Vad man älskar
Jag har insett att det finns en mening med livet, den lyder “att veta vad man älskar”.
Igår blev det som tydligast någonstans efter ett inne på Trädgården när Ian McCulloch står i duffel och Andrew Eldritch-solglasögon och sjunger för mig med sitt Echo & the Bunnymen. Det är något annat än att se ett bra band, något nästan andligt. Det rör mig längst in i det som är mitt jag, en identitet som är den enda man är säker på när allting sviktar i neuroser och analyser. Att jag vet att jag älskar det, skulle göra det även om ingen annan förstod. Och då är Echo inte ens ett viktigt band för mig, inte direkt, jag har bara en skiva, jag kan tycka att Klling moon är nästan bättre i Pavements version och den där All that jazz-låten förstår jag mig inte alls på. Det är något annat, det är en grundläggande harmoni, ett brittiskt svårmod som har att göra med allt som hänt med mig sedan dess, sedan 1980 i augusti när jag föddes. Jag kan inte säga om konserten var bra, jag kan inte säga om jag är bra heller, men det är som det är, och igår var vi i alla fall två om det.
Då var jag fyra bast:
I övrigt var WIlco fantastiska, en helt annat sak än när jag betalade en miljon typ för att åka upp från Malmö till Accelerator i Stockholm bara för att se ett halvtrist pubrockgig med mina, då, största idoler. Det var en så omsorgsfull setlist igår, hann aldrig bli tråkigt för oss (många gissar jag) som tycker att det bara gått utför sen Yankee Hotel Foxtrot. Absolut bäst var deras uppkokade version av Via Chicago. Christian Hylse sa redan 1999 att den var Summerteeths bästa - vilket jag inte alls förstod då med låtar som How to fight lonliness - och hade som vanligt rätt. Sättet att visa respekt bakåt, mot de skivor där Jay Bennett (R.I.P) fortfarande bidrog med några av de bästa harmonierna, hedrade Wilco igår. Det var inte publikfriande gamla låtar, eller, de bestämde sig i alla fall att ska de vara populister i låtvalet så ska låtarna låta 2009 och vara bättre än någonsin. En rätt jävla sliten Jeff Tweedy och en pigg John Stirratt (Dylan McKay!) körar vidare när oljudet drar in och kommer ut på andra sidan till raden I’m coming home.
Grungens finest:
I ljuset av det här känns det lite futtigt med torsdagens St Vincent-konsert. Men det var mycket bra, bättre än man hade kunnat föreställa sig efter att ha sett Miranda July/älva-fotot på Annie Clark i programmet. Mycket hårdare och med krossade, krasiga gitarrer att rysa av. Men det kanske var ett undantag, alla youtube-klipp jag hittar låter precis så där söta jag var rädd för att det skulle bli på Parken. Utom det här som låter precis som jag vill att det ska:
