första gången. Sedan dess har jag nämnt honom ytterligare två–tre gånger. Jag mejlade honom faktiskt när jag var 19 år och skrev att det vore fett att göra en låt ihop. Och nu när jag satt fast i textskrivandet för några månader sedan så föreslog mina bokare att jag skulle ringa Peter LeMarc. Men då kändes det inte lika fett längre.

Varför inte?
– Vissa saker ska behålla sin mystik.

Markus Krunegård gjorde annars en liknande grej med sin idol Mauro Scocco.
– Jag tycker det blev ganska bra, men jag vet inte om det berodde på att det fanns så mycket energi mellan dem. Snarare för att de båda är duktiga musiker.

Vad har du för relation till Peter LeMarc nu?
– För att vara helt ärlig, och jag hoppas att han inte läser det här, så var jag på en väldigt omskriven konsert på Cirkus för typ ett och ett halvt år sedan. Det var en sådan jävla ångest. Jag tänkte bara; vilka är de här människorna jag sitter bland? Jag kunde inte identifiera mig med dem. Han gjorde rockhopp och sparkar på scenen, och hade på sig en vit skjorta nedstoppad i jeansen. Där förstördes hela romantiken. Det är inte lika kul att se 1200 andra som gillar honom. Jag började fundera på om det jag tyckte mig höra i hans musik enbart fanns i mitt huvud.

Tycker du att man kan höra spår av Peter LeMarc i din musik?
– Jag tror att mitt användande av adjektiv i låttexter kommer från honom. Jag använder mig även av mycket bilder och platser, precis som han.

Vill du att din musik ska förvalta arvet från Peter LeMarc?
– Jag skulle vilja att det jag håller på med nu, och då menar jag det jag gör som soloartist, vore ett  modernt alternativ till Peter LeMarc. Ett mer relevant alternativ inom musik på svenska. Att jag har inspirerats av det som var stort på 80- och 90-talet, men samtidigt placerat det i en värld där produktionerna är viktiga. Det jag tycker är tråkigt med det gamla gardet, inklusive Peter LeMarc, är att de gör en låt med gitarr och piano, spelar in det och så är det klart. Enbart en låt för mig är ingenting.