Sedan lång tid tillbaka, det kan mycket väl röra sig om urminnes tider, har bloggen The cure for bedbugs varit en primus inter pares när det kommer till teenpop/teen-pop/tweenpop/teenipop. Det finns drösvis med tolvåringar som längtar efter poplåtar som handlar just om dom, men alltför få seriösa bevakare av samma scen. The cure for bedbugs-Dave är det bländande undantaget.
Att öppna rss-feeden efter semestern och upptäcka att Dave kickstartat hösten med ett gästinlägg om årets bästa teenpop på journalisten Daniel Radosh hemsida, och att han dessutom lagt ut en mapp proppfull av mp3or, det var nog för att ta itu med de övriga 1000+ rss-inläggen. Efter två dagar utan att ha lyssnat på något annat än Daves mapp, springer Ashlee Simpson (bästa uppföljaren till Britneys ”Blackout”), Lindsay Lohan (med tydliga släktskap till Roisin Murphys senaste) och The Veronicas (klassisk tvåtusentalsk powerpop) längst framför tryckvågen. ”Hot stuff”, ”Bossy” och ”Take me on the floor” är tre riktigt bra låtar.
Mappen med Cure for bedbugs bästa teenpop hittar du här. Det tillhörande blogginlägget finns här. En recension av Daniel Radosh bok ”Rapture Ready” om den kristna pophögerscenen i USA kan du läsa i det kommande numret av Novell.
Och ja just det, jag höll på att glömma det i all hast, Guitar praise, Guitar Hero-versionen med bara kristna rockband, kan du apropå just ingenting förhandsbeställa här.
Som Novell-bloggens självutnämnde The Fall-bevakare innebar helgens slöplöjande av rss-feedens sällan sinande bajshög två välkomna upptäckter.
Till att börja med är den engelske bloggaren Tommy nu färdig med sitt tvååriga projekt att kartlägga och kommentera hela The Falls utgivning, från 1977 tills i år. Efter 432 inlägg är hans smått autistiska genomgång komplett. På ren måfå började jag med att klicka på länken för 1987, och hamnade av en ren slump mitt i samma låt som var den första jag någonsin hörde med The Fall, nån gång på den tiden då Tindersticks gästvalde videos på Alternative Nation, nämligen ”Hit the north”. På den underliga teveinspelningen på youtube-länken ovan kan man se korsklippta snuttar av den av charmanta originalvideon. Det är fortfarande den bästa The Fall-låt jag någonsin hört.
För det andra lägger Mark Fisher i sin senaste uppdatering på k-punk ut texten kring den klassiske engelske fopollsmanagern Brian Clough och klipper in ett par citat om att lagkaptener kan lära av Mark E. Smith när det kommer till laguttagningar:
The way the England team is now is ridiculous. A team of superstars is like a supergroup. It’s like picking the best guitarist in Britain, the best drummer and the best singer, and expecting them to produce something that isn’t prog-rock mush. It doesn’t work: this England team will never work at the highest level. I know that. See, Sir Alf Ramsey - people never liked him for it, but he’d always have the full-backs from the second division. He took players and moulded them, like I do with musicians. Gordon Banks, the goalkeeper, was from Stoke City, who were bottom of the first division.
Enligt Smith själv bör dessutom hans nyligen publicerade “självbiografi” läsas på samma sätt som biografin över en fopollsmanager:
Running the national football team is very much like running my group, the Fall. As a manager, you’ve got to maintain a certain detachment from your players, and it’s the same with my musicians. When we’re on tour, I sit at the back of the bus. We’re friendly but the secret of it is never get too ally-pally.
Ska verkligen försöka hinna med att läsa den i sommar.
Förutom det, var det min tur att sätta samman veckans mux. Mycket nöje!
För att utvärdera det första numret av Novell arrangerade vi en endagskonferens. Det var en schemalagd lördag där hela tidningen gicks igenom, reportage för reportage, vinjett för vinjett och sida för sida. För att hitta styrkor, svagheter och startpunkter inför arbetet med det svåra andra numret. Och ha trevligt, såklart.
Det vore dumdristigt att påstå att vi skulle vara först med någon slags konferenstrend, jag menar, det var ju en sluten krets, inga call for papers, ingen sessionsindelning. Vi hade namnskyltar, var nära att få en sponsback Loka och Daniel bjöd på en dundrande frukost, närmare än så kom vi inte en riktig musikjournalistikkonferens. Åtminstone inte om man med en sådan menar förra fredagens konferens om bandet The Fall i engelska Salford, eller ”Musikjournalistik i Norden 2.0” som arrangeras av Nordisk Journalistcenter (NJC) och går av stapeln i Århus i början av juni.
Det är naturligtvis enkelt att avfärda den musikjournalistiska konferensen som rätt av plankad från den akademiska världen. Samtidigt är The Fall-konferensen full av exempel som Nordisk Journalistcenter innehållsligt skulle kunna lära av. Den ena konferensen behöver inte nödvändigtvis vara den andra lik. Om man kikar närmre på programmen, hittar man följande:
The Fall-konferensen, ett axplock av samtalsämnena:
• Sara Shephard: “Manacled to the City: The Significance of Place in the Imagery and Mythos of The Fall.”
• Tom Shore: ”Lie Dream of a Casino Soul: Mark E. Smith, Geography and Working Class Culture in Britain.”
• Richard Barrett: ”Mark E. Smith, Blake and the Auto-Didactic Opposition to Scientific Materialism”
• Mark Goodall: ”Salford Drift: A Psychogeography of The Fall”
NJC:s Musikjournalistik i Norden 2.0, ett axplock föreslagna diskussionsfrågor:
1. Nye tendenser i nordisk lyd, er vi mindre kritiske over for egne artister i forhold til de udenlandske?
2. Hvem bestemmer hittene? - Er det branchen, musikjournalisterne eller publikum.
3. Flere og flere kvinder blander sig i det mandsdominerede rockskribent-miljø – betyder det noget for indholdet?
4. Er det god musik? - Pop og rock set i et akademisk lys
5. Den nordiske talentjagt. Hvad kommer der ud af det – giver det resultat i musikverdenen?
Skillnaden är enorm. Där The Fall-konferensen huvudstupa slänger sig in i idétraditioner som skapar vida vinklar och nya angreppssätt att anamma för en stelnad tradition, är viljan att ens titta utanför diket fullständigt bortblåst på NJC-konferensen. De frågor de ställer är alldeles för endimensionella, här är facit:
1. Ja.
2. Branschen.
3. Ja.
4. Ja.
5. Nej.
Ähum.
Just ja, jag glömde berätta vad det kostar också. The Fall-konferensen gick på trettio pund för vanliga besökare, NJC kostar sjutusen danska kronor.
Ähum.
Nedan läser Mark E. Smith upp engelska fopollsresultat.
Sjätte juli 2006, MTV:s Free Your Mind-kalas. Den forne Joy Division- och New Order-basisten Peter Hook har precis laddat Denon-spelaren med Pete Tongs ”Future Classics – Big Tunes” som följde med som gratis mix-cd med tidningen Mixmag från februari 2004. Återstår att lägga hela kroppen bakom registren och försöka se något sånär ung ut…
- Du vet, jag gillade faktiskt Nationalteatern när jag var liten, fast det gjorde alla då. Och det är ju som de säger: Den som inte är röd som ung har inget hjärta. Den som fortfarande är det som gammal har ingen hjärna.
Så säger den nyinvalde och nyliberale kulturrådsledamoten Johan Stael von Holstein i det första numret av Novell. Han gillade Nationalteatern då, men gör det inte längre. Det har gått över och hör det förflutna till. Steget längre går emellertid partiledaren för Tories-partiet i England som utan att känna sig tvungen att förklara hur han relaterar till de anti-konservativa texterna fortfarande helst stoppar The Smiths och The Jam i stereon. Än idag alltså. John Harris reder ut det märkliga fenomenet om engelska högerpolitikers förhållningssätt till sin ungdoms musikfostran här.
Jämfört med de engelska högerbröderna framstår Stael Von Holstein som steget efter när han i vår intervju tar avstånd från sina ungdoms popvänstersynder. Möjligen hade en mer opportun strategi varit att helt sonika bara behålla det som rimligen inte tillhör honom och göra det till sitt, och kanske också revidera sina skeptiska ståndpunkter om Doktor Kosmos. Popmusikens funktion som vänsterbastion skulle därmed skakas om, om inte i centrum, så åtminstone i periferin.
På ett par års sikt, om vi för en stund tar fram det sluttande planet ur skolbänkarna, innebär dessa förskjutningar att Lars Ohly kommer att locka till sig högerröster genom att gilla Petters “Allt dras av (tro det eller ej)” med textraderna “dom bara tar bara tar/tar bara tar/tar bara tar/inte en spänn får jag kvar” i sin ghettoblaster, medan Kristina Axén-Olin inte bara fortfarande är nere med Gudibrallan, utan också har Radio Dept.:s “Freddie and the Trojan Horse” överst på sin last.fm. Valet 2010 lär bli en redigt avpolitiserad popsoppa govänner! Och dessutom vara beviset på att talesättshistorien ständigt måste skrivas om: ”Den som är röd som ung har inget hjärta, den som i sin musiksmak inte fortsätter vara det som gammal har ingen hjärna.”
Tills nästa riksdagsval kan du under Novells vinjett ”Kritikern”, läsa om vad aktuella svenska personer tycker om svensk musik. Eller lyssna på en Bobby Orlando-klassiker som vi lite för sent kom på att det hade varit intressant att höra Stael Von Holsteins åsikter om:
Miss Kimberley: “My boyfriend is a communist”
Varje söndag från och med idag kommer vi att lägga ut ett muxtape på bloggen. Eftersom den här traditionen startats helt utan konsensusbeslut är det inte klart vem jag, lika smidigt som ett franskt landslag på 4×100-meter, ska underhandsväxla till nästa vecka. Det får visa sig.
Tills dess får ni hålla till godo med en avig mux av sinnlig tysk experimentalism, amarisk funk, ett par grime- och hiphop-bangers och beats från Soweto. Mest beslutsångest gav sista spåret, det stod mellan en Santogold-remix och Lisa Lisa & The Cult Jams “I Wonder If I’ll Take You Home”, där remixen till slut drog längsta strået. Det kan ha visat sig vara ett misstag.
Något av det absolut konstigaste som finns är fransk rock. Rock på franska. Rock en français. Det finns en hel uppsjö av ungefär lika kassa band, och de låter ungefär allihop som Noir Désir. Absolut konstigast är såklart Johnny Hallyday. Frankrikes Ulf Lundell, det är han som har ett varglik på huvudet ovan.
I det första numret av Novell har Jonas Lennermo åkt till Mumbai och bland annat träffat Bappi Lahiri, mannen som via den svårt Saturday Night Fever-inspirerade musikalfilmen ”Disco Dancer” introducerade discon för de indiska massorna. Filmen sågs av uppemot en miljard människor och Bappi blev över en natt lika legendarisk som filmens huvudrollsinnehavare Mithun Chakraborty som numera livnär sig som stenrik hotellkedjeentreprenör. Sedan dess att ”Disco Dancer” hade Bollywood-premiär 1982 har disco-genren fått leva ett alldeles eget indiskt liv, den har tillåtits att likt ett kreolspråk skapar sin egen grammatik, skapa sina alldeles egna karaktärsdrag. Och vid det här laget befinner sig discon så långt ifrån det importerade originalkonceptet att vi inte längre bör se det som en västerländsk kulturprodukt som ”indienfierats”, utan som ett musikstil helt i sin egen rätt. Ett slags kreoldisco, som transformerats från videshi disco till desi disco:
”Desi (or Deshi; pronounced [ˈd̪esi] or [ˈd̪eʃi]) is an North Indian word literally meaning ”of the country” (in reference to the Indian subcontinent as the country). It usually refers to someone or something ”local”, ”regional” or ”indigenous” to the Indian subcontinent, as opposed to videshi/bideshi/pardesi meaning ”foreign”.”
Jag inbillar mig att den här processen kräver en framgångsrik portalfigur som för in konceptet utifrån och skapar en tryckvåg som sedan alla föredrar att fortsätta haka på och utveckla, istället för att leta egna och andra intryck. Så tycks det vara med indisk disco, och så är det med fransk rock. Johnny Hallyday gör fransk kreolrock. All fransk rock är i själva verket kreolrock. Fransmännens klassiska överlägsenhetskomplex och ovilja att lära sig engelska har gjort att de rutat in sig i ett hörn. Eller snarare: samma gamla hörn. Återigen.
”Tête Carré” har bloggat om det märkliga Johnny Hallyday-fenomenet här. Inte bara görs det paralleller med Hallyday och den japanska matkulturen yoshoku (att laga västerländsk mat med japanska ingredienser), längst ner bjuds det dessutom på en dryg timme lång mix med Hallydays finaste stunder. Den rekommenderas.
Vill ni läsa Jonas Bollywood-reportage från Mumbai, där han intervjuar Bappi Lahiri (ovan) och de som i senare generationer fört discon och filmmusiken vidare, gå vidare hit, och beställ vårt första nummer.
Att säga att man har ett gott öga till schlagerfestivalen innebär på Novell-redaktionen, precis som i de flesta andra sammanhang, att man döms ut som övervintrad kvarleva på två röda sekunder. Istället pratas det om ”schlagerkoma” och ”tack och lov att vi snart ska prata om festivalen i förfluten form”. Och visst, numera är formatet mest en uppblåst hemmaplanskompensation för att vi innerst inne vet att vi inte kan vinna hela dretet. Rent sannolikhetsmässigt verkar det så kallade ”Balkan Bloc” (se ovan) vara ordentligt knepigt att rå på, det visar statistikern Derek Gatherer här.
”Annat var det på åttiotalet” som det brukar heta. Och faktum är att om man börjar gräva i det där så upptäcker man en del gömda juveler. Ett nyligt fynd är Regnar Egekvist, debutant i 1984 års danska uttagningar. Hans ”Holder av de ting” fick elva poäng och kom näst sist, tjugonio poäng efter låten ”Pyjamas for to” på fjärde plats. Grymma öde, låten är ju fantastisk på gränsen till sublim.
Klubbföreståndaren, dancehalldrottningen och Sveriges enda riktiga popstjärna, Robyn, släpper med start i sommar tre skivor på ett år. Men vem är hon? I nya Novell hjälper bästa vännen Lojsan Sondlo, kollegan Andreas Kleerup, spåkvinnan Berit Orheden, Dr. Alban och förstås Robyn själv till att besvara den frågan. I nya numret går vi dessutom på djupet med tragedin i Roskilde för tio år sedan, vi får komma närmare Petter än någon annan fått, och vi följer Drömhus-Therese i fotspåren när hon lever lyxliv i London. Med mycket mer. Beställ här!
