Hon är vår kanske främsta litterära klasskildrare. Hon är även ett fan av Tom Jones. Susanna Alakoski pratar progg, tango och sverigedemokrati med Novells Adam Svanell.
Text: Adam Svanell Foto: Lotta Törnroth
Många författare undviker att diskutera budskapet i sina böcker. Inte Susanna Alakoski.
2006 års Augustprisvinnare gömmer sig aldrig bakom svepande formuleringar om att »verken talar för sig själva«. Hon är tydlig: hennes texter handlar om klass, kön och etnicitet.
När vi träffas preciserar hon till och med hur ingående hennes romaner behandlar respektive område.
– I »Svinalängorna« är det en bra balans mellan de tre ämnena. I »Håpas du trifs bra i fengelset« ligger fokus mest på klass, säger hon.
Men så har Susanna Alakoski också en annan ingång till författarskapet än många andra. Om den arketypiska roman-debutanten är en twenty some-thing med föräldrar i kultursvängen, bussad direkt till förlaget från skrivarlinjen, var hon 43 år och trebarnsmamma när hon gav ut »Svinalängorna«. Hon hade då arbetat med sociala frågor i tjugo år, som socialsekreterare, tjänsteman i riksdagen och pressekreterare till dåvarande vänsterledaren Gudrun Schyman.
Att hon återkommer till vissa teman – missbruk, fattigdom och identiteten som »sverigefinne« – är därför ingen slump. De är hämtade ur hennes eget liv. Familjen Alakoski kom till Sverige i mitten av 60-talet och hamnade i miljonprogramskvarteren Fridhem i Ystad. Fyra decennier senare fick områdets öknamn, »Svinalängorna«, ge namn åt hennes debutroman.
Nu antar erfarenheterna ytterligare en skepnad när filmatiseringen av »Svinalängorna« går upp på bio.
– Fast nästa år kommer jag ut med en barnbok, säger Susanna Alakoski.
Vad handlar den om?
– Om att ha en väldigt liten familj, och om döden. Och så lite om genusfrågor. Och om klass.
LÅT#1
HÅKAN HELLSTRÖM »JAG VET VILKEN DY HON VARIT I«
– Jag känner igen rösten väldigt väl.
Det är Håkan Hellström. På sin nya skiva iklär han sig rollen som klasskildrare.
– Jag hör det. »Hon har bytt höghusen mot champagne.«
Hellström är själv medelklasskille. Tycker du att det funkar?
– Jag har ingenting emot det. Jag blir glad varje gång någon anstränger sig för att ta upp klassperspektiv. Att man har medelklassbakgrund är inget hinder, så länge man är seriös.
I »Håpas du trifs bra i fengelset« skäms huvudkaraktären Anni för att hon kommer från arbetarklassen. Själv lyfter du ständigt fram din bakgrund.
– Jag har skämts oerhört mycket över den fattigdom jag växte upp i. Jag kan fortfarande plågas av skam, till exempel över att jag har släktingar som röstar på Sverigedemokraterna. Men det är jag omöjligen ensam om att ha, och jag tror att det är viktigt att prata om det. Man behöver komma ut ur garderoben på många plan i livet.
Att tala om klass ses annars inte som speciellt gångbart idag.
– Fast jag tror att det håller på att få ett uppsving. Om man googlade på klass för, säg, tio år sedan så dök det nästan bara upp artiklar av Göran Greider. Så är det inte längre. Jag hör ofta ungdomar prata om klass. När jag var ung var det ute med klassperspektiv och inne med vadderade axlar. Det var min värsta period i livet. Jag tog ut de vadderade axlarna ur alla kläder jag köpte.
Låt #2:
ANNA JÄRVINEN »SVENSKTALANDE BÄTTRE FOLK«
– Det här är Anna Järvinen.
Brukar du lyssna på henne?
– Det kan du tro. Upp och ner, fram och tillbaka, i bilen och hemma. Hon har blivit en sverigefinsk ikon.
Tycker du att berättelsen om att komma till Sverige som finsk har skildrats tillräckligt?
– Nej. Men nu kommer den med tsunamikraft. Historiskt sett har vi sverigefinnar varit en väldigt tyst och ickekrävande invandrargrupp, vilket jag tror beror på att vi var arbetarbarn allihop. Nu har det gått några generationer, och nu kommer vi.
Ett återkommande påstående i höst har varit att integrationspolitiken har misslyckats. Vad säger du om det, som en av dem som har »integrerats«?
– Jag tror att man stirrar sig blind på integrationsfrågorna. Det handlar om så mycket annat, som socialpolitiken och bostadspolitiken. När min familj kom hit flyttade vi in i fräscha nybyggda miljonprogram, vilket var det bästa vi hade kunnat drömma om. Så är det inte idag. Om man har kackerlackor hemma så spelar det ingen roll hur bra integrationspolitiken är. Då tappar man tilltron till samhället.
Hur tror du att det är att invandra till Sverige idag, jämfört med när du kom hit 1965?
– Värre. Mycket värre. Samhället har hårdnat, bostäderna är i sämre skick, socialförsäkringssystemet är sämre, studielånssystemet är sämre. Allt som har varit förutsättningar i mitt liv har faktiskt försämrats.
Låt #3:
CEE LO GREEN »FUCK YOU«
– Jag vet inte vad det här är, något slags soul-gospel-funk?
Cee-Lo Green. Det är en stor hit, fast kanske mest känd för det överdrivna användandet av ordet »fuck« i refrängen.
– Det har jag inga synpunkter på. Jag har ju ungdomar hemma och jag låter dem lyssna på vad som helst. En gång blev jag uppläxad av en lärare över en sak som min son hade skrivit i skolan. Hon ville inte ens läsa upp det, men till slut förstod jag att han hade hittat på något inspirerat av den där Björn Rosenström. »Glenn kan supa, Glenn kan slåss, Glenn kan steka kabanoss«, du vet?
Vad har musiken betytt i ditt liv?
– Massor såklart. När var jag yngre drogs jag till visorna, fast mina jämnåriga gillade pop. Sedan hade jag en period när jag gick in i jazzen. Men jag är allätare. Jag älskar Tom Jones.
Låt #4:
HOOLA BANDOOLA BAND »KEOPS PYRAMID«
– Jag misstänkte att du skulle spela sådana här låtar, och tro att det är vad jag har lyssnat på. Men jag hade alltid väldigt svårt för proggen. Mina medelklassvänner gillade Wiehe och sådant. På mig hade det tvärtom en repellerande effekt.
Varför det?
– Alla som lyssnade på progg när jag var sexton-sjutton rökte hasch och stod och hoppade hysteriskt på fester. Jag blev nog skrämd av det som var runt omkring musiken. Men framförallt talade den inte till mig, med vissa undantag.
Tror du annars på popmusik som forum för politiska budskap?
– Ja, det tror jag jättemycket på.
Vad tycker du om valresultatet?
– Oj, jag önskar att jag hade ett svar som täckte alla mina tankar. Å ena sidan vet jag att Sverigedemokraterna nu får 300 miljoner kronor, fria resor, full riksdagsservice. De kommer säkert att fördubbla sitt mandat de här fyra åren. Å andra sidan känner jag mig nästan drömskt förhoppningsfull om att politiken ska vakna till liv på riktigt igen. I så fall har inte de 300 miljonerna varit förgäves.
Vad pekar i den riktningen?
– Ungdomarna. Jag möter många unga som ger mig hopp. Det händer så mycket positivt inom miljörörelsen, den feministiska rörelsen, homorörelsen, Amnesty, Läkare utan gränser, Clowner utan gränser och sådana initiativ. Klass diskuteras igen.
Varför lämnade du politiken?
– När jag arbetade som pressekreterare spökskrev jag artiklar, men varje gång jag tyckte att jag hade skrivit något bra så blev det struket. Politiken är ett maktspråk. Det var ingenting för mig. Jag tycker att man borde prata om frågorna på ett mer levande sätt. Idag används mina böcker av socionomer, lärare, samhällsplanerare. De läses i gymnasieskolor och i alla möjliga sammanhang. På sätt och vis känner jag att jag åstadkommer mer nu än någonsin tidigare.
Låt #5:
MIA »IT TAKES A MUSCLE«
– Är det Peps?
Låt #6:
ANNA TERNHEIM »QUIET NIGHTS«
– Åh, jag vet precis… Fast jag kan inte namnet.
Anna Ternheim. Men framförallt är det ledmotivet till BBC:s Wallander-serie.
– Den har jag inte sett.
Hur tycker du att dina och Henning Mankells beskrivningar av Ystad spelar mot varandra?
– De kunde inte vara mer lika, haha. Nej, jag vet inte. Ystad har verkligen levt upp i och med Wallander, och det finns en runda där turister kan gå i Wallanders spår. Många Ystadsbor är glada för det. Själv undrar jag när de ska göra en Alakoski-runda. »Här spydde pappan«.
Hur kändes det att se Svinalängorna som film?
– Jag såg filmen i min ensamhet för att kunna säga att jag inte tyckte om den. Men jag tyckte faktiskt om den. Framförallt blev jag väldigt glad att de inte har värjt för de svåra inslagen. Till exempel finns det med våld mot kvinnor, vilket är ovanligt på film.
I boken vägs allt det hemska upp av värmen och snudd på galghumorn i ditt språk. Var du inte orolig för vad som skulle hända med historien när den översattes till bilder?
– När man får en sådan här förfrågan måste man släppa taget och hoppas på det bästa. Det är ju inte så att världen består av mig och en massa andra konstnärer som är dåliga. Jag har tillit till andras tolkningsförmåga.
Låt #7:
LINUS BYLUND »VI ÄR PÅ GÅNG NU!«
– Hmm. Det låter proggigt, fast modernare. Eller kanske religiöst?
Lustigt att du säger så. När jag valde ut låtarna antecknade jag: »skulle kunna vara vänsterlåt eller något frikyrkligt«. Men det här är Sverigedemokraternas vallåt.
– Nej, är det det? Fy fan.
Jag tänker att det är ganska talande för hur de främlingsfientligas retorik har utvecklats, att deras musik låter som frikyrklig progg.
– Ja, de sjunger om hoppet, livet, vägen framåt och halleluja. Det är självfallet apsmart.
Du har skrivit att du blir lika rädd för ansiktena i demonstrationstågen mot Sverigedemokraterna som för Jimmie Åkesson. Varför det?
– Det är aggressivitet som aggressivitet. Jag kan verkligen se ilskan i ögonen på demonstranterna. Som jag sa har jag släktingar som röstar på Sverigedemokraterna, och jag hatar ju inte dem. Det är svårt att kritisera demonstrationerna eftersom jag förstår indignationen som ligger bakom. Men jag efterlyser reflektion. Tänk om alla dessa människor istället hade satt ihop en historiestudiecirkel, eller samlats i ett rum och pratat litteratur.
Låt #8:
REIJO TAIPALE »SATUMAA«
– »Satumaa«! Den här har jag dansat till många gånger.
När du sommarpratade sa du att »Satumaa« har varit som en nationalsång för din pappa.
– Så är det verkligen. »Satumaa« betyder ju sagolandet, vilket är precis vad Finland har blivit för oss sverigefinnar. Fantasilandet på andra sidan havet, där vi tänker oss att allt var mycket lyckligare, men som bara var en dröm.
Vad betyder det finska för dig idag?
– Det är lika närvarande som det svenska. Jag menar, här har jag suttit och pratat om en massa låtar. Men det är först när du spelar »Satumaa« som det verkligen händer något i min kropp.
—
Fakta:
Susanna Alakoski är 48 år och bor i Gustavsberg utanför Stockholm. Hon debuterade som författare 2006 med »Svinalängorna«. I våras kom en andra roman, »Håpas du trifs bra i fengelset«. Hon har även varit redaktör för antologierna »Tala om klass«, »Fejkad orgasm« och »Lyckliga slut – sjutton berättelser om vardagsvåldet«. Den 10 december har filmatiseringen av »Svinalängorna« biopremär.
—
Adam Svanell är frilansande kulturskribent och sitter i Novells redaktion. Lotta Törnroth är frilansfotograf.
Texten är publicerad i Novell #3-4/2010 som finns i butik nu. Beställ nya numret här.