Jag kommer ihåg Hultsfred

Jag hade tjatat på min mamma om att få åka. Jag var femton år och hade precis förälskat mig i Suede och Manic Street Preachers, dessutom tyckte jag att det fanns något så exotiskt med festivaler. Eller livemusik över huvudtaget eftersom Oskarshamn var en punk- och metalstad, inget för en ung popkille som mig själv.

Men mamma meddelade att inga av mina kompisar fick åka, och därför fick inte jag det heller. Men Hultsfred var en förnimmelse om att det fanns mer och bättre utanför min hemstad. Det var där rockmyterna blev verklighet, och där man själv fick skapa minnen till sina favoritband. Det var i alla fall så det kändes då. Så jag tjatade. Och tjatade.

Tillslut sa mamma ”Ok, men då hänger jag med”. Sagt och gjort, jag och min morsa drog dit med bilen. Vi köpte Smålandsrullar och kollade på fulla punkare. När vi kollade på Manic Street Preachers kom en packad festivalbesökare och somnade framför oss samtidigt som han kramade om mammas ben.
”Låt honom vara ett tag” sa jag till henne.

Sedan gick mamma till bilen för att vila samtidigt som jag tittade lite på Marilyn Manson. Sista dagen och sista konserten på Hawaiiscenen spelade Suede. Jag tvingade med mamma. Sa att hon nog skulle gilla det här. Sista extralåten var Saturday Night. Just den stunden är kanske det första riktigt fina musikminnet jag har. Det som jag fortfarande plockar fram och tänker på ibland, för att påminna mig själv om hur musik fortfarande drabbar människor.
Jag kommer ihåg hur jag sneglar mot mammas håll och ser hur hon har börjat gråta.
”Vad har hänt” frågar jag henne.
”Det är bara så vackert” svarar hon.
I bilen hem samma natt är jag så trött att jag knappt kan hålla mig vaken. Alla intryck, min första Hultsfredsfestival. Plötsligt vänder sig mamma mot mig.
”Niklas, ta inte det här på fel sätt… Men om jag någonsin lämnar din pappa, då ska det vara för han den där sångaren i Suede”.

Jag kommer ihåg min första Hultsfredsfestival 1999 tydligare än mycket annat. Det var utan tvekan något av det finaste jag var med om under min ungdom. Jag kommer även ihåg året efteråt, konserten med Ed Harcourt på Stora Dansscenen, och när Monster, The Hives och The (International) Noise Conspiracy spelade samtidigt i Teaterladan (Monsters sista konsert, året efteråt såg jag Anders Wendin spela med namnet Moneybrother på demoscenen). Jag kommer ihåg The Soundtrack of our Lives-konsert på Pampas där Ebbot inte kommer upp på scenen och sjunger ”bär upp tjockisen” gång på gång. Eskobars första spelning på Teaterladan också! Innan de blev dåliga. Sedan finns där lite för många Bob Hund-spelningar i huvudet än vad jag skulle vilja. Peaches-konserten när hon spottade blod på publiken. Och inte att förglömma en av mina största konsertupplevelser någonsin; duggregnet och de mörka molnen över Hawaii-scenen när Nine Inch Nails gjorde en otrolig spelning.

Jag kan fortsätta i evigheter. Hultsfred var Sveriges bästa festival där tusentals besökare varje år fick historier och upplevelser precis som mina. Jag har fortfarande inte varit på någon festival som påverkat mig så mycket som Hultsfred en gång i tiden gjorde. Men det var då, faktiskt för flera år sedan. Hultsfredsfestivalen har inte varit den festivalen på ett tag. Så samtidigt som jag uppriktigt sörjer dess bortgång, så är det enbart av nostalgiska skäl. Musikupplevelserna hittar jag numera någon annanstans.

Ps. Lösa rykten säger att festivalen kanske ändå dyker upp ändå i framtiden, fast då nerbantad. Vi får se. Ds.

Mer info:

Festivalens pressmeddelande

Sveriges Radio P4 Kalmars bevakning

“Jag mejlade honom när jag var nitton”

Uppmärksamma lyssnare har redan hört kärleksförklaringarna i hans låtar. På den nya soloskivan är intentionerna tydligare än någonsin. Oskar Linnros vill vara en modern Peter LeMarc.

Läs mer…

Mycket kärlek och en del hat.

För en månad sedan delade vi ut vårt andra Novellpris till rapparen Alexis Weak, och firade det här med en stor fest på Allmänna Galleriet i Stockholm. Sedan dess har det hänt otroligt mycket, här är en liten sammanfattning.

Vi släppte vårt fjärde nummer med Dogge Doggelito på omslaget, och Kim Veerabuthroo Nordbergs reportage om Dogge har fått mycket uppmärksamhet. Fredrik Strage tycker till exempel att det “inte finns många rockjournalister som skriver lika briljanta reportage” som Novells Kim gör om Dogge. Ronnie Sandahl tycker att Kim har skrivit “vackert och respektfullt om hur (Dogge) försvann in i sorgen, bedövade sig med knark och jobb – men överlevde tack vare Elgigantens reklamer”. Marcus Joons är inte lika positiv, utan tycker i Sydsvenskan att Novell “andas världsfrånvänd inskränkthet” genom att bland annat ha Dogge på framsidan, nu när “omvärlden aldrig varit lika nära och - tack vare - nätet ligger öppen att ta del av som ett serverat ostron” (finns tyvärr inte på nätet än).

Men nog om nya numret, vi har ju sysslat med så mycket mer än det. Vårt stora bloggprojekt nollnolltalet.se är nu i hamn, med The Knifes “Heartbeats” framröstat som årtiondets bästa låt. Det här tillkännagavs på vår nyårsfest på Södra Teatern som vi i redaktionen fortfarande pratar om som den bästa festen vi någonsin arrangerat (och varit på för den delen). Bilder från festen kan du bland annat se här och här. Vi har fått nästan enbart positiv respons över vårt bloggprojekt, och mängden av intressanta diskussioner som följt i dess spår har varit över all förväntan. Alla gillar dock inte vår lista; Carl Reinholdtzon Belfrage tycker i Nöjesguiden att vi är “små, vita barn ur den lägre medelklassen” som känns som ett “ännu icke televiserat Glee-avsnitt”. Han gillar även inte idén att ” mindre begåvade och i sociala sammanhang misslyckade personer ägnar sig åt kritik”.

Tillräckligt många har dock gillat nollnolltalet.se för att vi ska ha blivit nominerade i Aftonbladets Stora Bloggpris, och om du är en av dem får du gärna gå in här och rösta.

Nu pustar hela Novell-redaktionen ut ett tag, och börjar nu i januari sakta koka ihop det som senare i vår ska bli vårt femte och förhoppningsvis bästa nummer hittills. Tills dess ses vi här på bloggen!

Novellpriset 2009

Idag har länge varit den stora dagen för Nobelfesten. Men samtidigt som festligheterna pågår i blå salen anordnar Novell för andra året i rad sin egen ceremoni - Novellpriset.

Novell är landets enda tidskrift för berättande reportage om musik. Därför ser vi det som ett viktigt uppdrag att premiera goda historieberättare även bland svenska musiker. Novellpriset delas ut i slutet av varje år – av en fullständig slump i nära anslutning till utdelningen av Nobelpriset – till en svensk artist och låtskrivare som utforskat och förnyat berättandet genom låttexter.

Ikväll arrangerar Novell fest på Allmänna Galleriet, med liveuppträdanden och prisutdelning till årets vinnare. Tillsammans med Silver på AG bjuder Novell på dj:s, bra priser i baren, liveuppträdanden samt självklart prisceremoni där årets vinnare avslöjas och även spelar live.

Utöver vinnaren bjuder kvällen även på konsert med Monty, David Pagmars nya alias. Tidigare har han gjort musik under namnet Montt Mardié, men är nu aktuell som Monty med ny singel tillsammans med Lorentz från hiphop-duon Lorentz & M. Sakarias.

Dessutom spelar Pontus Andersson, eller SideChild som han kallar sig när han står på en scen.

Men Novell delar inte bara ut priser. Vi gör en tidning också. Under kvällen kommer vårt efterlängtade nya nummer att (förhoppningsvis) finnas till försäljning för första gången, om vi har turen med oss på tryckeriet.

VÄLKOMMEN!
Torsdag 10 december, 21-01
Allmänna Galleriet
18 år, fri entré

På scen: Monty + Sidechild samt vinnaren av Novellpriset 2009.

Gagnef.

Allt av allt på Peace & Love.

Jag var på Hultsfredsfestivalen första gången 1999. Då var den lilla småländska staden det enda som egentligen gällde under hela sommaren, iallafall i festivalväg. Samma år startade en grupp människor en liten festival i Borlänge för drygt 900 personer. Nu, 10 år senare, ligger Hultsfredsfestivalen på knäna ytterliggare ett år (ryktet säger att de återigen sålt alldeles för få biljetter). Samtidigt har över 41 000 människor hittat till Peace & Love i Borlänge.

Det är lätt att förstå varför också. Precis som Hultsfred hade för 10 år sedan så har ju Peace & Love en väldigt vag musikprofil, vilket Po Tidholm skriver bra om i DN. Det finns liksom allt, av allt. Festivalen pågår från tisdag till lördag och har säkert fyra - fem olika band som spelar samtidigt från kl 12 till kl 01. Är man ett kompisgäng som ska välja festival är Peace & Love ett oerhört tacksamt val. Garanterat något för alla.

Smart väg att gå om man vill dra 41 000 personer. För mig däremot flöt det mesta ihop i en hög av halvintressanta stornamn och svenska artister man sett 10 gånger på en scen bara i år. Att Håkan Hellströms konsert blev det mest bestående intrycket är inte helt fel, men visst borde man få begära lite mer udd och oväntade inslag?

Tydligen kommer festivalen satsa mer på föreläsningar nästa år. Kanske för att de tog i för mycket i år, eller för att de vill vara tydligare med sin inriktning på fred & kärlek. Oavsett kommer Peace & Love aldrig bli en favorit. Däremot en festival som de flesta i till exempel Novell-redaktionen skulle hitta något man älskade.

Release-fest i Göteborg!

På fredag firar vi! Igen!

Den här gången besöker vi Göteborg för att fira vårt senaste nummer. Release-festen är på Ritz och vi kör från kl 21. DJ:ar gör bland andra klubben Livet från Göteborg och Festa med Killar! från Stockholm.

Så ni som bor på bästkusten, kom förbi!

Och självklart kan ni köpa nya numret för en billig penning!

Mer info på Facebook.

Den här stan.

Varje stad har sitt soundtrack för mig. Och det kan bli en ganska lång process att hitta den rätta. Och är det så att man flyttar till en stad, och bor där länge så kanske staden får flera soundtracks, typ en för varje vecka eller månad. Och är det så att det är en stad man besöker ofta kanske den också får flera soundtracks, typ en för varje resa. Iallafall.

Det jag skulle komma till var att när jag var i Barcelona förra veckan så försökte jag få Josh Rouse till att bli den stadens soundtrack. Det har det varit tidigare gånger jag besökt Spanien. Så jag lyssnade på de två skivorna Nashville och Subtitulo när jag satt på min lilla balkong i Barceloneta.

Sedan var jag tillbaks i Göteborg några dagar. Och då tyckte jag att det skulle vara kul att göra Wildbirds & Peacedrums just den Gbg-tidens soundtrack. För det kändes som att jag behövde dem då, och att det skulle passa med hösten och lite hårdare vindar när jag gick utmed kanalen.

Just nu är jag i Stockholm. Så när jag gick utmed Folkungagatan ganska sent igår så satte jag på Burial och tänkte att Sveriges enda riktiga storstad kanske skulle passa till urban dubstep. Det var ju såklart en löjlig idé från början, för Stockholm kommer aldrig bli tillräckligt urbant, främmande och mörkt för att kunna illustrera Burials musik.

Det märkliga med dessa resor, till dessa ganska skilda städer, var att den här musiken inte alls funkade. Halvvägs in i skivorna tröttnade jag snabbt och satte istället på Parkens nya singel “Jag har varit vilse, Lisa“.

Alltså jag fattar verkligen ingenting. Jag förstår helt ärligt inte vad det är som gör att jag ständigt verkar komma tillbaks till den låten. Visst är den bra, men är den så bra?

Ja tydligen, enligt mig iallafall. Jahopp.

Kanske är det de inledande meningarna, för på något sätt verkar de stämma in på alla tre städer här ovan (och säkert många många fler):

Den här stan som får mig så hög, Den här stan kan få mig så låg
Den här stan får aldrig nog, av saker som går sönder 

Minnen från en festival

Snart åker jag till Hultsfredsfestivalen.

Ni anar inte hur många gånger jag förbjudit mig själv att säga så. Med en blandning av gamla taco-rester och ljummen bag ‘n’ box-vin i munnen mumlar jag löftet varje gång jag bär på tillbaka min sovsäck på söndagmorgonen. Det är inte så att jag hatar festivaler, eller för den skull ens Hultsfredsfestivalen. Men min ökade förakt mot livemusik och min minskande förståelse för desillusionerad tonårsfylla har satt sina spår efter snart 10 år i festivalträsket. Det är ju så mycket roligare på klubb, ölen är kall och man kan åka hem när man är trött.

Men som sagt, snart åker jag ju till Hultsfredsfestivalen. Men varför det? Jag vet ärligt talat inte, kanske är det en ängslig oro över att jag missar något viktigt. Kanske för att alla andra ska dit, eller kanske för att jag inte har något bättre för mig. Jag vet ärligt talat inte.

Däremot vet jag hur jag kommer känna mig när jag går mot festivalområdet imorgon och lukten slår emot mig. Ja ni som har varit där vet ju vad jag pratar om, den där av damm, nertrampade smålandsrullar och kräk. Jag kommer nostalgiskt blicka tillbaka till då jag var 15 år och för första gången besökte festivalen. Efter mycket tjat tillät mamma mig att åka, om hon fick fölha med. Och eftersom vi bodde ganska nära Hultsfred (Oskarshamn) så åkte vi fram och tillbaka varje dag.

Det här var ju 1999 och det var typ Marilyn Manson, Manic Street Preachers och Suede som spelade. Jag ville ju se Suede, mamma åkte med för att hon gillade den där låten på radion av Manic Street Preachers (”If you tolerate this, then your children will be next“). Men så fick jag även med henne på Suedespelningen, hon hade hittat en liten kulle hyfsat nära Hawaii-scenens högra sida där vi båda såg ganska bra. Sista extralåten var såklart “Saturday Night“, väldigt vackert där gitarrerna liksom ekade fram och tillbaks över Hulingen. Jag vänder mig mot min mamma och ser hur tårarna rinner ner för ansiktet.

“Mår du bra?” frågar jag.
“Det är bara så vackert” mumlar hon tillbaks.

På vägen hem sitter vi tysta ganska länge i bilen. Plötsligt säger hon.

“Niklas, om jag någonsin ska skilja mig från din pappa så ska det vara för Brett Anderson“.

Och när lukten av damm och kräk slår emot mig snart så är det exakt det jag kommer att minnas. Plötsligt känns det helt självklart att det är just i Hultsfred jag ska befinna mig just nu.

Novell Muxtape #5: The Adventures of the Lost Records

Akt 1 The Beginning (1 - 3), där vår hjälte väcks mitt i natten av ett desperat samtal. Skivor världen över försvinner utan några som helst spår. Det finns bara en person som kan rädda musiken. Vår hjälte beger sig direkt ut för att leta efter den skyldiga och återföra musik och glädje till vår planet.  Hans mödosamma resa tar honom genom dystopiska storstäder och hisnande bergstoppar. Vår hjälte kommer slutligen fram till lägenheten där hans gamla flamma bor. De har ett hett och stormigt förflutet som han förgäves försökt förtränga. Precis då flyger vår antagonist ut genom dörren med världens alla skivsamlingar i ena handen, och vår hjältes gamla kärlek i andra. Skurken sätter sig i bilen och kör iväg.

Akt 2 Point of no Return (4 - 6), där vår hjälte precis hinner se den onda antagonisten försvinna iväg med världens alla skivsamlingar samt personen vår hjälte håller kär. Vi ser återblickar från en tid då de var lyckliga tillsammans, då de låg i sängen och lyssnade på musik både natt och dag. Det var vackra dagar, och det skildras sådär suddigt och varmt som bara sker i nostalgiska återblickar. Han förs fort tillbaks till verkligheten då han inser att både hans stora kärlek samt kvinnan han älskat håller på att försvinna ur hans liv. Han vräker sig in i bilen och kör efter.

Akt 3 Climax (7 - 10), där vår hjälte är engagerad i en biljakt på liv och död. Skurken tillsammans med hjältens kärlek och vår hjälte en bit bakom. Plötsligt tvärnitar vår skurk och kör in på en ökänd nattklubb. Vår hjälte springer efter, och inser för sent att det hela är en fälla. Han binds och slängs i mitten av dansgolvet, där han hjälplöst ser på hur skurken tänder på alla skivor i världen. Han tittar på sin gamla kärlek och tankarna försvinner tillbaks till en tid då de satt uppe hela natten och spelade sina favoritlåtar en efter en. Plötsligt föds en idé. Vår hjälte börjar skryta om hur bra han är på att taktmixa för skurken. Och precis som han trodde når han skurkens ego, och de gör upp i ett dj-battle. Efter flera timmar av tysk techno, fransk electro och italiensk minimalism exploderar dansgolvet i eufori.

Akt 4 Denoument (11), där vi ser vår hjälte träda ensam ut ur det hav av eld och rök som var nattklubben. Med sin stora kärlek i armarna. Världens alla skivor är borta, men i fickan ligger det en ensam mp3-spelare med en enda mp3:a kvar. Fröet till världens framtida musik. Tillsammans går de mot solnedgången.

Novell Muxtape #5: The Adventures of the Lost Records