Text: Karin Arbsjö | Foto: Viktor Gårdsäter

Det är mitt på dagen en höstkylig måndag. På en tunnelbanestation i Stockholm, alldeles invid spåret, står rapparen Setare, mer känd under sitt artistnamn Ghogha. Hon har uppsatt hår, röd tröja och grön täckjacka, och blir fotograferad av Novells fotograf Viktor Gårdsäter. Han tar upp kameran för att fotografera henne när tåget kommer in.

Det är fyra sekunder mellan de två bilderna han tar. På den första ser Setare koncentrerat allvarlig ut. På den andra skriker hon av skräck. En man har ställt sig på perrongen bredvid Setare. Hon har hört hur han pratat på persiska i sin mobiltelefon. »Jag kommer att göra det, jag kommer att kasta mig« har han sagt. Sen har han hoppat ut framför det inbromsande tåget.

Setare hör hur mannen stönar nere på spåret. Han lever. Hon pratar med honom och säger att hjälp är på väg. Hon frågar honom varför han hoppade, men får inget svar. Människor runt omkring skriker, en kvinna svimmar. Efter några minuter tar chocken över och Setare och Viktor rusar upp, ut i den kalla luften på gatan.

Det första hon tänker är att mannen inte har fått asyl i Sverige. Att han har förlorat allt och att det är därför han har försökt ta sitt liv.

– Det som var så hemskt var att han var helt säker. Han tvekade inte, han bara sprang mot tåget, säger Setare. Och så frågar hon:

– Jag har hört att det är vanligt att människor kastar sig framför tåg i Sverige. Stämmer det?

Text: Märta Myrstener | Foto: Oskar Kullander

Vid en dörröppning på Bondegatan i Stockholm sitter Eric Hammarstrand och konfererar med sina två assistenter.

Samma morgon har de åkt från Motala till Stockholm för att Eric ska delta i sitt första rapbattle någonsin, men nu har de stött på ett oväntat hinder. Bonden bar, där arrangören Basementality Battles ska ha kvällens evenemang, ligger i en källare. Efter flera försök tvingas assistenterna David och Hippie att ge upp. Det går inte att lyfta ner Eric och hans permobil för de 25 trappstegen.

Efter en timmes väntan i sensommarsolen lyckas de till slut skaka fram tre frivilliga. Tillsammans kånkar de fem ner Eric till klubben och kvällen kan börja.

När Eric Hammarstrand rappar går han under namnet Permoman. Han har länge velat ställa upp i en battlerap-match, men fram tills den här dagen i juli har arrangörerna inte lyckats hitta några motståndare. Battlerappare tävlar om att vara så skoningslösa som möjligt, och elaka dissar är en central del av hela genren. Ändå är det inte många som vågar ställa upp och vara taskiga mot en rappare med funktionsnedsättning.

Men nu har det lossnat ordentligt. Ikväll ska Permoman bli den första i Basementalitys historia som går två matcher på en kväll. I förväg har han skrivit till kvällens motståndare på Facebook. »Håll inte tillbaka, jag kan ta hur taskiga grejer som helst.«

Battle efter battle avklaras på den fullsmockade klubben, där publiken har bildat en ring som kombattanterna står i. Plötsligt ropas hans eget namn upp.

I sitt första battle ska Permoman möta Erik Indian, en kille från Motalas grann-ort Borensberg. »Jag ska döda den här jävla Borensbergaren!«, ropar Permoman och rullar in i ringens mitt. Han har en rutig filthatt neddragen över ansiktet, och en myggmikrofon fastsatt på t-shirten för att han ska höras ordentligt.

Efteråt får publiken rösta på vilken rappare som var bäst, och matchen slutar med att Erik Indian vinner med knapp marginal. Nästa match, mot den cp-skadade rapparen Madodds, vinner han.

Sedan är det fest hela natten. Folk ur publiken kommer fram och säger att de gillar honom. »Det är bra att du representerar Östergötland«, säger någon. Eric är genomsvettig men känner att han måste göra det här igen.

Den enda besvikelsen är att hans motståndare knappt nämnde Erics funktionshinder. Visserligen sade Erik Indian något om att Permoman är »det konstigaste från Motala sen Alexander Bard«, men det var egentligen bara en antydan. Ingen hånade Erics permobil. Han blev inte ens dissad för att trapporna nästan hindrade honom från att komma in. »Jag vet att du tål att höra hur elaka grejer som helst«, förklarar Erik Indian efteråt, »men jag vet inte om publiken klarar det.«

När Eric åker hem från klubben tänker han att han nästa gång måste battla någon som vågar säga det uppenbara. Han vet vem som vore perfekt. Shazaam, som är en av battlescenens mest etablerade rappare, och känd för att inte tassa på tå. Han har släppt skivor och tävlat i battles över hela världen.

Permoman är fortfarande ett ganska okänt namn på den svenska battlerapscenen, så det verkar osannolikt att han ska lyckas övertala Shazaam att möta honom. Att han skulle vinna matchen finns inte ens på kartan.

Eric bestämmer sig för att försöka ändå. Han är van vid att ha ett risigt utgångsläge.

Text: Kristofer Andersson | Foto: Nico Hogg

Inom tv-produktion talar man om »moments« – sekunden när allt faller på plats, då allting händer och nackhåren reser sig. Det kan handla om slutsekunderna i ett sport-evenemang, eller om en utblottad familj som får hjälp att bygga ett nytt hus.

Få program har förfinat tekniken lika mycket som talangjakterna X Factor och svenska Idol, program vars existens vilar på stunden när en trulig tonåring eller kufig tant sätter belackarna på plats. När produktionen går från närbilder på svettdroppar, darrande händer och tveksamma jurymedlemmar till stora, vida kameraperspektiv. Ljuset lättar. En exakt ton träffas.

Den fjärde september 2010 inträffar ett sådant ögonblick i brittiska X Factor. Cher Lloyd är sexton år gammal och har precis presenterat sig för juryn. Lloyd, från småstaden Malvern i Wochestershire, är påtagligt nervös. Hon har lärt sig att rappa genom att rimma över instrumentala Youtubeklipp, men det här är någonting helt annat.

Precis innan Cher Lloyd går upp på scenen fångar kameran upp en av hennes knappt hörbara viskningar: »Oh my God«.

När beatet kickar igång är Lloyds nervositet utraderad. Hon framför Keri Hilsons version av Chicago-rapparen Soulja Boys »Turn my swag on«. Hon rör sig lätt över golvet, spänner ögonen i juryn och stöter fram raderna »I get money / If you be hating just be mad at yourself / I bet you think this song is about you, don’t you? / But I did it without you«.

Bakom scenen står hennes mamma, mormor, morfar och yngre bror. De är rörda till bristningsgränsen.

Det var då. Bara ett halvår senare, i augusti 2011, är Cher Lloyd Storbritanniens mest avskydda artist. Samtidigt briserar uppror, plundring och kaos i Tottenham – en till synes oväntad supernova i ett förbisett hörn av samhället som snabbt sprider sig över hela landet. De brittiska tabloiderna tävlar i att hälla skit över den giriga och självupptagna ungdom som nu blivit så bortskämd att den slutligen krossat skyltfönstret och tar allt som den vill ha.

Hon var påläggskalven som aldrig nådde ända fram. Nu är hennes parti mitt i sin värsta förtroendekris någonsin. För Novell ger Mona Sahlin sin syn på Juholtaffären och förklarar varför hon har sett sex Håkan Hellström-konserter bara det senaste året.

Text: Adam Svanell | Foto: Viktor Gårdsäter

»Välkommen in i min skrubb!«

Jag anar något sarkastiskt i tonen när Mona Sahlin visar in i sitt vindsrum i riksdagens kanslihus. Hit fick hon flytta sina saker i våras när hon slutade som partiordförande, och efterträdaren Håkan Juholt tog över hennes gamla, större rum två trappor ner.

På skrivbordet ligger en Ipod-radiosändare bredvid bilder av Nelson Mandela och Olof Palme. I hyllan hänger en regnbågsflagga. Väggen pryds av inramade fotografier – ett av Anna Lindh, två av Bruce Springsteen. När mobilen ringer är signalen Carolina Wallin Pérez cover av Kents »Utan dina andetag«.

Detaljerna säger en hel del. När Mona Sahlin avgick tappade Socialdemokraterna inte bara en av sina mest högljudda talespersoner för jämställdhet, antirasism och hbt-rättigheter, utan också en av de mest musikintresserade.

Hon, som har suttit i riksdagen mer än halva sitt liv, ägnar sig nu på heltid åt ideella uppdrag. Styrelseplatsen i stiftelsen Expo är ett, ordförandeskapet i Anna Lindhs minnesfond ett annat. Men snart slutar avgångsvederlaget från partiet betalas ut.
–Jag har fram till mars på mig att komma på hur jag ska kunna tjäna pengar, säger hon krasst.

Det var ju inte så här det skulle bli.

Mona Sahlin föddes rakt in i arbetarrörelsen. Pappa Hans var ordförande i Nacka arbetarekommun och kompis med Gunnar Sträng och Ingvar Carlsson. Hon kom in i riksdagen som 25-åring. I boken Bakom Mona Sahlin från 1994 beskrev journalisten Håkan A. Bengtsson henne som »en av de mest populära politiker som Sverige någonsin haft«.

När Ingvar Carlsson deklarerade sin avgång var hon den självklara kandidaten att efterträda honom. Då gjorde Mona Sahlin något som är tabubelagt inom socialdemokratin. Hon medgav att hon ville ha jobbet. Sedan kom ett kontokort och raserade allt.

Det här hade vi emellertid inte föreställt oss:

Idag, när nya numret av Novell nådde nyhetsmedierna, tog det hus i helvete. Adam Svanells intervju med Mona Sahlin – där hon bland annat sågar Da Buzz, hyllar Håkan Hellström och berättar om hur hon grät sig igenom en hel Amy Winehouse-spelning – innehöll också en passage om efterträdaren Håkan Juholt. Nyheten toppade webbupplagorna av DN, G-P, Expressen, Aftonbladet, SvD och Nyheter24, och togs dessutom upp av nyhetsbyrån TT. Helt okej genomslag för en enkel musiktidning, tycker vi.

Dessutom är det rättvist – Adam Svanells intervju är både smart och rolig läsning, om undertecknad chefredaktör får säga det själv. Texten förtjänar bra spridning, och snart lägger vi upp den här så att du också kan förhandsläsa. I dagarna blir det fler smakprov från vårt ärligt talat helt fenomenala nya nummer, som släpps den 2 december. (Vi skriver inte bara om politiker, jag lovar.)

Du har väl inte glömt att förhandsbeställa nya numret, förresten? Gör det här!

Om du föredrar att prenumerera, ännu mer förmånligt: Klicka här!

Dessutom:
Jerry Williams − Rebecca & Fiona − Svensk hiphops födelse − Ghogha − Cher Lloyd − Kee Marcello

Förhandsbeställ nya numret! [extern länk]

Win Butler i The Arcade Fire

@ Lördagens efterfest på färgfabriken

Lykke Li

JJ

Delar av redaktionen. Kim & David.

Serenades från håll

Samtidigt som Lykke li.

Lykke Li från sidan.

Cults

Midlake

Hur poppis blir en politiker som tar kokain, liknar facket vid maffian och skänker pengar till Israels armé? Väldigt, om han heter Fredrick Federley. I Novells intervjuserie Kritikern berättar Centerpartiets kronprins om varför vänstermusik får honom att vilja skära sig i armarna och avslöjar att han funderar på att lämna politiken.

Text: Adam Svanell | Foto: Maja Brand

Det behövs bara ett ord för att beskriva läget i Centern. Kris.

Inför förra årets riksdagsval satte det gamla bondepartiet målsättningen att få femton procent av rösterna. Istället tappade man var sjätte väljare, och den egna eftervalsanalysen sågade partiets strategi på punkt efter punkt.

Nio månader senare är läget än värre. I opinionsmätningarna balanserar Centern på fyraprocentsspärren. Maud Olofsson nagelfars i medierna efter turerna kring bonusar hos energijätten Vattenfall. Flera partiföreträdare har förespråkat att hon avgår, och spekulationerna om efterträdaren är redan i full gång.

Favorit är IT- och regionsministern Anna-Karin Hatt, följd av det 27-åriga stjärnskottet Annie Johansson. Men när Aftonbladets läsare röstar om vem de vill se som ny centerledare är det ett helt annat namn som vinner överlägset.

Med knallgula chinos och ett brett leende strosar Fredrick Federley in i riksdagshusets entré, tio minuter efter avtalad tid.
− Kostym har jag bara i talarstolen. Det är ju vår, säger han glatt.

I handen bär han två Iphones, två dosor General och ett par solglasögon. Hyn är brun på gränsen till rödbränd.

Under sina fem år i riksdagen har 33-årige Fredrick Federley blivit ett av Centerns mest kända ansikten. Hans framtoning är raka motsatsen till partiets.

En Stureplansstammis med bakåtslickat hår, som syns i lekprogram och har en egen radiotalkshow. En radikal marknadsliberal som lägger fram förslag som ingen annan stödjer: sälj ut public service-bolagen, riv upp sexköpslagen, inför plattskatt, återinför adelskap, legalisera narkotikainnehav för personligt bruk. Till råga på allt är han bög.

Där Centerpartiet tycks oförargliga – ibland nästan osynliga – är Fredrick Federley lika älskad som hatad. Samtidigt kan hans karriär ses som ett bevis på att pr-rådgivarnas floskler om öppenhet och ärlighet inte är tomma ord, utan en fungerande strategi.

Fredrick Federley har tagit hasch och kokain, och vägrar säga att han ångrar sig. Han startade en salladsbar som gick i konkurs efter tre månader. Han åkte taxi för 65 000 skattekronor på ett år, varav en stor del var nattliga resor hem från krogen. Han har tagit emot bjudresor och vodkasponsring, och försvarat sig med att det var hans drag-alterego Ursula som gjorde det.

En eller två incidenter av det slaget hade tvingat en annan politiker till avgång. Men Fredrick Federley tycks aldrig ha något att dölja. Han har redan berättat allt om händelserna i sin blogg, i någon av sina 100-150 dagliga tweets eller inför sina 4 975 Facebook-vänner.

Som webbkonsulten och skribenten Nikke Lindqvist har uttryckt saken: »Det går inte att dra ner brallorna på någon som redan står och gör helikoptern«.

Är du en av alla de som blivit Novelläsare under det senaste året? Har du också missat att vi släppt tidningar i över tre år? Så är det i alla fall. En dag i slutet av april 2008 kom vårt första nummer, med en glad Adam Tensta på omslaget, och sedan har vi fixat fram ett nytt, tjockt nummer varje halvår.

Lagom till sommaren kör vi nu en improviserad garage sale på Novells lager. För nytillkomna läsare, för er som vill köpa på er gamla rariteter och för er som vill ge bort lite god sommarläsning i present.

– Välj tre tidningar av de sex som finns i katalogen. Alla går att köpa utom Daniel Gilbert-numret.
– Sätt in 99 kronor på Novells Plusgiro-konto. 588412-7 är numret. I meddelandefältet anger du adress samt vilka nummer du vill ha.
– Vi levererar. Läs och njut.

Vårstädningen pågår från nu och fram till den 30 juni. Då tar vi semester.

Foto alla bilder: Kajsa Ekström / Rodeo

Hej alla ni som kom och firade nya Novell igår. Tack för att ni kom och gjorde det till en grym kväll! Tack Bon Chance! och Hanna Fahl som spelade lysande låtar. Och tack, inte minst, till The Sound of Arrows, som gjorde en bejublad och intim spelning för oss på Färgfabriken.

Till er som missade festen, eller som inte fick med något exemplar hem, misströsta inte. Nya numret finns nu på Pressbyrån, Press Stop, Papercut och alla andra välsorterade och bra butiker. Spring och köp!

(Fler bilder från kvällen finns hos Rodeo samt på Facebook.)