Mot Sveriges framsida

Ett glädjebesked till alla er göteborgare som trånande har dreglat över bilderna från Novellprisgalan: På fredag, den 19 december, firar vi släppet av Novell #2-3 även på västkusten!

Novells Niklas Alicki är en av initiativtagarna till klubben Livet, som har det enkla konceptet att bara spela ny popmusik. Livet håller till på Ritz, och premiären på fredag fungerar också som releasefest för nya numret av Novell. Redaktionen finns på plats, spelar skivor och säljer tidningen till extrapris. Alltså:

Fredag den 19 december kl 20 - 03
Ritz, Bastionsplatsen 2, Göteborg
Fri entré
DJs: Livet & Novellredaktionen

Du är så yeah yeah

Det känns som rätt beslut, med rätt timing. Ändå sorgligt med Broder Daniels avslutningskonsert på Way Out West. Det markerar så definitivt en ny era, för dem och alla oss som var kids när de var kids. Vi som sett dem växa upp, vi får en påminnelse om att även vi borde tänka på att denna väg vandra. Lägga undan tiaran, slänga skålen med paljettstjärnor för gott, inse att de aldrig mer kommer att komma till användning. ”When we were winning”, dags att gå vidare nu, klippa sig, skaffa ett jobb. Sluta klä sig i svart, dansa barfota, gå på efterfest, sova över i soffor.

Kanske har vi redan gjort det, kanske är vi redan där. Kanske är det därför WOW känns som en toppenfestival. Städad och varm, okletig. Vi möter upp vänner på träbänkar i inhägnader istället för lortiga tält.

Framförallt så får man ge gänget bakom WOW en eloge för intressanta bokningar, det är en fin blandning av bredd och spets. Lagom publikfriande, ändå fingertoppskänsla. Band, enligt vissa - kanske lite av grejen med festival. Något som verkar vara bra att påminna om ibland.

Göte Pleasures

I sommar kör Uppåt Framåt i Göteborg en klubb som heter Guilty Pleasure. Upplägget är non-stop 80- och 90-talspop från tio till två. Inga känslor av skam eller genans - bara Whitney Houston och I come from a land down under tills korna går hem (som folk sa på 90-talet). Guilty Pleasure koncept är, som namnet skvallrar om, att de spelar låtarna som du inte vågar erkänna att du gillar.

Men är det inte precis det vi gör? På Göteborgs popklubbar har Orups “Unga hjärtan” och precis vad som helst med Blümchen visserligen varit floorfillers i flera år, men den här våren känns det som att alla hämmande förbehåll inför att slänga in 20 år gamla landsplågor i dj-settet (eller i playlisten hemma) har släppt. Att starta en klubb som spelar Papa Don’t Preach och Rick Astley sommaren 2008 är ven fantastisk idé, men inte för att det är särskilt guilty - utan för att det är både helt rätt i tiden och snuskigt publikfriande.

Jag menar lyssna på det här:

Det här:

Och det här:

När låtarna är så här bra är det är svårt att över huvud taget göra något annat än att sitta hemma och titta på gamla YouTube-klipp med 80-talsvideor.

Jag vet inte. Kanske är det annorlunda utanför staden vars mest kända symbol håller i en skitstor fiskfallos.