Novell

När Eric Hammarstrand föddes sa läkarna att han inte skulle leva längre än tre år. Idag är han 25 och bryter ny mark som battlerapparen Permoman. Nu vill han battla mot eliten. Om de bara vågar möta honom.

Text: Märta Myrstener | Foto: Oskar Kullander

Vid en dörröppning på Bondegatan i Stockholm sitter Eric Hammarstrand och konfererar med sina två assistenter.

Samma morgon har de åkt från Motala till Stockholm för att Eric ska delta i sitt första rapbattle någonsin, men nu har de stött på ett oväntat hinder. Bonden bar, där arrangören Basementality Battles ska ha kvällens evenemang, ligger i en källare. Efter flera försök tvingas assistenterna David och Hippie att ge upp. Det går inte att lyfta ner Eric och hans permobil för de 25 trappstegen.

Efter en timmes väntan i sensommarsolen lyckas de till slut skaka fram tre frivilliga. Tillsammans kånkar de fem ner Eric till klubben och kvällen kan börja.

När Eric Hammarstrand rappar går han under namnet Permoman. Han har länge velat ställa upp i en battlerap-match, men fram tills den här dagen i juli har arrangörerna inte lyckats hitta några motståndare. Battlerappare tävlar om att vara så skoningslösa som möjligt, och elaka dissar är en central del av hela genren. Ändå är det inte många som vågar ställa upp och vara taskiga mot en rappare med funktionsnedsättning.

Men nu har det lossnat ordentligt. Ikväll ska Permoman bli den första i Basementalitys historia som går två matcher på en kväll. I förväg har han skrivit till kvällens motståndare på Facebook. »Håll inte tillbaka, jag kan ta hur taskiga grejer som helst.«

Battle efter battle avklaras på den fullsmockade klubben, där publiken har bildat en ring som kombattanterna står i. Plötsligt ropas hans eget namn upp.

I sitt första battle ska Permoman möta Erik Indian, en kille från Motalas grann-ort Borensberg. »Jag ska döda den här jävla Borensbergaren!«, ropar Permoman och rullar in i ringens mitt. Han har en rutig filthatt neddragen över ansiktet, och en myggmikrofon fastsatt på t-shirten för att han ska höras ordentligt.

Efteråt får publiken rösta på vilken rappare som var bäst, och matchen slutar med att Erik Indian vinner med knapp marginal. Nästa match, mot den cp-skadade rapparen Madodds, vinner han.

Sedan är det fest hela natten. Folk ur publiken kommer fram och säger att de gillar honom. »Det är bra att du representerar Östergötland«, säger någon. Eric är genomsvettig men känner att han måste göra det här igen.

Den enda besvikelsen är att hans motståndare knappt nämnde Erics funktionshinder. Visserligen sade Erik Indian något om att Permoman är »det konstigaste från Motala sen Alexander Bard«, men det var egentligen bara en antydan. Ingen hånade Erics permobil. Han blev inte ens dissad för att trapporna nästan hindrade honom från att komma in. »Jag vet att du tål att höra hur elaka grejer som helst«, förklarar Erik Indian efteråt, »men jag vet inte om publiken klarar det.«

När Eric åker hem från klubben tänker han att han nästa gång måste battla någon som vågar säga det uppenbara. Han vet vem som vore perfekt. Shazaam, som är en av battlescenens mest etablerade rappare, och känd för att inte tassa på tå. Han har släppt skivor och tävlat i battles över hela världen.

Permoman är fortfarande ett ganska okänt namn på den svenska battlerapscenen, så det verkar osannolikt att han ska lyckas övertala Shazaam att möta honom. Att han skulle vinna matchen finns inte ens på kartan.

Eric bestämmer sig för att försöka ändå. Han är van vid att ha ett risigt utgångsläge.