Fever Ray-tävling!

Idag var det måndag, en bra dag för alla Karin Dreijer Andersson-fans. Varför? Officiell premiär för videon till Fever Rays kommande singel “When I Grow Up”, förstås. Videon är regisserad av Martin De Thurah, som i pressmeddelandet talar om “a double headed creature not deciding which way to turn”.

Det är en anledning så god som någon att fira, tycker vi, och därför blir det idag en liten tävling. I potten ligger ett par exklusiva exemplar av ovanstående förträffliga singel, dagen till ära på gammal-gammaldags sjutumsvinyl. En stilfull framtida raritet (såvida det fortfarande finns sådant som rariteter i framtiden).

Skicka namn och adress tillsammans med ditt finaste Karin Dreijer-relaterade minne till tävlingsledningen (anton at magasinetnovell punkt se), så är du med i utlottningen. Gör det nu! Vinnarna meddelas inom en vecka.

Present: Vi bjuder på Novell #1

Novells premiärnummer, det med Adam Tensta på omslaget ni vet, har varit helt slutsålt ganska länge nu. Tidningen har varit så väldigt slutsåld att vi inom redaktionen har tvingats vakta våra mycket få kvarvarande exemplar med hökblick och taggtråd. Det har varit lite som när några av medlemmarna i Belle & Sebastian, minns inte vilka nu, försökte tvinga de andra att sälja sina personliga ex av den sällsynta originalversionen av “Tigermilk” (men alla som hade skivan vägrade förstås).

Samtidigt har vi funderat på ett bra sätt att dela med oss av det första numret till er som inte hann köpa det. Uppenbarligen fanns det en bra lösning hela tiden, publiceringsverktyget Issuu. Nu har Novell hittat dit:

Här hittar du hela vårt första nummer – tittbart, blädderbart, läsbart och antagligen utskriftsbart. Det sistnämnda särskilt användbart för alla som vill trygga sin ekonomiska framtid genom att trycka och sälja piratkopierade versioner av denna försvunna pärla.

Youtubes allra sorgligaste video

Vissa Youtubeklipp önskar man att man aldrig hade sett. Det här, med beskrivningen “Min kompis Svantes sommarlov”, tillhör definitivt den kategorin:

Alla statsministrar är bra

När jag läste nyheten om att en förvirrad man hade försökt ta sig in i Mona Sahlins hem kom jag att tänka på en av mina favoritdikter av Thomas Tidholm. Jag tror den handlar delvis om den idrottsgren som kallas personpolitik. Fast mest om att det är jobbigt att vara ensam. “Statsministrarna” heter den:

Jag har inget att säga
om valet av ny statsminister. Den förra var bra
och jag tycker den här också är bra.
Jag tycker alla statsministrar
är precis lika bra. Jag tycker
att dom har tid att prata med den vanliga
människan som är ute och går. Då tycker jag
att dom på något sätt står och
målar sig i ansiktet. Då tycker jag
att dom håller bra färg.

Jag tycker att dom kan säga
att vi har demokrati
ungefär lika bra. Alla säger olika
men alla säger lika bra om demokrati,
och om skatterna är också bra på alla håll.
Jag tycker alla statsministrar
är som folk är mest
lika bra och vill helst bo i vanlig lägenhet
lika bra. Då tycker jag
att dom ska ha larm.

Statsministrarna har regeringskris tycker jag
ibland, då tycker jag att dom är med i TV
och säger som det är med pannan och munnen
i olika vinklar, fast bra. Då tycker jag
att dom är rädda för konsekvenserna.

Jag tycker att alla statsministrar har
lika bra fruar, som dom tar med sig på fester i
ganska bra klänningar med broscher. Då tycker jag
att alla fruar betyder lika mycket för sin man.
Då ser man att dom sitter ihop.

Jag tycker att alla statsministrar har lika
hemligt telefonnummer så att man inte kan ringa
på nätterna och säga att man mår bra eller
om man inte mår lika bra. Då får man klara sig
och vänta tills nästa val. Då sover dom.

Jag tycker att alla statsministrar är bra
och alla utrikesministrar och kommunikationsministrar
och invandringsministrar är lika bra.
Jag tycker att när dom dör kommer det nya
och dom är också lika bra.

*****

Annars inte så mycket nytt att rapportera just nu, Novellbloggen har sommartid. Men snart är den tillbaka med rapporter från bland annat Way Out West. Häng kvar.

Happy 22

Nu slår klockan över till onsdag vilket innebär att jag fyller år. Grattis din jävel, kraxar fåglarna in genom fönstret. Det kan dom lägga av med, tjugotvå är ingen ålder att hurra för. Den är varken jämn eller udda, innebär vad jag vet inga nya intressanta rättigheter eller skyldigheter och ingen påbörjad nedräkning mot hotfulla siffror som 25 eller 30.

Det enda bra med 22 skulle i så fall vara att det är ett snyggt tal. En symmetrisk liten palindrom. Så är det å andra sidan hela var elfte födelsedag, snart är man fyrtiofyra och det är inget märkvärdigt med det. Så jag gör som gamla människor och struntar i siffran på tårtan, firar med kaffe, färskpotatis och fotboll och skålar för ett hundår till.

Här är en rejält försenad videoinspelning från Novells releasefest i Stockholm… eller video och video, det kanske man inte kan kalla bildupptagningar som är nästan helt svarta. Men jag gillar låten, dessutom är det min födelsedag, så jag bestämmer. Titeln passar också rätt bra en sån här dag:

Lördagsplock

• Jag skrattade nyss så intensivt att jag nästan slog ut en framtand åt New Yorkers ohyggligt stränga text om Sex and the city-filmen (som Vassa Eggen tipsade om). Ibland tänker jag att det är New York-intellektuella skriver syrligt underhållande om populärkultur som man tror som mest på de (många) skrivna orden.

• Apropå film har jag just klippt mig sommarkort. Nu påminner min frisyr lite om Flm-redaktören Jonas Holmbergs (som förresten är indragen i nån sorts kulturdebatt om animerad film). Eller om man vill vara elak ser jag ut som en militärliknande fotbollsspelare, Lukas Podolski kanske. Vet inte om jag är lika målfarlig som han i och för sig.

• Mer fotboll: Robyn har tydligen spelat in en “heja svenska landslaget”-video inför EM. En ganska fånig liten reklamsnutt egentligen, men den fyller väl sitt underliga syfte, åtminstone för Robyn själv. På Guardian.

• Ikväll ser jag fotbollsmatchen hemma hos Novells eminenta premiäromslagsfotograf Viktor Gårdsäter, som just har fått hem en helt groteskt stor tv. Därefter nån sorts konstgrej på Färgfabriken.

Förråden sinar

Vi har två goda nyheter och en lite dålig. I tur och ordning:

God nyhet 1: Intresset för Novells första nummer har varit jättestort! Redaktionen är förtjust och tacksam, och vår utmärkta praktikant Emily har jobbat så knogarna blödit med att skicka ut beställda tidningar land och rike runt.

Dålig nyhet: Nu har vi nästan helt slut på tidningar här på Novell HQ. En ensam liten låda står det kvar. Enda chansen att få tag i ett exemplar är därför att köpa ett exemplar på Pressbyrån, eller i någon av de andra butiker där tidningen finns.

God nyhet 2: Det går fortfarande utmärkt att få tag i ett exemplar på till exempel Pressbyrån. Om några veckor går tidningen i retur, så köp den nu!

Totalt jävla mörker

Jag var på väg ner i tunnelbanan med Ika när all belysning plötsligt slocknade, samtidigt stannade rulltrappan vi stod i med ett ryck. Under några skälvande sekunder var det sådär overkligt mörkt som det bara kan vara i stängda, avgränsade utrymmen under jorden.

Efter ett par ögonblick drog en sparsam nödbelysning igång, men högtalarna och informationsdisplayerna var fortfarande döda. Inga tåg dök upp. Vi spekulerade i terroristanfall och ungdomsligor på samhällets skuggsida, som hämtade från Beckfilmer. Sen kom det äntligen ett tåg. Men enligt DN är det fortfarande strömlöst på hela Södermalm. Och jag som hela helgen lyssnade intensivt på “Darkness On The Edge Of Town” ler för mig själv.

Bristol 0 Hull 1

För alla trogna fans av The Housemartins har namnet Hull ett ironiskt men ändå mytiskt litet skimmer omkring sig. Förutom att deras stående tagline var “the fourth best band from Hull” missade sångaren Paul Heaton aldrig en chans att understryka bandets lokala förankring. Alla de omärkliga små Hullhyllningar som förekom på nästan vartenda skivomslag är bra exempel, men det mest kända är förstås albumtiteln “London 0 Hull 4″.

Alldeles nyss hände något som för Hulls befolkning lär vara ungefär lika stort som när Housemartins julen 1986 fick sin första listetta med “Caravan of Love”. Stadens lilla fotbollslag, Hull City, kvalade för första gången i klubbens 104-åriga historia in till Premier League. Den sista och avgörande kvalmatchen spelades på Wembley, och till allmän glädje fick hemmasonen Dean Windass sätta segermålet med ett förtjusande volleyskott.

Höstsäsongen kommer utan tvekan bli en golgatavandring utan dess like för The Tigers. Allt laget har att luta sig mot är den förre nigerianske landslagsspelaren Jay-Jay Okocha. Det är inte ens säkert att han fortsätter till nästa säsong. Men tillsvidare struntar vi i det, och firar istället dagens historiska triumf med att se Housemartins framföra “Flag Day” på The Tower Nightclub i Hull:

Suggestivt om samlag

Min kompis Johan har berättat hur han förr i världen, under sin studietid i Linköping, eller om det var Norrköping, brukade låta Lill Lindfors avsluta alla efterfester. När natten övergick i morgon och gästerna började bryta upp satt han bredvid sin dåvarande rumskompis, de hade varsin fåtölj, och i bara kalsongerna lyssnade de på “Du är den ende”, albumet från 1967, från början till slut. Det finns nåt storslaget i tanken på två vuxna heterosexuella män som lyssnar på Lill Lindfors tillsammans i soluppgången.

Eftersom jag redan på annat håll förklarat min kärlek till Lill Lindfors 60- och 70-tal ska jag inte tjata mer om det. Att hon brukade vara en av 1900-talets största svenska sångerskor är väl kritikerkonsensus för länge sen, borde vara det i alla fall. Det här handlar dock inte om någon hyllning utan om något ganska pikant.

Nån gång i vintras köpte jag LP:n “Fritt fram” i en skivback på Hötorget. Därefter stod den mest i en hylla, och jag hade inte lyssnat igenom den särskilt noga förrän vi på en middag nyligen började prata om Lill Lindfors. Johan var där också, han berättade om sina gamla efterfester. Kanske för att visa på min ingående Lill-expertis tog jag fram skivan från hyllan, presenterade första låten som en av hennes bästa och slog på. Ni vet när man spelar upp musik för andra efter en hyllande liten presentation? Då lyssnar man extra noggrant på det som spelas upp.

Att Lill Lindfors har en förkärlek för sånt som är lite ekivokt, det visste jag. Förutom den där fåniga gamla kjol-incidenten i schlagerfestivalen har hon som bekant givit ut en EP med namnet “En man i byrån”. Att titellåten skulle vara såhär hårresande snuskig kunde jag däremot aldrig ha anat. Melodin och arrangemanget är båda fantastiska visserligen. Men texten… åh, herregud, texten. Lyssna själv! Men skämskudde rekommenderas.

Lill Lindfors: “Fritt fram”