Novell

DEL V: MAKTSKIFTE?

Just innan den utskällde brittiske premiärministern Gordon Brown förlorade makten i våras inträffade något underligt. Det var i valrörelsens allra sista vecka, och den nederlagstippade Brown hade samlat alla partitoppar på ett torg i Birmingham för att lansera en ny affisch. En sista desperat show.
När näringsministern började tala dök en grön Volkswagen upp från ingenstans och slirade rakt mot en busskur intill podiet. Med ett enormt dån krossades kuren i tusen små glittrande bitar. Gordon Browns medarbetare tittade ut över de samlade journalisterna och kunde nog ana vilket budskap som skulle kablas ut: »Car crash politics«. De såg på varandra med panik i blicken.
Samma blick syns i Uje Brandelius ögon när han står framför en projektionsduk på Vänsterpartiets valvaka i Stockholm, där partiet har samlats för att hoppas på ett mirakel.

Valvinden har vänt den senaste veckan – effekterna av regeringens förändringar i sjukförsäkringen har kommit upp på agendan igen och gett vänstern en strimma nytt hopp. Men nu, när SVT rullar upp siffrorna från sin stora valundersökning, tar alla drömmar slut. Fredrik Reinfeldt stannar kvar vid makten. Och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
Uje tuggar glädjelöst i sig en tallrik lax. Blicken fäst långt, långt i fjärran. Sedan försvinner han utan ett ord.
Även om de rödgrönas förlust var väntad, och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen också, är det senare frågan på allas läppar. Jag hör riksdagskandidaten Dror Feiler svära i ett hörn om »fascister«, och kort därefter intervjuas den 93-årige förre partiledaren C H Hermansson i SVT. Han river ner applåder när han säger att det från och med nu handlar om att stå upp mot rasismen, precis som på 30-talet.
Efter en kvart dyker Uje upp igen.
– Jag måste dra, säger han med den glädjelösa rösten hos någon som befarar dåliga nyheter i väntrummet till en operationssal. SVT ska ha in Lars Ohly och riksdagsledamoten Rossana Dinamarca i valvakan och Uje måste följa med.
Det sista jag ser av Uje den natten är när han flimrar förbi bredvid Kristian Luuk i SVT:s sändning ett par timmar senare. Han ser fortfarande helt förstörd ut.

Två veckor senare träffas vi på en sjavig restaurang i Gamla stan, några minuters gångväg från riksdagshuset. Sedan vi sågs senast har en minoritetsregering bildats, massor av eftervalstaktiskt förhandlande ägt rum, ett främlingsfientligt parti tagit plats i riksdagen och flera jättelika demonstrationer protesterat mot detta.
Ändå ser Uje på något sätt uppfriskad ut av motgångarna. Det är som om den senaste tidens tumult har skalat bort ett par lager av hans distans till omvärlden. Han skulle inte säga det själv, men det känns ändå som att även Uje känner av det som Mona Sahlin talade om i ett ödesmättat tal på valnatten, att det är »på allvar nu«.
– Jag är mer känslomässigt berörd än jag trodde att jag skulle bli. Det här med Sverigedemokraterna har påverkat mig fysiskt. Jag har haft öm hud, andnöd. Dessutom är jag tvungen att byta arbetsrum för att nazisterna ska flytta in. Det känns precis som att sitta i koncentrationsläger, säger han.
Ett sätt att göra motstånd vore förstås att ta upp kampen med Doktor Kosmos igen. Under valrörelsen var möjligheterna begränsade. »Uje är livrädd för att göra något i Doktor Kosmos namn som är lite fucked up, udda, aggressivt, som leder till att Vänsterpartiet får skit. Då har han sabbat hela Vänsterpartiets valrörelse«, som Martin Aagård uttryckte sig ett par veckor tidigare.
Helt klart är att Uje plötsligt har mer tid till att göra musik igen. Det tänker han göra också. Först ska Doktor Kosmos släppa en samlingsskiva för att fira sitt 20-årsjubileum. Sedan ska de nog spela in nya låtar. Uje har fortsatt att göra musik hela tiden, lite i smyg, åtminstone enligt Catti.
– Jag repade med Uje igår och frågade: hur många låtar har du skrivit i ditt liv egentligen? Typ tvåhundra, svarade han. Han hade skrivit en låt samma morgon som hette »Den sista sången«.

Den titeln ska man inte ta för allvarligt. Doktor Kosmos finns kvar. Kan de till och med fylla en viktigare funktion än någonsin i det nya Sverige, där fyra år med borgerligt styre nu följs av att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen?
– Jag kände mycket så veckan efter valet. Fy fan vad mycket textidéer det finns, vad mycket vi kan sjunga om till exempel antirasism. Men min nästa tanke var, just det, det kommer alla att göra, från Timbuktu till Stefan Sundström. Alla får bränsle nu, säger Uje.
Man kan fråga sig vad det är för poäng med att göra politisk musik om samhället ändå marscherar åt helt motsatt håll. Är inte det bara deprimerande? Som att stå i orkestern på Titanic och spela en låt om sjösäkerhet fast ingen lyssnar?
Uje håller inte med. Han har, för första gången i sitt liv, blivit sugen på att bli politiskt aktiv.
– Det är kanske lite förminskande att säga att jag inte har varit det hittills, jag har varit väldigt politiskt aktiv på mitt sätt. Men nu har jag känt att… fan. Det här är så viktigt för mig. Det handlar om människors lika värde. Så det vore väldigt förvånande om inte Sverigedemokraternas intåg har satt något spår i Doktor Kosmos musik om ett år. Vi måste ge oss till den kampen. Annars har vi inte rätt att kalla oss ett politiskt band.

Men finns det inte ändå en konflikt mellan att häckla den politiska makten medan man själv har hamnat på maktpositioner inom media och politik? Under intervjun på Pet Sounds hårdnar Ujes röst när han får frågan.
– Såhär är det. Hade vi kunnat leva på Doktor Kosmos – betala hyran, bredbandet, kabel-tv:n och dagisavgiften för de pengarna – då hade varken jag eller Martin jobbat. Men det kan vi inte. Därför jobbar vi. Det är ganska enkelt.
Men att ha vilket jobb som helst är en sak, invänder jag, att arbeta för ett riksdagsparti är något annat.
– Jag har inte valt mellan att vicka på dagis eller att jobba i riksdagen. Jag råkade söka det här jobbet, och fick det. Martin har jobbat i flera år för att ta sig dit han är idag. Det är inte direkt så att vi plötsligt slutar med rock, att jag måste få ett hög-statusjobb, annars skjuter jag mig.
Martin Aagård hakar på.
– Jag känner att det finns en total personlighetsklyvning mellan rollerna. Jag skulle, idag, kunna spela en låt med texten »Dilsa Demirbag-Sten och Per Gudmundson är medlemmar i Hitlerjugend.« Jag skulle aldrig kunna skriva något sånt i en artikel, men jag skulle kunna stå för det som musiker, säger han.
För att förklara berättar Uje om sina arbetsuppgifter på riksdagskansliet.
– En del av mitt jobb går ut på att skriva debattartiklar som Lars Ohly skriver under. De artiklarna kan ingen gissa att den arga popagitatorn Uje Brandelius har skrivit, de är stöpta i en mall som funkar för en partiledare i Sverige. Men när jag går ner i replokalen kan jag säga »Reinfeldt suger kuk«. Det är inget konstigt med det. Vi skiter väl i om äldreomsorgen får en miljard mer eller mindre, det är inte det politisk musik handlar om. Det handlar om käftsmällar och känslor. Man måste kunna separera det där.
Det framgår med all tydlighet att frågan är känslig. Samma sak gäller hur Uje ska åldras som musiker.
– Jag känner mig i själ och hjärta som musiker. Hur fan åldras man som det? Man tar jobb på riksdagen, var det svaret? Jag vet inte, kanske inte det bästa svaret. Men det var ett svar. Jag får försöka hitta ett bättre med tiden, säger han.

Uje Brandelius i riksdagshuset.

På restaurangen i Gamla stan har reklamradion börjat spela »I’ve had the time of my life« från Dirty Dancing-soundtracket, och Uje påbörjar ett resonemang om hur svårt det är för ett band att toppa sina gamla framgångar. Man vet när peaken har passerat, säger han. När det har skett är det ingen, förutom möjligen Robyn, som kan få publiken att återvända.
Det låter fruktansvärt dystert.
– Man får vara glad att man i alla fall gjort någonting bra. Jag är bara realist. Det är inget sorgligt egentligen. Så är det bara. Jag kommer aldrig att kuta 100 meter lika fort igen…
Sedan hör han hur det låter. Han börjar om. Egentligen, säger Uje, är allt mycket lättare nu när han har kommit ut på andra sidan av illusionen om att vara Sveriges, rymdens och universums viktig-aste och populäraste popband.
– Det är emot alla naturlagar att tro att det skulle gå bra. Det är som att säga »Om jag dyker en gång till så kanske jag kan andas under vattnet«. Näe. Det kan du inte. Det går inte ens bra för The Hives längre. Men ta vara på dyket i alla fall. Det är kul att dyka. Man behöver inte försöka andas där nere. Man kan ta på ett… cyklop.

- – -

Doktor Kosmos greatest hits-skiva, som också innehåller nyinspelade låtar, släpps under våren 2011.

Anton Gustavsson är Novells chefredaktör.
Viktor Gårdsäter är frilansande fotograf. Ett större urval av hans bilder på Doktor Kosmos hittar du här.
Tillsammans har de tidigare porträtterat rapparen Petter i Novell nummer 1–2 2010.

Texten finns att läsa i Novells nya vinternummer. Teckna din prenumeration här.