Novell

I tjugo år har Doktor Kosmos häcklat makten och kritiserat klassamhället.

Samtidigt har medlemmarna i Sveriges främsta vänsterband klättrat i politikens, mediernas och konstens hierarkier. Går det att fortsätta sparka uppåt när man själv vandrar i maktens korridorer?

Text: Anton Gustavsson | Foto: Viktor Gårdsäter

DEL I: UJE

»Hur fan kommer det att gå?« En förtvivlan förklädd till galghumor sätter tonen när Popvänstern bjuder in till sin sista klubbkväll inför riksdagsvalet. De två röda partiernas kommunikationschefer ska tala om hur de ska återta initiativet under de tre veckor som återstår innan valet. Ett sista desperat ryck.
Arrangören Uje Brandelius ser dämpad ut när han äter stek och dricker rödvin i baren innan öppning. Hans torsdagsklubb på Pet Sounds i Stockholm lanserades ett år tidigare som ett slags diskussionsklubb, en öppen debattfamn för vänsterns alla flanker. Inför tidigare fester har Uje utnämnt sina panelgäster till sådant som »nästa utrikesminister«. Ikväll är han mindre segerviss.
– Hur det går? Precis som du tror att det går, säger han till en bokförläggare som kommer förbi middagsbordet.
Uje Brandelius har skäl att oroa sig. Opinionsläget ser, milt uttryckt, mörkt ut. Tidigare samma dag har en mätning i Dagens Nyheter visat att inte ens de egna väljarna räknar med att de rödgröna partierna vinner valet. Medierna är överens om att Mona Sahlin är på väg att leda Socialdemokraterna mot ännu ett katastrofval, att Miljöpartiets medvind har mojnat och att Vänsterpartiet, i princip, ska vara glada om de klarar sig kvar i riksdagen. Ordet »ödesval« drar som en vålnad genom vänsterrörelsen.
För Uje själv gäller ödesvalet inte bara den svenska vänstern och välfärdsstatens framtid. Det är också kulmen på hans eget arbete som pressekreterare för Vänsterpartiet.

Han sökte jobbet hösten 2008, strax efter att Doktor Kosmos avslutat en turné som förutom några hyfsat lyckade spelningar innehöll ett slagsmål bakom scenen sedan Uje hade blivit osams med gitarristen Martin Aagård om ett extranummer. Vänsterns ledning måste ha jublat när de läste ansökan – inte minst partiledaren Lars Ohly, som länge hade tyckt om Doktor Kosmos musik.
När Vänsterpartiet ringde hade Uje Brandelius ägnat hela sitt vuxna liv åt att svara på frågan om vad det innebär att vara vänster. Nästan tjugo år av låttexter hade skapat ett vänsterpolitiskt idébygge som inte hade skådats i svenskt musikliv sedan proggeran. Ändå var steget till Vänsterpartiet längre än man kunde tro. Poängen med många av Ujes texter har varit att vända vänstern ut och in, lägga en pruttkudde under dess heligaste dogmer, tvinga den till självdistans – hur skulle han lyckas passa in i den tillrättalagda kommunikation som krävs i ett seriöst riksdagsparti?
»Inget band vill bli en partimegafon. Jag funderade lite på det i någon minut innan jag tackade ja, men månadslön och betald semester vägde tyngre«, sade han till Gefle Dagblad när nyheten annonserades.

Uje Brandelius på sin nuvarande arbetsplats, riksdagshuset.

Sedan dess har Uje Brandelius ägnat två år åt att bland annat resa land och rike runt med Lars Ohly. Under tiden har Doktor Kosmos tappat styrfart. Vid restaurangbordet på Pet Sounds kan Uje och Martin knappt dra sig till minnes när bandet senast spelade ihop. »Bra fråga«, säger Uje och frågar sedan om jag vet vilket år de släppte sin senaste skiva.
– Att jag tog jobbet för Vänsterpartiet var det stora breaket med slackerlivet, säger Uje. Det hade väl hänt successivt ändå, jag har barn sedan tio år, men på något vis lyckades jag hålla kvar en fot i ungdomsvärlden. Sedan ett år tillbaka är jag knegare till hundra procent.
Inte vilken knegare som helst. Som pressekreterare jobbar han nära partiledningen i dess dagliga arbete, och det var också han som formulerade Vänsterpartiets kampanj inför valet 2010, inklusive det övergripande budskapet »Håll ihop«. Tiden då Doktor Kosmos talade om att inte kramas ihjäl av partivänstern känns mycket avlägsen.
Uje tar en klunk rödvin.
– Men det är bara tillfälligt. Herregud. Jag hade varit sugen på att leva Svenssonliv så länge att jag var tvungen att göra det. Nu vet jag vad det är, och det var inget roligare det heller. Nu kan jag gå tillbaka till att vara fattig… Jag ska jobba stenhårt för höjd a-kassa, sedan hoppar jag av och går på a-kassa, säger han och skrattar.

Jag frågar om hans arbete för Vänsterpartiet sträcker sig längre än till valet.
– Jag kommer att jobba mycket längre än så. Visst, i min livsplan ingår inte att jobba för Vänsterpartiet i tjugo år. Men… who knows?
– Om det blir regering då?
Uje avbryts av Martin Aagård som kastar en oväntad tanke över bordet.
– Fan, Uje, det här har vi inte snackat om. Vad händer med dig om ni vinner? Blir du statssekreterare?
Dröjande tystnad. Tanken på att Uje vid en valseger skulle kunna hamna i regeringskansliet verkar inte ha föresvävat någon av dem.
– Neej… Just jag kan inte bli statssekreterare. Jag kan bli pressekreterare på ett departement. Det kan jag bli.
Uje Brandelius låter det han just har sagt sjunka in. Sedan säger han, kanske för att ytterligare knuffa undan idén om att han kan bli en av landets mäktigaste tjänstemän:
– Men då ska vi vinna valet också. Det känns rätt mörkt just nu.