Novell

Senaste gången jag såg Bob Hund var under snökaoset i Gävle 1998. Folk kom på skotrar och skidor, det åskade. Fickpluntan gick runt ibland oss femtio stackare som hade tagit oss dit. Min kompis lurade i mig att basisten, Mats, hade träben. Det trodde jag i flera år, kan även ha spridit detta. Själva spelningen var fantastisk, det hade den kanske varit hur de än spelande. Vi gick på efterfest, alla tog av sig kläderna - de var blöta. Sedan var man tvungen att vara kvar där, vi var insnöade, kunde inte gå hem.

Nu gör Popaganda gjorde det begåvade valet att ta Bob Hund till festivalen. Bob Hund, som inte gjort en spelning på sju år, som tackar nej till alla intervjuer, gör sin 399:e spelning på lördagskvällen inför dryga 8000 besökande. Thomas Öberg är den han alltid varit. Spexig, liten, fin. Den här gången är det en jättehögtalare, placerad mitt på scenen längst fram som är hans podium. Men stolen finns med, för att kastas omkring om inte annat. De andra attributen är inte lika vanliga men ljuvliga: vitt pärlhalsband, vita silkesvantar, vit ögonmask, till hans helvita jeans och t-shirt. Han sjunger om att det är revolution på gång, om att sätta allt på ett kort, han rear ut sin själ och jag undrar hur de lyckads boka dem. Upp, upp, upp, ned.

Andra saker att känna tacksamhet över är upplevelsen av brasilianska Bonde Bo Role. De blandar musik ur filmen Grease med ”Push it”, lägger på lite Daft Punk, får alla att dansa “som vinden” med armarna i luften. En av tjejerna sitter i en soffa och sittdansar lojt. Sedan ruskas det med plastpalm och dansas i lila glanstights som att det inte fanns en morgondag till hitten ”Solta o frango”. Den blandas med ”Just can’t cant enought” utan att det är några konstigheter. Livet är lätt och urroligt, och det enda som finns kvar att önska är att de kommer tillbaka snart så att jag får se dem på en liten och svettig klubb.

Annars då? Hidden Cameras var trista och Sebastien Tellier gjorde ”riktiga sexljud” med uppknäppt gylf. Det var väl det. En Popaganda-festival på Eriksdalsbadet slutar tidigt, vid elva. Då går man inte hem till sitt tält. Då går man till Clarion, det tar två minuter, eller Debaser Medis, det tar fem minuter. Sen kan man promenera hem om man vill och bor på rätt adress. Också något att känna tacksamhet över.

Du är så yeah yeah

11 augusti 2008

Det känns som rätt beslut, med rätt timing. Ändå sorgligt med Broder Daniels avslutningskonsert på Way Out West. Det markerar så definitivt en ny era, för dem och alla oss som var kids när de var kids. Vi som sett dem växa upp, vi får en påminnelse om att även vi borde tänka på att denna väg vandra. Lägga undan tiaran, slänga skålen med paljettstjärnor för gott, inse att de aldrig mer kommer att komma till användning. ”When we were winning”, dags att gå vidare nu, klippa sig, skaffa ett jobb. Sluta klä sig i svart, dansa barfota, gå på efterfest, sova över i soffor.

Kanske har vi redan gjort det, kanske är vi redan där. Kanske är det därför WOW känns som en toppenfestival. Städad och varm, okletig. Vi möter upp vänner på träbänkar i inhägnader istället för lortiga tält.

Framförallt så får man ge gänget bakom WOW en eloge för intressanta bokningar, det är en fin blandning av bredd och spets. Lagom publikfriande, ändå fingertoppskänsla. Band, enligt vissa - kanske lite av grejen med festival. Något som verkar vara bra att påminna om ibland.