I en intervju för The Guardian föreslår musikjournalisten Alex Macpherson för Lloyd att hon i stället för Black Eyed Peas »Where is the love« borde ha sjungit Nicki Minajs »Roman’s revenge« i finalen av X Factor. »Oh, I would loved to do that«, svarar hon.
»Swagger Jagger« är förstås en singel svårt präglad av den tid den är skriven i. Men är det alltid apolitiskt att sjunga om pengar? Är det alltid de mest nyliberala stigarna som vandras? Det är lätt för den som redan har att raljera över längtan att äga.
Löneskillnaderna mellan brittiska kvinnor och män har länge minskat, men den minskningen har nu stannat av. I en nyligen släppt rapport från den brittiska kommissionen för jämlikhet och mänskliga rättigheter konstateras att brittiska kvinnor i snitt tjänar sexton procent mindre än männen. I snitt, det vill säga.
Men de kvinnor som saknar utbildning kommer i snitt att tjäna 58 procent mindre än männen under sin livstid, till följd av barnafödsel. Och när brittiska kvinnor åldras ökar chanserna markant för ett liv i fattigdom – en följd av lägre inkomster och därmed mindre möjligheter att spara pengar för pensionen. Åttiotre procent av tjänsterna inom service-yrken innehas av kvinnor.
Det här är den verklighet som likt ett stängsel omringat Cher Lloyd och hennes familj långt innan dess att någon visste vem hon var.
Är det en handling helt i avsaknad av politik när en sexton år gammal Cher Lloyd inför sitt livs första miljonpublik i en sång sjunger om pengar? När hon konstaterar att den här sången inte handlar om dig utan om henne själv, samtidigt som hennes mamma och mormor håller tummarna så hårt att knogarna vitnar bakom scenen?
Saknar ögonblicket relevans när Lloyd, omtöcknad av ögonblicket, kliver ned från scenen och kramar om sin mormor och säger att det var den bästa stunden i hennes liv? Hennes första ord bakom scenen: »Det var allt som jag någonsin hade drömt om. Det kändes som att jag stod på världens axlar«.
Samtidens politiska popmusik kan inte stämmas med Joe Strummers instrument. Den gömmer sig inte i resterna av den nedbrunna skivbutiken Dub Vendor. Den är upptagen med de frågor som är relevanta för den stora del av befolkningen som alltid haft lite mindre att säga till om än Billy Bragg.
2011 års »Ghost Town« finns inte. Men den breda pop-musiken handlar allt oftare om kön, makt och sex, sådant som aldrig riktigt har räknats när »politisk musik« har definierats. Det verkar inte spela någon roll hur ofta popmusiken fortsätter att påpeka människors rätt att vara sig själva. Eller om en Billboardetta som «Born this way« poängterar allas rätt att inte definieras eller begränsas utifrån det kön som någon ser ut att tillhöra. Sådana frågeställningar ses fortfarande mycket sällan som politiska.
»Popmusik blir politisk när den slutar tycka synd om sig själv, slutar vara självgod och istället vågar säga sanningen och rikta kritik mot makten« skriver Billy Bragg. Orden skulle lika gärna kunna riktas mot dess upphovsman, för vad popmusiken gör är detta: den pekar med långfingret rakt mot en manlighet som aldrig verkar sluta att göra anspråk på sanningen, makten och pengarna.
När Cher Lloyd fick frågan om vad hennes största lärdom under hennes första år som artist var svarade hon att hon var mycket starkare än hon trott. Hon svarade såhär:
»Jag kan göra vad som helst nu.«
Kristofer Andersson är redaktör på Kunskapskanalen och musiksajten Throw Me Away.