EN LAS VEGAS-JOE MED TRIBALTATUERING

Av de något ovanliga sammanhang jag har befunnit mig i under veckan som gått - jag har sett kristna fylla Kungsträdgården i lördags mer än Florens Valentin gjorde på vänsterns förstamajfirande i torsdags och dessutom dansat till latino stylee-coverbandet The Furillos på räkbåt i fredags - så var nog lördagskvällens begivenhet det mest märkliga ändå. Jag var och såg Joe, Joe Labero, med mina föräldrar.

Joe, denne solbrända, blekte man, gärna poserandes i skinnbyxor, nu i sidenkostym, som slänger namn på kungligheter omkring sig och aldrig lämnar den vita limousinen hemma, har föga förvånande en show uppbyggd av muskler och bredbent rock. Han ÄR Tom Cruise i Magnolia.

Till sin hjälp har Joe Sångerskan, Akrobaten och Butlern. Kvinnorna jobbar på en goth/emo-estetik och Nanne Grönwall-kvinnan sjunger “invited, excited” på bästa Nightwish-manér. Min vanligtvis sovande, halvdöva pappa klappar försiktigt takten.

Till detta skall det även trollas och detta gör inte direkt Joe med den äran. Nyskapandet var inte i fokus när Joe funderade ut vilka trix han skulle använda. Vid ett par tillfällen tappar jag hakan, det skall erkännas, men vid fler syns det tydligt hur det görs, lite av en downer när det kommer till trolleri kan tyckas.

Men framförallt är Joe, till mitt förtret, ganska rolig. Som någon sa: “Det är klart det kommer att vara underhållande. Det är ju UNDERHÅLLNING”. Joe röker och dricker på scen. Larvar sig med sin fåniga småländska. Får alla dumma göteborgskämt att låta som att han kom på dem i stunden:

“Ursäkta, om du har roligt får du gärna berätta det för ditt ansikte.”
“Vilken figur väljer du? Trekant? Nej, tack.”
“Mina fingrar kommer inte vid något tillfälle att lämna händerna.”
“En mutter - sedan skall vi trolla bort min svärmutter. Lite buttra muttra miner här borta.”

Pappa tittar på mig och ler.

Om man bortser från egentligen allt han symboliserar, Joe, alltså de tunga halsbanden och tribaltatueringarna till trots, så tror jag att vi skulle kunna bli kompisar om vi sågs. De där alltid höjda ögonbrynen säger att han nog har självdistans ändå. Fulkultur eller inte. Han är rock ‘n’ roll, Joe, det måste man ge honom något för.

Festfredag

Jag vet inte riktigt vad man skall tro om stockholmsfesten. Någon var nervös att ingen skulle komma, i ungefär en sekund. Det ändrades ganska snabbt till det som händer nu, som är lite svårtolkat. OSA-listan stängdes panikartat under onsdagen när det räknades efter. Då hade vi inte jämfört mail-namn med det tusental som osat på fejjan.

Antingen blir det fullt, med lagom mycket folk utanför. Det är trots allt inte en mindre stad som har osat. Lokalen är lite svårhittad, folk byter av varandra, vissa blir trötta och går hem, andra kan inte slita sig från förfesten, kommer sent för att dansa. Alla glada. Det är det ena alternativet. Att det inte skulle bli fullt, och bli fullt tidigt, verkar inte rimligt. Det andra alternativet är att det blir kaosigt. Se: Landets klubbkaos. Badwill och tråkig stämning. Sur lång radda människor. Kompisar som inte kommer in.

Vi laddar med marschaller, blädderex, termoskaffe och bjudgodis, sätter på oss våra bredaste leenden och håller tummarna. Båda.