Hej världen

Äntligen är vårt nya, stora höstnummer på väg! Det är det bästa hittills, tro oss.

Förhandsbeställ det här. Gör det nu!

Debatten om musikjournalistik revisited

Varför sover musikjournalisterna så dåligt nuförtiden? Varför läggs amerikanska musiktidningar ner på löpande band? Sedan webbmagasinet Slate skrev en artikel om musikjournalistikens dystra framtid har ämnet utvecklats till en liten sommardebatt på kulturredaktionerna.

Vi på Novell har sedan dag ett predikat att musikjournalistiken måste våga förändra sig om den ska finnas kvar. Det snabba, konsumentbevakande och tyckande material som alltid har varit basen för musiktidningarnas innehåll och deras annonsintäkter måste bort från papperstidningen och, i den mån det ska vara kvar, in på nätet. Det långa, fördjupande, mänskliga, spännande och välskrivna måste vara tidningens bas. Så ser vår grundläggande analys ut, och så har våra läsare kommit att lära känna Novell.

När svenska medier nu plockar upp denna lätt provinsiella debatt har jag fått chansen att sprida evangeliet om förändring till en lite större publik. I övrigt är det ju en eländig undergångskör, men jag tycker att jag har hållt mig genomgående munter.

Kort summering av de senaste dagarnas debatt:
• Sveriges Radios Kulturnytt hade ett inslag om musikjournalistikens kris. Jag fick ett par minuter på mig att utveckla min syn på varför det inte alls behöver vara så illa. Lyssna här!
• Dagens Nyheter skrev en längre artikel för att fördjupa frågan. Förutom jag själv fick gamle OKEJ-mannen Anders Tegner samt redaktören för vår förmenta konkurrenttidning uttala sig. (Jag går helst inte i polemik med någon om det inte verkligen behövs… men det avslutande citatet är verkligen häpnadsväckande feltänkt och daterat.) Läs hela här!

Grattis Clara!

Medan internetsverige rasar mot de europeiska ledarnas planerade överenskommelse Stockholmsprogrammet konstaterar vi att EU har en del bra grejer för sig också. Bland annat delar unionen ut ett pris till unga journalister som utmärkt sig i sina skildringar av livet i den här avlägsna avkroken som kallas Europa.

Därför tänkte vi idag gratulera Clara Bergström. Artikeln hon för ett år sedan skrev till Novells första nummer, om det turkiska bandet Kim Ki O och deras problem att få spela på europeiska scener, har valts ut till den bästa svenska texten på ämnet förra året.
− Clara Bergströms reportage illustrerar med stark närvaro de problem som omfamnar den europeiska integrationen. Reportaget är välskrivet, detaljerat och problematiserande, säger juryordförande Olof Brundin i ett pressmeddelande.

Vi håller med. Grattis, Clara!

Reportaget från Istanbul kan du läsa i sin helhet här.

Totalförmörkelse

I vår jätte-solskens-deal häromveckan, som skulle uppmuntra alla köpstarka kulturkonsumenter att beställa nya vårnumret, hade vi ett starkt argument: En exklusiv mp3:a med det unika samarbetet mellan Novells särskilda popfavoriter, Speedmarket Avenue, och poeten Jenny Tunedal. Direkt med vändande ordermail.

Erbjudandet sträckte sig bara till i söndags. Många nappade. Alla som var lite sena i vändningarna och beställer tidningen först nu får ingen låt. Det är inte så kul, förstås. Så därför, och eftersom vi tror på fri information, öppna nätverk, total distribution av kultur över the interwebs och allt det där, så får ni nu låten ändå. Direkt till alla snåla, giriga gratisläsare, som syrlighetsmästaren Jonas Thente skulle ha sagt.

Främsta orsaken att sprida “Totalförmörkelse” är förstås att det verkligen är en fantastiskt bra låt/dikt/Bonnie Tyler-tolkning. Här.

Förhandsbeställ nya vårnumret!

Nu är det på väg: Novells stora vårnummer 2009!

Det är numret där vi ger er den lika sanslösa som sorgliga historien om en av Sveriges största musikexporter genom tiderna - Rednex. Där Daniel Gilbert, som länge levt i skuggan av vapendragaren Håkan Hellström, för första gången ger sin version av Göteborgspopens guldår. Det är numret där vi åker till Island för att låta Múm och andra isländska musiker berätta om hur musikscenen skakats av landets ekonomiska krasch.

Bara det skulle ju räcka till för en hel bunt tidningar egentligen. Men vi fortsätter: Skivaktuella Steso Songs-Karolina berättar om hur de psykiska problemen kommit att prägla hennes musik. Moneybrother talar ut om sin scenskräck. Jean-Michel Jarre spekulerar om rymdåret 2009. The Pirate Bays nemesis Monique Wadsted förklarar varför hon älskar joddlande 70-talshårdrock. Vi rapporterar inifrån emo-kulturens innersta krets, skildrar Etiopiens långa och fascinerande musikhistoria och träffar pojkbandet Tages fyrtio långa år efter att de blev utnämnda till Sveriges Beatles.

Camera Obscura, Name The Pet och Dizzee Rascal är andra ansikten som syns i tidningen. Ja, ni förstår säkert själva att det här blir vårt bästa nummer hittills.

Dagen till ära har vi snickrat ihop ett himla fint förhandserbjudande. Alla som beställer nya numret i vår webshop idag fredag, eller någon gång under högtryckshelgen vecka 17, får följande:
* Tidningen hem i brevlådan först av alla.
* En exklusiv mp3:a med det unika samarbetet mellan Novells särskilda popfavoriter, Speedmarket Avenue, och poeten Jenny Tunedal (som också medverkar i tidningen med en specialskriven text om musik). Direkt med vändande ordermail.
* En plats i utlottningen av helt äkta signerade exemplar av Markus Krunegårds hyllade debutalbum “Markusevangeliet”.
* Samt, men det är helt frivilligt, en plats i truppen för löparlaget Novells Vänner som ska medverka i årets upplaga av Midnattsloppet.

Allt detta får du för 59 ynka kronor. Här. Deadline söndag 23.59.

Grattis Putin

Ni vet Georgiens schlagerbidrag, “We don’t wanna put in”, som vi skrev om nyligen? Det lilla landets vågade påhopp på den mäktige Vladimir Putin?

Det visar sig nu att det var lite väl vågat. Svante Stockselius och hans chefskompisar på EBU har bestämt sig för att stoppa låten eftersom den innehåller otillåtna politiska budskap.

Synd.

Politiska inslag i bred populärmusik är roligt och ofta bisarrt, och borde därför uppmuntras. Det hade till exempel varit spännande att se det ryska svaret nästa år. Man kan tänka sig en pamflett som förutom Georgien riktar kritik mot andra besvärliga element, som tjetjenska motståndsmän och Garri Kasparov. Kanske hade man kunnat kasta in ringaktning mot redan eliminerade hinder som Anna Politkovskaja. Men det lär vi nu aldrig få se.

Fever Ray-tävlingen avgjord!

Vi lottade ju nyligen ut fem exklusiva exemplar av Fever Rays snygga sjutumssingel “If I Had A Heart”. Tävlingen gick ut på att skicka in sitt bästa Karin Dreijer Andersson-relaterade minne, och som tävlingsledare har jag haft nöjet att få vada igenom dem. (Kort slutsats: Ni tycker väldigt mycket om Fever Ray.)

Här är en anspråkslös, kylslagen liten favorit ur högen:

Mitt finaste Karin Dreijer-minne måste vara när The Knife spelade på Arvikafestivalen 2006. Det var på fredagen och klockan hade passerat klockan 01.00 och det började vara så himla kallt. Det var redan en oerhört massa folk som stod framför Vintergatan och det första som jag märkte när jag var där var att det tillkommit lite ljudanläggning bakom mixerbordet. De hade tagit med surroundljud! Bådade riktigt gott.

Så för att se bättre ställde jag mig på en cementklump som stod en bit vänster om scenen och kom upp lite. Sen stod jag där och trängdesmed två andra främmande personer och vi fick hålla om varandra för att ingen skulle ramla ner därifrån - så trångt var det.

Men det var ingen som sa något eller ens ville röra sig någonstans. Deras show var helt makalös, trollbindande. Som… Något från en annan värld. Allt man såg var dessa bildspel och sen två lysande ögon som lyste, trollskt och hotfullt bakom dem. Det var så oerhört snyggt och det absolut bästa jag någonsin upplevt live - och då brukar jag ändå hinna med att se runt 150-200 spelningar om året.

De lyckliga vinnarna heter Johannes, Niklas, Erik, George och Marcus (endast män, undrar varför). Ni kan vänta postpaket inom några dagar. Fler tävlingar är att vänta.

Musikjournalister larmar och gör sig till

Dagens roligaste och argaste pressmeddelande kommer ifrån skivbolaget Bad Taste Records och har ämnesraden “Musikredaktör på Expressen ger bort osläppt musik, skribent på Groove säljer promos på Tradera”. Utan att skvallra vidare om individerna ifråga, och deras intressanta syn på yrkesetik, kan man kanske konstatera att musikbranschens institutioner är helt, helt snurriga för tillfället.

Apropå musikjournalister så har jag ett tips till alla som gillar principdiskussioner om vad försiggår inom detta tvivelaktiga skrå. En sådan diskussion pågår på Digfi. Daniel Strand från Novellredaktionen går i ett slags svaromål på ett tidigare inlägg av Testbild-Petter. For fans only.

Grattis Victoria önskar Ken Ring

En sån här dag, när alla pratar om att kronprinsessan ska förlova sig med en gymnastiklärare, var det väl?, tycker jag att man gott kan damma av den här gamla skandalhitten:

Zanyar Adami skrev förresten ovanligt läsvärt om Ken Ring-gate i en text som publicerades på Expressens kultursidor för ett par år sedan:

När rapparen Ken Ring från Kulturhusets tak skrek ”Våldta Madeleine”, ”Storma slottet” och pekade ut prins Carl Philip som bög blev han medialt korsfäst. Då var det inget snack om konstnärlig frihet. Ken menade självklart inte att publiken bokstavligen skulle storma slottet utan använde det som en metafor för systemet. Ingen lyssnade på hans förklaring utan han tvingades be om ursäkt offentligt och plattan plockades bort från varenda skivhylla. Vår kungafamilj rör man inte. Speciellt inte om man är en svart man från förorten. Men är man en vit gubbe från Värmland kan man i yttrandefrihetens namn kränka profeten Mohammed, som är långt heligare för muslimer än vad vår kungafamilj är för oss.

Hela inlägget finns här.

PROPAGANDA

Minns ni Ksenia Sitnik som vann 2005 års version av Junior Eurovision Song Contest? Kanske inte.

Att jag kommer ihåg henne beror inte så mycket på det faktum att hon vann den något obehagliga barnupplagan av vuxna melodifestivalen. Andra vinnare från senare år, som ryssen Alexey Zhigalkov och María Isabel från Spanien, har gått mig totalt förbi, men Ksenia minns jag. Hennes vinnarlåt, “My Vmeste”, eller “We Are Together”, var nämligen en helt skamlös Minsk-hyllning som kunde ha gjort diktatorn Lukasjenko tårögd:

I see the clouds dancing / I smell the bread and milk
My land is that I fancy / We are the family

Enligt sina vitryska managers hade den då tioåriga Ksenia skrivit låten helt själv. Ifall det är sant har hon en fin framtid att se fram emot inom någon nationell propagandabyrå.

Strategin att använda den i Östeuropa mycket populära melodifestivalen som ett politiskt verktyg lever kvar, verkar det som. Igår annonserade Georgien sin kandidat till årets festival. Den heter “We Don’t Wanna Put In”, och texten går såhär: “We don’t wanna put in / The negative move / It’s killin’ the groove”. Och i nästa vers: “Gonna try to shoot in / some disco tonight”.

Att uttalet låter snarlikt “We don’t want no Putin” respektive “I just wanna shoot him” är såklart bara en olycklig slump. Speciellt med tanke på att Ryssland under förra året gjorde delar av Georgien till en fotbollsplan. (En störande detalj i sammanhanget är att förra årets georgiska bidrag hette “Peace Will Come”.)

På melodifestivalens internationella webbsida är en hel del ryska musikälskare en liten aning upprörda. Och här kan man döma själv.