Hur poppis blir en politiker som tar kokain, liknar facket vid maffian och skänker pengar till Israels armé? Väldigt, om han heter Fredrick Federley. I Novells intervjuserie Kritikern berättar Centerpartiets kronprins om varför vänstermusik får honom att vilja skära sig i armarna och avslöjar att han funderar på att lämna politiken.
Text: Adam Svanell | Foto: Maja Brand
Det behövs bara ett ord för att beskriva läget i Centern. Kris.
Inför förra årets riksdagsval satte det gamla bondepartiet målsättningen att få femton procent av rösterna. Istället tappade man var sjätte väljare, och den egna eftervalsanalysen sågade partiets strategi på punkt efter punkt.
Nio månader senare är läget än värre. I opinionsmätningarna balanserar Centern på fyraprocentsspärren. Maud Olofsson nagelfars i medierna efter turerna kring bonusar hos energijätten Vattenfall. Flera partiföreträdare har förespråkat att hon avgår, och spekulationerna om efterträdaren är redan i full gång.
Favorit är IT- och regionsministern Anna-Karin Hatt, följd av det 27-åriga stjärnskottet Annie Johansson. Men när Aftonbladets läsare röstar om vem de vill se som ny centerledare är det ett helt annat namn som vinner överlägset.
Med knallgula chinos och ett brett leende strosar Fredrick Federley in i riksdagshusets entré, tio minuter efter avtalad tid.
− Kostym har jag bara i talarstolen. Det är ju vår, säger han glatt.
I handen bär han två Iphones, två dosor General och ett par solglasögon. Hyn är brun på gränsen till rödbränd.
Under sina fem år i riksdagen har 33-årige Fredrick Federley blivit ett av Centerns mest kända ansikten. Hans framtoning är raka motsatsen till partiets.
En Stureplansstammis med bakåtslickat hår, som syns i lekprogram och har en egen radiotalkshow. En radikal marknadsliberal som lägger fram förslag som ingen annan stödjer: sälj ut public service-bolagen, riv upp sexköpslagen, inför plattskatt, återinför adelskap, legalisera narkotikainnehav för personligt bruk. Till råga på allt är han bög.
Där Centerpartiet tycks oförargliga – ibland nästan osynliga – är Fredrick Federley lika älskad som hatad. Samtidigt kan hans karriär ses som ett bevis på att pr-rådgivarnas floskler om öppenhet och ärlighet inte är tomma ord, utan en fungerande strategi.
Fredrick Federley har tagit hasch och kokain, och vägrar säga att han ångrar sig. Han startade en salladsbar som gick i konkurs efter tre månader. Han åkte taxi för 65 000 skattekronor på ett år, varav en stor del var nattliga resor hem från krogen. Han har tagit emot bjudresor och vodkasponsring, och försvarat sig med att det var hans drag-alterego Ursula som gjorde det.
En eller två incidenter av det slaget hade tvingat en annan politiker till avgång. Men Fredrick Federley tycks aldrig ha något att dölja. Han har redan berättat allt om händelserna i sin blogg, i någon av sina 100-150 dagliga tweets eller inför sina 4 975 Facebook-vänner.
Som webbkonsulten och skribenten Nikke Lindqvist har uttryckt saken: »Det går inte att dra ner brallorna på någon som redan står och gör helikoptern«.