Novell

Idag är det 93 år sedan Finland förklarade sig självständigt. Novell passar på att återpublicera reportaget om den inofficiella finländska nationalsången »Satumaa«, och dess olycklige skapare Unto Mononen.

Text: Albin Grahn | Foto: Albin Grahn och Johannes Helje

Längs med den avfolkade huvudgatan går en man i blå poplinkavaj, basker och hornbågade glasögon. Han ser sliten ut, vinglar lite, men kommer snart fram till det lilla tvåvåningshuset där han hyrt in sig på övervåningen. På vägen passerar han en av byns dansbanor, som för dagen ligger öde. Folk som han möter viker med blicken. Det är augusti 1968 och rönnbären har just mognat i Somero.
På pianot i lägenheten ligger några notblad med skisser, tonsättningar av finsk lyrik. Förhoppningsvis ska de kunna betala hans skulder. Radion spelar numera sällan hans tangos, de som för sex år sedan gjorde honom berömd. Det var länge sedan han var på någon av dansbanorna, där han för tio år sedan uppträdde nästan varje kväll med sin orkester.
Kompositören Unto Mononens liv är ett virrvarr av skulder, sprit och sorg. Hans familj har lämnat honom för länge sedan, vännerna har blivit färre och borgenärerna fler. Sommaren 1968 har allt bara blivit värre.
Skisserna till nya tonsättningar kommer aldrig att färdigställas. Lånen kommer aldrig att betalas tillbaka.
På pianot ligger Unto Mononens pistol.

Tangoentusiasterna Matti och Arja Oksanen på dansbanan i Somero.

Fyra decennier senare sätts musikanläggningen igång på Esakallio dansbana, någon kilometer från Unto Mononens gamla bostad. Ur högtalarna strömmar hans genombrottstango »Satumaa«, »Sagolandet«, på hög volym, och fyller den flera hundra kvadratmeter stora lokalen. Tangoentusiasterna Matti och Arja Oksanen tar några steg på det furubelagda och fernissade golvet, väl märkt av flera decenniers återkommande eftermiddags- och helgdanser. I en monter framme vid scenen står Unto Mononen modell som vaxdocka.
– Många brukar fotografera honom… Men det blir inte så bra, ljuset reflekteras i montern, ursäktar Arja Oksanen.
Unto Mononen är en legend för tangoälskarna i Finland. Det var hit till Somero han kom som 17-åring, och det var här han skrev många av sina mest berömda tangos. Sedan dess har otaliga sångare sjungit in dem. Bara »Satumaa« har spelats in av ett trettiotal olika artister, från Henry Theel 1955 till Arja Saijonmaa 1981. Frank Zappa spelade den live i Helsingfors 1974, och ännu idag är den ett allsångsnummer. När Anna Järvinen spelade i Finland för några år sedan fick hon 6 000 finländare att sjunga med när hon framförde »Satumaa« som extralåt.
Nu är det augusti 2009, och precis som för 41 år sedan hänger rönnbären i mogna klasar utanför dansbanan. På väggen i puben hänger idolbilder av de senaste årens tangokungar, korade i den årliga tävlingen på tangomarknaden i Seinäjoki. Ute på dansgolvet provar Matti och Arja Oksanen några steg till Satumaa som fortfarande spelas. Paret träffades på en dansbana här i Somero 1966. Det är de inte ensamma om – på den tiden var dansbanan det vanligaste stället att träffa sin blivande make eller hustru, berättar Arja. När de största artisterna kommer på besök lockar dansbanan fortfarande upp till 2 000 besökare, främst ur ett lite äldre klientel. Då fylls golvet av par som dansar som Matti och Arja.
– Kan du inte dansa, så kan du gå till musiken. Dansen är ett sätt för ett tystlåtet och blygt folk som finländarna att få komma nära varandra, säger dottern Veera. Hon står vid sidan av och betraktar sina föräldrar medan de dansar till den vemodiga melodin:
Ack, om jag blott en enda gång fick flyga över dit. Då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit men utan vingar som jag är, så får jag hållas här. Blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där.
Vart det var Unto Mononen drömde sig bort vet man inte. Men en sak är klar: Han hade svårt att finna ro.

– Satumaa kristalliserade bilden av den finska populärmusiken. Vemod och längtan efter något man aldrig kan få. Det finns naturligtvis fler sidor, men det är så vi tänker att vi är.«
Pekka Gronow upprepar det som nästan alla finländare säger om den finska tangon – att den sätter fingret på något särskilt finskt.
– På ett sätt är tangon en motsvarighet till den svenska dansbandsmusiken. Men skillnaden är att i Sverige ser de flesta ner på dansbanden, medan tangon i Finland blivit något äktfinskt, som rågbröd, karelska piroger och finsk falukorv, fortsätter han.
Men hur gick det egentligen till när tangon, den lidelsefulla musiken och eldiga dansen från ett fjärran Argentina, blev en del av kulturarvet hos vårt kalla grannland i öst? För att få svar på frågan har jag tagit mig till den finska public serviceradion YLE:s hus i norra Helsingfors.

Tangokännaren Pekka Gronow.

Pekka Gronow är lång och rör sig lunkande genom korridorerna i radiohuset. Han påminner om en maratonlöpare i slow motion, och när han berättar gör han det fackmannamässigt, men med en röst som om han avslöjar en hemlighet.
Fram tills för några år sedan var han chef för YLE:s musikarkiv. Idag är han pensionerad, men har kvar sitt postfack och hälsar stillsamt på de flesta i det stora huset. Vid en dator i ett hörn slår han sig ner för att spela upp valda delar ur den finska tangons historia.
Första gången Finland hörde tango lär ha varit 1913. Musiken och dansen, som utvecklades runt sekelskiftet i Buenos Aires, blev mode i Paris och spreds över Europa.
Ganska snart uppstod egna, nationella varianter av kompositörer från den tidens stora kulturländer. I Sverige var Evert Taube en av de som tidigt skrev tango, om än i visform snarare än för dansorkestrar. När ett resande musikersällskap spelade tango i Helsingfors 1913 var det som showdans, på en scen på en av stadens restauranger. Under de första åren förblev tangon ett utmanande och lätt ekivokt storstadsfenomen. Men när populärmusiken under 1920-talet etablerades som ett folkligare nöje spelades tango, tillsammans med vals, foxtrot och annan pardans, av dansorkestrarna. Under flera decennier förblev tangon ytterligare en sällskapsdans jämte vals och foxtrot, och dessutom först och främst ett nöje för den välbärgade stadspubliken. Den finska varianten väntade ännu på att födas.
Durackorden i den argentinska tangon kastades över bord under resan över Atlanten, liksom de mer avancerade rytmerna. Finsk folkmusik hade länge gått i moll, och till de sorgsna harmonierna fogades en marschliknande takt som är enklare att dansa till. Pekka Gronow spelar en tidig tango – »Snöflingor« från 1936 – som exempel på hur texterna besjunger olycklig kärlek med metaforer ur naturen:
– Det handlar ofta om hösten. »Jag sitter här ensam med mina minnen / och ser hur löven faller / jag kan inte glömma / tidigare trodde jag på äkta kärlek / det gör jag inte längre«,  simultantolkar han från den raspiga grammofoninspelningen. Den finska tangons  viktigaste beståndsdelar – en fallande, mollstämd och dramatisk melodi, en marschliknande rytm, och naturlyriska texter om olycklig kärlek – började särskilja den finska tangon mot slutet av 1930-talet. Sedan kom kriget.

Finlands andra världskrig bestod av tre delar. Först vinterkriget, när Sovjetunionen gick in på Karelska näset i november 1939, sedan fortsättningskriget 1941–1942 mot samma stormakt. Mot krigsslutet stred Finland mot tyska styrkor under Lapplandskriget 1944–45. Kriget tog livet av nära 100 000 unga finska män, och skilde ännu fler från sina nära och kära under flera års tid. I klyftan mellan front och hemmafront – mellan älskande, mellan familjemedlemmar – kom populärmusiken att fylla en speciell funktion. Och tangon? Ja, det var nu som den för första gången trädde fram som mer än en sällskapsdans jämte salongernas vals och foxtrot.
1941, på fronten under fortsättningskriget mot Sovjetunionen, skrevs tangon »Liljankukka«, »Liljeblomman«, av storbandsmusikern och artilleriofficeren Toivo Kärki. Utan tillgång till andra instrument än sin egen röst skrev han noterna och skickade dem med fältposten till textförfattaren Kerttu Mustonen, som skickade tillbaka en lidelsefull text om vita liljor, sorg och saknad.
– Kerttu Mustonen var en amatör, hon skrev från början dikter till veckotidningarna. Men hon var en bra textförfattare, som utvecklade den här symboliken, säger Pekka Gronow. Liljankukka framfördes både på frontradion och rundradion i resten av landet, och blev en ikonisk, krigstida sorgesång som kom att få stort inflytande över den finska populärmusiken under hela efterkrigstiden.
Författaren, journalisten och tangokännaren Maarit Niiniluoto har bland annat skrivit Toivo Kärkis biografi. Hon kan inte nog betona krigets betydelse för den finska tangon.
– Soldaterna behövde en egen väg till sina drömmar. Tre minuter romantisk tango, någonting som inte hade med kriget att göra – det var eskapism. Samtidigt lyssnade man
på hemmafronten till samma sändningar, med samma musik. Musiken blev en gemenskap mellan de som var på fronten och de som var hemma. Samtidigt innebar kriget ett hastigt slut för det nöjesliv som blomstrat på 1930-talets dansrestauranger. Dansförbud utfärdades 1939 för att inte stridsmoralen skulle hotas, och togs bort först nio år senare. Efter krigsslutet 1945 tvingades Finland att betala stora krigsskadestånd till Sovjetunionen, som också skaffade sig kontroll över landet genom en kommission
placerad i Helsingfors. Krigstidens dansförbud förlängdes med kommissionens goda minne, och stod fast ända till Sovjet lämnade landet 1948. Krigsslutets nederlag och det efterföljande Vänskaps- och samarbetsavtalet med Sovjetunionen, som undertecknades 1948, begränsade dock det offentliga samtalet i Finland för lång tid framöver.
– En hel finsk generation förlorade sin ungdom i kriget. Men efteråt kunde vi inte tala om krigstida saker, säger Maarit Niiniluoto, och förklarar att mycket av symboliken i 1940-talets tangotexter kan tolkas som ett sorgearbete efter krigets personliga och nationella förluster.
Sjunga om vita liljor kunde man fortfarande – och när dansförbudet hävdes 1948 fanns en enorm efterfrågan på de kompositörer och solister som hade spelat under krigsåren. Mellankrigsårens orkestrar splittrades till kvartetter och kvintetter som började turnera även utanför städerna. På landsbygden löste folk bristen på lokaler själva genom att bygga dansbanor och paviljonger över hela landet. Femton år senare fanns över 2 000  dansbanor i Finland. En finsk folkrörelse var född.

Centrala Somero.

Somero ligger tio mil nordväst om Helsingfors i landskapet Egentliga Finland. Landsväg 280 sträcker sig från Helsingfors, ringlar längs med små sjösystem och tycks stundom vara på väg att förlora sig helt i grönt och ockra. Vägen är smal, ibland så smal att ett möte vore omöjligt. Enstaka solrosor reser sig i knappa trädgårdar längs med vägkanten, här och där lyser en rönn upp bilden med en djupröd färgklick. Efter två timmar når man Somero: En huvudgata där de flesta bilarna är på genomfart, en bensinmack, stillsamma villaområden, några restauranger och värdshus, en ödslig busstation.
Det var hit Unto Mononen, eller Uuno som han egentligen hette, kom tillsammans med sin mor och en bror år 1947. Pappan hade stupat i vinterkriget. Familjen var jordbrukare från Karelen, men Unto hade ingen tanke på att ta över gården. Gitarren och pianot var hans arbetsverktyg, inte traktorn och grepen. Unto var en självlärd musiker och kompositör, och sålde sin första visa till ett skivbolag som 20-åring. Framgången gav honom blodad tand. Han skaffade sig en orkester, tog det slagfärdigare smeknamnet Unto som artistnamn, och spelade under 1950-talet på dansbanor, födelsedagar och jubileer i trakten. Hans basker och kavaj utmärkte honom bland ortens jordbrukare.

Han var en vänlig person som visade intresse för sina vänner, beskrivs som rolig och var något av en kvinnokarl. Men han hade också stor integritet. Han höll sig på sin egen kant, särskilt när han komponerade. Unto bar alltid pistol. Det var inte ovanligt, i många hem fanns arméns handeldvapen kvar som ett minne av krigsåren. Men det kunde leda till dramatiska scener, när Unto drog sitt vapen inför medlemmarna i bandet och riktade det mot sitt eget huvud: »Vad skulle ni göra om jag sköt mig nu, va?« Det hände många gånger, när Unto hade en dålig dag.

I Somero bodde också Mauri Antero Numminen. 1957 var han en jazztokig tonåring och aspirerande trumslagare, som tillbringade kvällarna framför radiokanalen Voice of America. Idag fyller han snart 70 år, men bär fortfarande ett imponerande hårsvall.
De flesta svenskar känner M A Numminen som mannen bakom låten »Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej«. Han har elva olika band, och tillbringar en del av tiden med att kuska runt i Europa med sin egen tangoorkester. Själv är han mest konferencier och sprider historien om den finska tangon. Men från början hatade M A Numminen tango, ja, all den dansmusik som spelades av de lokala orkestrarna i Somero. Han ville bara lira jazz. Trots det tackade han ja när Unto en kväll ringde upp honom och bad honom att hoppa in som trummis i hans orkester.
Det blev början på M A Numminens vänskap med den udda kompositören – även om denne inte tyckte om att han slog jazzaccenter på virveltrumman när orkestern spelade hans taktfasta tangos. Unto Mononens orkester var populär, och M A Numminen minns att han kunde spela 4–5 kvällar i veckan. Men Unto hade ett stort problem: spriten.
– När vi spelade kunde han vara så berusad att ordningsmannen på danspaviljongen tog honom till finkan direkt när vi kom. Vi andra i bandet spelade hela kvällen utan honom. Sedan var Unto så pass klar i huvudet att han kunde kvittera ut honoraret, berättar M A Numminen.
Vid samma tid började en annan av Someros tonåringar, 17-åriga Hellin Laine, att sjunga i orkestern. Unto bad henne att vara med »bara för skojs skull« på repetitionerna – men redan efter en övning tog de med henne på turné.
– Han var en tystlåten och grubblande person, som helst höll sig på sin egen kant, berättar Hellin Laine.
Som orkesterledare var han sträng och noga med hur bandet spelade hans sånger. Men Hellins karriär som sångerska fick ett snabbt slut när Unto en sen kväll, efter några glas, knackade på hos hennes mor och frågade efter tonårsdottern. Avsikten lär inte ha varit repetitioner, enligt Hellin Laine, och modern förbjöd dottern att fortsätta i orkestern.
– Unto drog slutsatsen att jag redan hade en pojkvän. Han blev ledsen, och erbjöd sig att spela gratis på mitt bröllop. Men det blev aldrig så, säger hon.

Hellin Laine.

I YLE-huset i Helsingfors tar Pekka Gronow med mig ner till skivarkivet i källaren. Här förvaras hyllmeter efter hyllmeter med finska originalinspelningar på sjutums vinylskivor, varsamt förpackade i arkivbeständig kartong och plastfickor. En sektion är större än alla andra: 1960-talet. Då, ungefär samtidigt som Beatles slog igenom, formligen exploderade utbudet av finsk tango. Samtidigt som man i Sverige dansade till »Love me do« nådde nämligen den finska tangon sin kommersiella formtopp.
Det är denna period som mer än någon annan gör att tangon fortfarande lever i Finland. Kanske var det som en motreaktion mot tidens enorma brittisk-amerikanska inflytandet i populärkulturen; finländarna var dåliga på engelska. Allt fler skaffade också grammofon, vilket gjorde att marknaden för inspelad musik växte. Där kompositörerna fram till dess, och det gällde även Unto Mononen, skrivit dansmusik i allmänhet – alltså både valser, foxtrots och tangos – så kunde de nu profilera sig som just tangokompositörer. Snart fanns tangoinspelningar i nästan alla finska hem, vilket gjorde både kompositörer och sångare till uppburna och kända personer.
Pekka Gronow plockar fram en blå och vit singel ur en av de otaliga kartongerna. Det är »Satumaa«, inspelad av sångaren Reijo Taipale 1962. Unto Mononen hade skrivit den redan som 19-åring 1949, men då som en calypso med titeln »Fairyland«. Första tangoversionen kom 1955. Men det var 1962, när Reijo Taipale sjöng den, som låten kom att bli ikonisk. I slutet av 50-talet hade Unto gift sig med schlagersångerskan Hilkka Suominen, flyttat till Helsingfors och fått en dotter. Därefter hade han hankat sig fram som restaurangmusiker, framför allt i finska Lappland dit han åkte när uppdragen sinade i huvudstaden. Men i och med »Satumaa« vände karriären. Efterfrågan på Untos tangos ökade enormt, och på kort tid komponerade han en lång rad klassiska låtar: »Tähdet meren yllä« (»Stjärnorna över havet«), »Kohtalon tango« (»Ödets tango«), »Laina-tango« (»Tango till låns«), och »Lapin tango« (»Lapplandstango«), bland andra.
Reijo Taipales inspelning av Untos tango »Tähdet meren yllä« blev 1964 års mest sålda finska skiva. På andra plats kom Beatles »All my loving«. Skivbolagen täljde guld med Unto Mononens tangos. Plötsligt var dansbanemusikern från landet ett namn i den finska musikindustrin. Hans främste konkurrent som kompositör var Toivo Kärki – mannen som 20 år tidigare hade uppfunnit den finska tangon när han skrev  Liljankukka« vid fronten under fortsättningskriget. Nu var Kärki producent på ett stort skivbolag, »direktören i tangofabriken«, en professionell hantverkare som ständigt levererade. Han skrev så många låtar, sammanlagt över 1 000 stycken, att han kände sig tvungen att skriva under pseudonym för att inte verka alltför dominant. »Pedro de Punta« för argentinsk tango, »W. Stone« för amerikansk musik och det kryptiska anagrammet »Orvokki Itä« för finsk dansmusik. Unto var motsatsen: en självlärd musiker från landsbygden, som slog an en alldeles särskild sträng hos finländarna med »Satumaa«.
Där Toivo Kärki sprutade ur sig låtar tog Unto lång tid på sig och skrev bara på inspiration. Hans samlade produktion uppgår till dryga hundratalet låtar, alla är inte ens utgivna på skiva.
– Han var en riktig konstnär. Toivo Kärki skrev så fort han kunde och så mycket som behövdes. Därför är hans tangomelodier inte så bra som Untos heller. Unto skrev bara när han hade en riktig känsla, och de flesta av Untos tangosånger berättar om Untos egna erfarenheter och hans egen olyckliga kärlek, säger vännen M A Numminen.
Tangoboomen gav plats åt en mängd nya, profilerade tangosångare som spelade in låtar av både Toivo Kärki, Unto Mononen och andra kompositörer. En av sångarna var Eino Grön, som 1958 vann en schlagertävling på Folkets hus i Helsingfors. Han avbröt en lovande karriär som brottare för att sjunga in sin första singel, skriven av Toivo Kärki. Eino Grön nämner två av Untos kompositioner som särskilt viktiga för tangoboomen: dels »Satumaa«, och dels »Kohtalon tango«. Den senare sjöng han själv in.
– »Ödets tango« berättar om livets osäkerhet, att man aldrig vet vad man har. Unto  Mononen levde i sina egna sfärer, ett osäkert liv med en hel del olycklig kärlek och klirrade glas. Det krävdes tid och tårar till hans låtar, säger Eino Grön.
För Unto själv innebar framgången ett stort självförverkligande. Han, som satsat på musiken och harvat med sin dansorkester under många år, fick slutligen sitt  erkännande. Tangon, som dittills visserligen varit uppskattat på dansbanorna under många år, toppade listorna, skärskådades plötsligt på kultursidorna och väckte intresse från nya håll. Både M A Numminen och Pekka Gronow var själva delaktiga i att höja tangons anseende genom att forska, skriva artiklar och göra radioinslag.
– Unto var lycklig över att hans musik värderades. Det var en stor nyhet att det i kulturtidningar skrevs om den finska tangon, säger M A Numminen. Men samtidigt som Untos karriär tog ordentlig höjd gick det allt brantare utför i hans privatliv. Genom de sena nätternas larm och dimma skymtade redan avgrunden.

Eino Grön.

Trots att Unto nu tjänade mer pengar så fortsatte han att leva hand ur mun, och stora delar av inkomsterna gick till sprit. Han återvände allt oftare till Somero, och bodde långa perioder på värdshuset. Själv såg han sig som en konstnär, och omfamnade outsiderpositionen som en musicerande hermelin bland katter. Folket i Somero såg istället en man utan riktigt jobb, klädd i en udda uniform, med huvudet i det blå och allt för nära till flaskan.
– Han var illa respekterad. Folk kunde se honom cykla förbi, peka och säga »ha, där är den där Sibelius igen på sin cykel«, berättar Unto Mononens gamla sångerska Hellin Laine.
Pengarna från finska Stim kom bara någon gång om året, och då levde Unto ett utsvävande och slösaktigt liv. Ett halvt års lön kunde försvinna på bara några veckor.
Vid ett tillfälle hösten 1962 satte han sig i en taxi och beordrade föraren att köra till Rovaniemi, 85 mil norr om Somero, där hans fru Hilkka befann sig. Väl där startade Unto ett praktgräl innan taxin ens hunnit vända tillbaka. Efter bara en liten stund hoppade han in i bilen igen och åkte söderut.
Äktenskapet knakade i fogarna. Många kvällar festade Unto på värdshuset Hämeenportti, och restaurangen bar hans märke under lång tid: två distinkta skotthål i taket. Ett utbrott av ilska eller kanske glädje, ingen minns längre annat än att Unto en kväll skjutit i luften. När pengarna tog slut var Unto pank under långa perioder. »Han levde som en luffare«, säger en Somerobo. En annan är övertygad om att ha sett honom dricka Eau de cologne i brist på annan sprit.
Unto bodde långa perioder på sanatorium för att bli nykter, men lyckades aldrig. Skulderna växte, och så fort han fick löfte om nya förskott lånade han mer pengar. Mot slutet pantsatte och sålde han halvfärdiga låtskisser för att få några ynka mark att klara sig på. Något år efter genombrottet med Satumaa fick också Untos äktenskap ett definitivt slut. Hustrun lämnade honom, trött på hans drickande, och tog deras gemensamma dotter med sig.
Samtidigt började tangoboomen i Finland att ebba ut. Efter 1965 var marknaden för tango mer eller mindre mättad, och annan populärmusik tog över på radiostationer och dansbanor.
– Ingen boom i den branschen håller på för evigt. Och man ska vara mycket professionell, som Toivo Kärki, en sorts kameleont, för att byta stil om det kommer en ny trend. Den sortens proffs var inte Unto, säger Pekka Gronow.
Det var ett hårt slag. Unto hade levt på att sälja sina drömmande, olyckliga tangos till skivbolagen. Nu hotade den minskade efterfrågan både hans oregelbundna inkomster och hans självbild som en uppskattad konstnär. 1966 tonsatte Unto Mononen en text av M A Numminen, »Jag gick med min kvinna i riksdagshusets park«, en experimentell visa som Numminen lät ge ut på eget bolag.
Numminen och Gronow, som ville hjälpa Unto, uppmanade honom att fortsätta tonsätta andras texter. Untos nya projekt blev att tonsätta klassisk finsk lyrik. Så kallade litterära LP:s var på modet, och flera bokförlag i Helsingfors visade intresse för projektet. Ett konstnärskap jämte Finlands största poeter hägrade för Unto.
I augusti 1968 fanns skisserna där på pianot i det lilla huset i Somero. Kanske skulle han kunna betala skulderna som han dragit på sig under år av utsvävningar och olyckligt supande. Kanske skulle han återigen få uppleva den uppskattning som hans tangos väckt bara några år tidigare. Men under sommaren hade hans alkoholism blivit ännu svårare. Unto orkade allt mindre och komponerade alltmer sällan. Trots hans idéer hördes pianot och gitarren allt mer sällan från övervåningen. När han kom hem den där kvällen i augusti söp han sig full igen. På pianot låg pistolen. Den här gången blev hotet verklighet: Unto sköt sig i huvudet.

Ungefär 20 år efter tangoboomen och Untos död vaknade intresset för det finska tangoarvet på nytt. I Seinäjoki, en annan liten ort några timmar norr om Somero, instiftades år 1985 Tangomarknaden. Under en vecka i juli varje år samlas sedan dess över 100 000 finländare för att lyssna till tango och dansa. Varje år koras också en
Tangokung i en jättelik, livesänd tv-show jämförbar med Melodifestivalen. Somero lockar idag tangoentusiaster med sina stora dansbanor, och med arvet efter Unto, som förvaltas av Unto Mononen-sällskapet. Och visst hade man gärna velat vara värdort för Tangomarknaden, men modet och entreprenörskapet saknades, berättar en man som jag talar med. Sedan några år finns i alla fall en minnessten över Someros egen tangokung. Alldeles intill stadshuset står den, i svart marmor, som en gravsten. »Unto Mononen 1930–1968«, och en inskription: »En sång från den blå himlen«.
Men när jag talar med människorna i Somero om Untos självmord möts jag av skilda berättelser. I takt med att han vunnit i anseende har bilden av hans död grumlats i ortens kollektiva minne. »Ingen vet hur det egentligen gick till«, säger Hellin Laine som sjöng med Unto på 1950-talet, och antyder att det egentligen var ett mord. En man som jag träffar berättar först i enrum detaljer från Untos tid i Somero, och konstaterar att det utan tvivel var ett självmord. När vi senare pratar med några i Unto Mononen-sällskapet, instämmer han plötsligt i att Untos död är ett »mysterium«. Kanske vill man inte riktigt minnas de sneda blickarna som ortsborna riktade mot den udda figuren för snart 50 år sedan.
– De flesta brydde sig inte om att han dog. Men jag blev ledsen. Jag tänkte att jag borde ha gjort något, haft något slags kontakt med honom, säger Hellin Laine. B egravningen ägde rum i tysthet, och gästerna var inte särskilt många. Bland dem fanns förutom exfrun och några nära vänner också M A Numminen och Pekka Gronow. Som vänner till kompositören sörjde de, men var egentligen inte förvånade över självmordet.
– När det gick dåligt med honom så hotade han alltid med att han alltid skulle skjuta sig. Han blev värre och värre alkoholiserad. Perioderna på kliniker blev längre och längre, men samtidigt gick han djupare och djupare i skuld. Det hade krävts mirakel för att lyfta honom, säger Pekka Gronow.
– Han är fortfarande skyldig mig 300 mark, jag har kvar skuldsedeln, tillägger han.

M A Numminen på besök i Stockholm.

M A Numminen har ännu idag kvar notbladen till 1949 års version av Satumaa, calypsoversionen som skrevs långt innan tangoboomen och Untos plötsliga framgång. Före sin död gav han alla sina noter till M A Numminen.
– Han visste nog att han skulle begå självmord, fast han inte sa det till mig, säger han.
Unto berättade också att han sålt en kappsäck full med noter till en man i norra Finland: »Om jag dör, res då till Rovaniemi. Där finns 400 tangomelodier i en kappsäck. Hämta dem, och sätt dem på skiva«, sade han till M A Numminen.
Några år senare följde M A uppmaningen, reste till Rovaniemi och köpte tillbaka kappsäcken. Den visade sig innehålla skisser och stoff som arrangerades till tio nya tangomelodier. 1971 kom skivan Till minne av Unto Mononen, där några av 60-talets stora sångare sjunger låtarna från kappsäcken.
En av tangomelodierna blev en ny, postum klassiker. Precis som i »Satumaa«, »Sagolandet«, drömmer Unto Mononen i sin sista tango om en fjärran plats och ett annat liv. Stycket heter »Onnen maa«, »Lyckans land«.

- – -

Albin Grahn är Novells AD. Han har samlat sina bästa tangoklassiker i en Spotifylista som du hittar här.

Texten är en återpublicering från Novells höstnummer 2009. Är du inte redan prenumerant? Börja prenumerera på Novell här.