Efter en separation, en ny kärlek och en föräldraledighet är Veronica Maggio tillbaka på tronen som landets mest omskrivna artist. Ändå håller hon hårt i hemligheterna.
Det har hon lärt sig av sin mamma – och av ett plågsamt reportage i Novell.
Text: Alexandra Sundquist | Foto: Sara Arnald
Veronica Maggio skrattar när hennes producent Christian Walz försöker visa upp sina talanger vid kaffemaskinen. Minuterna innan har hon haussat upp hans förmåga som barista, men nu lyckas han inte riktigt få till ett snyggt mönster på lattens yta.
– Eh, det blev en… virvelvind, säger han.
I den här studion, en halv trappa ner i en källare bakom Dramaten på Östermalm i Stockholm, har de spelat in Veronicas tredje album »Satan i gatan«. Bland varma textilier, pianon, mikrofoner, vätske-ersättning, Iprenförpackningar och halvätna luncher har de skrivit, lagt sång och spelat in alla tider på dygnet det senaste året.
Ibland har Veronica smugit hem till sonen Bosse, fem månader.
Denna våreftermiddag ligger en smått loj stämning över rummet. Bara några dagar tidigare lade de den sista putsen på skivan, nu återstår att spela in en digital b-sida. Christian lägger stämmor i ljus, ljus falsett.
– Blev inte det där lite för grötigt?, säger Veronica och ber honom att justera sången en aning.
Hon tittar upp från dataskärmen och skrattar igen:
– När man levt med någonting så här länge hör man till slut ingenting… Det är väl det som kallas passion, säger hon.
Den senaste månaden har det varit så mycket snack om Veronica Maggios hyllade nya skiva »Satan i gatan« att man nästan glömmer hennes förflutna. Popprinsessan från Uppsala släppte albumet »Och vinnaren är…« 2008, som hon skrivit tillsammans med dåvarande pojkvännen Oskar Linnros. Skivan hyllades på bred front, nominerades till fem grammisar och vann kulturkoftornas hjärtan. Veronica uppträdde i »Allsång på Skansen«, klädde festivalscenerna i pastellig soul, fick framgång i resten av Skandinavien – och medverkade i ett nummer av Novell tillsammans med Oskar Linnros.
Intervjun målade upp ett vitalt, kreativt samarbete och en sprudlande kärleksrelation, och avslutades med att Oskar skrattande utbrast att de två snart skulle gå runt i matchande träningsoveraller.
Det var bara ett problem. När tidningen nådde prenumeranterna hade paret redan hunnit göra slut.
– Det var jättejobbigt. Efteråt var det bara total ångest, säger Veronica. Vi bråkade dessutom hela vägen till intervjun. Då lärde jag mig att jag aldrig mer ska ställa upp på sådant, inte tillsammans med andra.
Uppbrottet, som de båda hade varit förtegna om, skedde för två och ett halvt år sedan. I dag består deras främsta korrespondens av STIM-breven som dimper ner på hallmattan.
Och kanske en eller annan låttext, som Linnros sönderkramade »Från och med du«.
Mycket mer finns inte att tillägga, menar hon.
– Vi sågs och hälsade på årets Grammisgala. Det var lite stelt, vi är inte bästisar men inte dödsfiender heller.
När skivbolaget förstod att duon Maggio och Linnros inte skulle upprepa succén med »Och vinnaren är…« blev de nervösa. Förslag på samarbetspartners började dimpa ner i Veronica Maggios inkorg, det ena kändes mer krampaktigt än det andra. Själv hade hon ingen lust att påbörja en ny platta.
– Jag fick panik över att jag inte kände för det. Mina låtskisser var rätt dåliga.
När någon frågade sade Veronica att hon hade flera nya låtar på gång.
– Jag ljög. En vän kunde ringa och säga: »Ska vi ses?«. Jag svarade: »Nej, jag har jättemycket att göra i dag, jag måste skriva«. Sedan gick en dag utan att någonting hände. Jag låg på hallmattan och stirrade i taket eller kollade på »Rachael Ray«.
Under samma period träffade hon Markus Krunegård, då hyllad för soloalbumet »Markusevangeliet«, på diverse galor där de båda var favorittippade. De började prata om att göra någonting ihop. Skrivkrampen lossnade och de skrev några låtar. Två av dem finns med på »Satan i gatan«. Ett liknande samarbete inleddes med producenten Björn Yttling, men det materialet finns inte med på albumet.
– Jag är lite av en kameleont, jag anpassar mig efter den som jag skriver med. Jag älskar Markus dubbelskiva. Han är otroligt snabb på att skriva låtar – det säger bara »svisch«, berättar Veronica. Men det är mycket som ska stämma för att man ska kunna spela in en hel platta ihop.