Novell

I vinter väljer Haiti en ny president. Det kunde ha blivit en avdankad rappare. Johan Wirfält gräver ner sig i hiphophistorien och Haitis korrumperade politiska kultur – och förklarar varför president Wyclef Jean inte nödvändigtvis vore en dålig idé.

Till slut stod bara 23 ord mellan Wyclef Jean och det haitiska presidentvalet. I Haitis konstitution, ratificerad i mars 1987, kan man i avsnittet Om republikens president läsa följande:
»För att kunna väljas till president för republiken Haiti, måste man bo i landet under fem på varandra följande år före valets datum.«
När Haitis valmyndighet den 20 augusti i år offentliggjorde vilka kandidater som godkänts till presidentvalet fanns Wyclef Jean inte bland de 19 namnen på listan.
Två veckor av hysteriska mediespekulationer hade placerat både Haiti – som knappt påbörjat återhämtningen från den jordbävning som ödelagt landet i januari – och Wyclef – med en annars dalande solokarriär – i världens blickfång igen. Nu kändes det som ett antiklimax. Men innerst inne verkade varken haitier eller internationella bedömare särskilt förvånade.

Den 5 augusti hade Wyclef Jean tillsammans med sin fru Marine Claudinette och dottern Angelina landat på Toussaint Louverture-flygplatsen i Port-au-Prince för att officiellt anmäla sig som presidentkandidat i landet han föddes i men lämnade som nioåring.
Att han inte hade bott i Haiti de senaste fem åren var uppenbart. Wyclef menade att han ändå borde bli godkänd som kandidat, landets sittande president René Préval hade ju utsett honom till resande ambassadör för Haiti tre år tidigare.
Det borde räcka.
– USA har Obama, Haiti har Wyclef. Jag ber inte om era pengar, utan om er befogenhet att förändra saker, förklarade han vid sitt första tal inför världspressen.
En lastbil stod parkerad utanför valmyndighetens kontor. Wyclef lyftes upp på förarhyttens tak av en folkmassa uniformerad i vita t-shirts med den slogan han valt för sin kampanj – Fas a fas, »ansikte mot ansikte« – tryckt i blodröda bokstäver.
– Hela världen tittar på oss idag, jag representerar alla haitier, sa Wyclef, och fortsatte:
– Mwen pale kreyòl!
Det betyder »jag talar kreol«, men är också ett haitiskt talesätt med innebörden »jag menar vad jag säger«. Som avslutning lovade Wyclef att 50 Cent skulle uppträda tillsammans med honom på ett valmöte under den kommande kampanjen. Publiken jublade och sjöng hyllningssånger. Dottern Angelina, fyra år, började gråta av uppståndelsen. Wyclef, å andra sidan, såg nöjd ut.
Han skulle ju bli president i republiken Haiti.

Neluset Wyclef Jean föddes i Croix-des-Bouquets, en förstad till Port-au-Prince, i oktober 1970. Ett halvår senare dog François »Papa Doc« Duvalier, den sadistiske president som hållit Haiti i ett korrupt terrorvälde sedan slutet av 50-talet. Papa Doc efterträddes omgående av sin son Jean-Claude. Baby Doc, som han kallades, frigav ett antal politiska fångar och luckrade upp regimens åsiktsförtryck något. Samtidigt var det uppenbart att han ärvt sin fars övergripande syn på hur Haiti borde skötas. Staten var ett medel för Baby Doc att sko sig själv, familjen, vänner och allierade inom samhällets politiska och ekonomiska elit på det haitiska folkets bekostnad.
Mot slutet av 70-talet hade Wyclefs far, som var predikant inom den kristna väckelserörelsen i Haiti, fått nog. Liksom många andra fattiga haitier lämnade han och hans fru landet och klev av en båt i New York för att hitta ett nytt liv. Wyclef med syskon uppfostrades av släktingar i Haiti medan föräldrarna jobbade på en textilfabrik i Brooklyn.
När de hade sparat tillräckligt med pengar åkte de till Haiti och tog med sig barnen tillbaka till USA. Så växte Wyclef upp, först i de slitna Marlborohusen i södra Brooklyn och efter ett par år i lika ruffiga South Orange i New Jersey, där Wyclefs far började arbeta som pastor i den lokala nasarenska församlingen.
Pappas väckelsemöten hade frälst och uppfyllt Wyclef redan i Haiti. Men det var musiken, inte den helige ande, som gjorde störst intryck. Familjen Jean kom till Brooklyn samtidigt som hiphoprörelsen exploderade i New York, och Wyclef har berättat att han lärde sig engelska genom att lyssna på tidig rap från Grandmaster Flash och Melle Mel.
Pappan gillade inte unge Wyclefs förkärlek för profana sånger och förbjöd hiphop i hemmet. Så länge det fanns ett kristet budskap i sångtexterna lät han däremot sonens musikintresse passera. Hemma lyssnade Wyclef därför på skivor som »To Hell with the Devil« från hårt rockande kristna 80-talspionjärerna Stryper. Rock över huvud taget var okej – pastor Jean var inget vidare på engelska och hörde ingen skillnad.
Snart kunde Wyclef spela även Bob Dylan, Jimi Hendrix och Pink Floyd i pojkrummet, samtidigt som han smyglyssnade på den senaste hiphopen på radion.
Någonstans i sammelsuriet av hård gaturap, kristet ylande spandexmän, amerikanska och brittiska rocklegender, spirituals från pappas kyrka och ekon av de andliga sånger familjen Jean bar med sig från Haiti föddes artisten Wyclef Jean. 1987 bildade han, kusinen Prakazrel »Pras« Michel och kompisen Lauryn Hill vad som i början av 90-talet skulle bli Fugees.
Gruppnamnet påminde om Wyclefs och Pras haitiska bakgrund och gav dem samtidigt en politisk udd – de var båtflyktingar, »refugees«.

Jag såg Fugees på Brixton Academy, London, i april 1996. Den våren kändes det som om Fugees växte varje vecka, de red fram genom USA och Europa på en hyllningskör som tycktes öka i styrka för varje avverkad konsert.
Jag minns ett par saker tydligt från spelningen.
Wyclef gjorde entré först, joddlande, oklart varför. Han värmde upp publiken med en avskalad version av Bob Marleys »No woman, no cry« där han självklart ersatte »Kingston« med »Brixton« i andra versen. Resten av bandet kom in och brände av briljanta versioner av låtarna från succéskivan »The Score« i ett rasande tempo.
Kvällen avslutades med ett extranummer där Wyclef hoppade ner i publiken, sprang fram till läktaren med Brixton Academys vip-loger, klättrade upp längs en ljusrigg och in i logerna. Affärsmän i kostymer vred lite på sig, Wyclef skrattade och ropade att de måste dansa.
Snart reste sig männen i kostym. De svängde lite på höfterna. 4 500 människor jublade.
Idag känns den där kvällen som en sorts realtidsstudie av hur en trio artister gick från intern hip hop-angelägenhet till globalt popfenomen. Fugees växte bokstavligen ut till i världsstjärnor i takt med att de betade av konsertens låtlista.
Det var också uppenbart vilken elektrifierande effekt Wyclef Jean har på sin omgivning. Han ledde inte bara ett band. Han dompterade en hel konsertlokal, hårda hip hop-fans, svenska studenter och svidade affärsmän.
Ett år senare, i februari 1997, vann »The Score« en amerikansk Grammy för bästa hiphopskiva. Wyclef tog emot Grammygalans statyett insvept i en haitisk flagga. Detta skedde i en tid när många exilhaitier skämdes för sitt ursprung. »Båtfolk«, en nedsättande term för att beskriva ekonomiska flyktingar som kom från de karibiska öarna till USA med flottar, hade under 80-talet i princip blivit synonymt med haitier, Karibiens överlägset fattigaste folk.
– Man ville inte att folk skulle veta varifrån man kom, säger Jacqueline Charles, amerikansk journalist och Haitikorrespondent för Miami Herald.
– Jag såg Grammygalan på tv, och jag minns ögonblicket när Wyclef gick över scenen insvept i den haitiska flaggan. Jag minns dagen efter. Ungar som jag, som inte hade velat erkänna att vi kom från Haiti, vågade plötsligt säga det öppet. Det markerade en ny tid för hela den haitiska diasporan. Det är något människor i min generation aldrig kommer att glömma.
Några månader senare flög Wyclef, Lauryn Hill och Pras till Haiti. Tillsammans med Boukman Eksperyans – ett vodourockband som tidigare varit i exil i USA eftersom deras stöd till den störtade presidenten Jean-Bertrand Aristide gjort att de utsatts för dödshot – spelade Fugees en välgörenhetskonsert inför 75 000 åskådare i Port-au-Prince.
MTV var på plats, och en exalterad Wyclef berättade om hur det kändes att spela i Haiti:
– Det här är mitt land, det är här jag kommer ifrån. Och att landa här, med bara min gitarr och en väska i händerna, det känns som att jag äntligen har kommit fram.
Idag menar många haitier att det var där som Wyclefs resa mot presidentkandidaturen började.
Samtidigt hade både han och Lauryn Hill börjat göra mer musik på egen hand. Även om det aldrig gjordes något officiellt uttalande, splittrades Fugees i praktiken under 1997.
Istället solodebuterade Wyclef. På »The Carnival« som släpptes samma sommar närmade han sig det som skulle definiera honom som artist det kommande decenniet. Mot ren pop. Mot covers på oväntade sånger som »Guantanamera«. Och, framför allt, tillbaka till Haiti.
»The Carnival« avslutas med tre spår som bryter radikalt av mot resten av albumet. »Jaspora« påminner om den typ av tung rootsmusik som populariserats av haitiska misik rasin-band under det tidiga 90-talet. »Carnival« är en uppdatering av traditionell haitisk konpá, medan »Yéle« är kreolsk vispop.

Parallellt med att Wyclef sökte sig tillbaka till sina haitiska rötter blev han också en mer uttalat politisk artist. Trots sin lättsamma ton är »Yéle« en mörk protestsång: om hopplösheten i Haiti, om båtflyktingar som lämnar Port-au-Prince för en osäker framtid i Amerika. »Yéle« är ett ord Wyclef själv har hittat på – enligt honom betyder det »rop på frihet« och blev senare namnet på hans välgörenhetsorganisation – men sången sjunger han på kreol.

Carel Pedre är en av Haitis mest kända radiopratare. Foto: Johan Wirfält

Carel Pedre är programledare på musikkanalen Radio One och en av Haitis mest kända radioprofiler. Han säger att betydelsen av en amerikansk stjärna som talade direkt till Haiti på haitiernas eget språk inte går att överskatta:
– Tillsammans med flaggan på Grammygalan gjorde »Yéle« Wyclef till en nationalikon i Haiti. Det är den sång som älskats mest här. Folk brukade sjunga den på gatorna. Och Wyclef flög till Haiti för att göra videon till låten. Det gav honom väldigt mycket respekt. Han skapade en rörelse som gör att haitier över hela världen idag känner sig stolta över sin bakgrund.
Trots att upproret som gav Haiti självständighet 1804 leddes av svarta slavar, har det under de två hundra år som gått sedan dess alltid funnits ett enkelt sätt att avgöra en persons position i det haitiska samhället: ju ljusare hy, desto högre upp på samhällsstegen.
Landets fattiga är nästan uteslutande svarta, detsamma gäller större delen av medelklassen. Den haitiska eliten, däremot, består av en liten minoritet som benämns mulatter – ett ord som har tveksam klang i Sverige men i Haiti, genomsyrat av rastänkande, inte bär på någon särskild laddning.
De politiker som styrt Haiti har på olika sätt nästan alltid utnyttjat den populistiska kraft som finns i att landets samhällsklasser så tydligt är uppdelade efter hudfärg. Wyclef är medveten om detta. När han säger »mwen pale kreyòl« är det inte bara ett sätt att säga att han menar allvar och är vad han utger sig för att vara. Han lierar sig också med landets fattiga – de som inte talar franska, de som inte är mulatter.
Wyclefs vilja att bli president i Haiti, och det stöd han fick av befolkningen, går inte att förstå utan att vara medveten om landets politiska historia och traditioner. Att säga att tumult har definierat Haiti är en underdrift. Sedan självständigheten har landet haft 43 officiella presidenter och ett tjugotal provisoriska statschefer. Av dessa har bara två presidenter lämnat presidentposten frivilligt eller när deras ämbetsperiod varit över. Övriga 41 statschefer har utropat sig själva till kejsare eller presidenter på livstid – alternativt avsatts från sina poster till följd av en statskupp.
Politik på Haiti har alltid handlat om att samla så mycket makt och pengar som möjligt åt sig själv och sina nära. Mats Lundahl, professor i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm, har skrivit flera böcker om situationen i landet.
– Jag har alltid beskrivit Haiti som en plundrarstat, en kleptokrati. Små klickar har dominerat politiken, helt baserade på egenintresse. När Jean-Bertrand Aristide som var folkets man vann valet 1990 trodde många att det skulle bli annorlunda. Men sedan drogs även han in i korruptionen. I Haiti har staten har alltid varit »jag«, med andra ord presidenten, säger Mats Lundahl.

Wyclefs skiva »Welcome to Haiti« från 2004 pryds av en teckning där han poserar som Toussaint Louverture, ledaren för den haitiska revolutionen på 1790-talet. Albumet börjar med en bandad monolog från Jean Dominique, en legendarisk haitisk journalist som på 60-talet grundade den oberoende radiostationen Haiti-Inter. Under de kommande fyra decennierna var Dominique och hans granskande radioprogram en ständig nagel i ögat på det politiska och ekonomiska etablissemanget i Haiti. Jean Dominique sköts till döds i receptionen på Haiti-Inters redaktion i april 2000.
Wyclef låter Jean Dominiques monolog, ett passionerat brandtal om att känna stolthet över sitt haitiska ursprung, inleda låten »President«. Med Jean Dominiques öde i bakhuvudet kan låtens refräng tyckas uppgiven. Wyclef sjunger: »If I was president, I’d get elected on Friday, assassinated on Saturday, and buried on Sunday. Then go back to work on Monday…«
I själva verket är det en hyfsat nykter bild av den haitiska politikens realiteter. Genom att låta en mördad symbol för kampen mot korruption och maktfullkomliga politiker öppna skivan visar Wyclef var han själv står.
Det är möjligt att hans presidentkandidatur inte byggde på en mycket djupare analys än så. Wyclef såg sitt Haiti fortsätta på samma bana som tidigare, ingen politiker verkade vara villig att vända landets riktning.
– Jag har följt Wyclef på nära håll de senaste åren, och idén om att ställa upp som presidentkandidat är något han har nämnt flera gånger. Jag blev inte förvånad. Precis som många andra haitier vill Wyclef helt enkelt se landet förändras och, om möjligt, själv bidra till den förändringen, säger Jacqueline Charles på Miami Herald.
Också Carel Pedre tror att Wyclef drivs av en genuin vilja att förändra Haiti.
– Däremot tog han inte kandidaturen på allvar förrän han faktiskt anlände till Haiti i augusti. Han är en stor haitisk aktivist, och människor här älskar honom fortfarande. Men många tycker samtidigt att han borde ha väntat med att kandidera.
Hur uppfattar du Wyclef som person?
– Som väldigt ärlig. Han tror på sig själv, så klart, och delar alltid med sig av sina tankar. Men om du känner honom inser du samtidigt att han är en artist, ingen proffspolitiker eller aktivist. Han skulle behöva mer folk från den världen omkring sig. Det här med Yelé-stiftelsen, och ryktet om att han stoppat pengar därifrån i egen ficka, är ett bra exempel. Det skulle aldrig hända om organisationen sköttes professionellt, säger Carel Pedre.

När jordbävningen drabbade Haiti på eftermiddagen den 12 januari 2010 flög Wyclef in nästan omedelbart. Två dagar efter jordbävningen var han på plats i Port-au-Prince, en plats han beskrev som »apokalypsen« på Fox News:
– Vi ägnade dagen åt att forsla bort döda kroppar, under hela dagen var det allt vi gjorde. Det finns så många kroppar på gatorna att både bårhusen och kyrkogårdarna är överfulla. Vi försökte bara hitta någonstans att lägga liken. Vi måste göra någonting för det här landet.
Jag reste till Port-au-Prince på en reportageresa några månader senare. Jag såg aldrig till Wyclef där, han hade rest tillbaka till USA redan i slutet av januari för att svara på anklagelser om ekonomiska oegentligheter i sin biståndsorganisation. Wyclef, eller hans revisor, hade uppenbarligen låtit Yeléstiftelsen betala för studiotid, men i slutändan konstaterades inget olagligare än sent inlämnade deklarationer.
En kändis jag däremot mötte var den amerikanske skådespelaren Sean Penn. Även Sean Penn har grundat en hjälporganisation, J/P Haitian Relief Organization, och tillsammans med andra frivilliga drev han ett tältläger som hyste uppåt 50 000 haitier, som blivit hemlösa efter jordbävningen.
En sak var tydlig: J/P HRO hade inte plats för det slarv som tycktes vara orsaken till Yéles problem med amerikanska skattemyndigheten. Sean Penn for genom Port-au-Prince kvarter som en härförare, uppflugen på kofångaren till en vit stadsjeep. Jag besökte flera tältläger under min tid i Haiti, och av dem var J/P HRO:s det enda där man för att komma in var tvungen att antingen vara registrerad hjälparbetare eller boende i lägret, alternativt ansöka om pressackreditering en vecka i förväg. Lägret var uppenbarligen ett av de bäst organiserade i Port-au-Prince.
Sean Penn mötte mig i grinden och nickade bistert. Sedan släppte han in ett amerikanskt tv-team.

Förödelsen i Port-au-Prince kort efter jordbävningen i januari. Foto: Martin von Krogh

När Wyclef Jean i en intervju med New York Times ett par månader senare förklarade att han tänkte ställa upp i presidentvalet, hade Sean Penn varit i Haiti som hjälparbetare i nästan ett halvår. I en intervju med Wolf Blitzer på CNN ställde han sig frågande till Wyclefs presidentkandidatur:
– Jag oroar mig för att det här är en kampanj som främst handlar om idén att flyga runt världen och prata med människor, sa Sean Penn till CNN, och fortsatte:
– Vad det haitiska folket behöver nu är en ledare som är genuint villig att uppoffra sig. Ett av skälen till att jag inte vet mycket om Wyclef Jean är att jag inte sett eller hört någonting av honom under de senaste sex månaderna i Haiti.
Wyclef svarade en dag senare från en amerikansk morgonsoffa:
– Jag behöver inte offra mitt liv och bo i ett tält för att bevisa att jag kämpar för det haitiska folket.
Så var en av de senaste årens mest underhållande kändisfejder igång.
I ett långt debattinlägg på sajten Huffington Post utvecklade Sean Penn sina tvivel. Han förklarade att bland hjälparbetarna var det många som undrade varför Wyclef, förutom det första besöket, inte kommit till Haiti förrän ett halvår efter jordbävningen – samtidigt som världspressen flög in för att rapportera om vad som skett under de sex månader som gått.
»Ingen av oss kände eller uttryckte någon ilska kring detta, utan snarare en allmän sorgsenhet, eftersom han är USA:s mest beundrade kulturella länk till Haiti«, skrev Penn. I någon mening hade han förstås rätt. Wyclefs engagemang i Haiti efter jordbävningen kan, åtminstone jämfört med Sean Penns, på sin höjd beskrivas som ojämnt. Han twittrade hurtiga uppmaningar om att donera till Yélestiftelsen och tog med sig överlevare från jordbävningen på en »shopping spree« hos Kmart i New York. Men före tillkännagivandet att han tänkte kandidera i presidentvalet verkade han mer upptagen med att spela in en ny skiva om Haiti – »My Haitian experience« – än att faktiskt arbeta för landet.
Mats Lundahl, Handelsprofessorn, håller med Sean Penn.
– Vad vill Wyclef egentligen göra, rent politiskt? Han har talat om utbildning, i vaga termer, men det lilla vi såg av hans kampanj handlade egentligen bara om personen.
Om han ändå hade lyckats bli vald, hur tror du att det hade gått?
– Tja… Den statliga förvaltningen är genomkorrupt. När en ny president tillsätts i Haiti rensar man långt ner i systemen, även på låg tjänstemannanivå. Men det är inte i första hand för att få bort korruptionen, utan för att den nya presidenten ska kunna tillsätta sina polare. Hur bryter man de mönstren? Problemet är ju att den enhet som ska initiera en förändring är presidenten, och där har det hittills inte hänt något.

Vad Haiti behöver, och har behövt i över 200 år, är en kompetent, icke-korrupt ledare. Det är det enda som kan återuppbygga en nation i spillror efter jordbävning, koleraepidemi och två århundraden av politiskt kaos.
Wyclef ensam är knappast den ledaren. Men med den lyskraft han har är det ändå lockande att se honom som navet i en regering som gör upp med Haitis korrupta politiska tradition.
Sean Penn menade i sin Huffington Post-artikel att amerikaner inte borde förutsätta att Wyclef är bra för Haiti bara för att de kan identifiera sig med honom. Jag tänker tvärtom. Kan inte just Wyclefs amerikanska kändisskap vara grunden för ett lyckat haitiskt presidentskap?
Eftersom han är en superstjärna är det självklart att hans eventuella styre i Haiti skulle granskas hårt av internationella medier. Blotta misstanken om korruption skulle innebära att han hängdes ut som mutkolv världen över. Om han å andra sidan gjorde ett bra jobb, och i någon mån lyckades lyfta den havererade lilla önationen en gnutta ur sin misär, skulle han bli odödligförklarad inte bara i Karibien.
Han skulle bli en global ikon.
Carel Pedre tror att Wyclefs framtid på ett eller annat sätt finns inom den haitiska politiken.
– Att han försökte kandidera till presidentposten förde något positivt med sig. Han är en verklig politisk kraft på Haiti nu. Jag vet att sex eller sju av de kvarvarande kandidaterna i presidentvalet hade möten med honom senast han var här. Wyclef har skapat en rörelse som gör att unga människor känner att de kan påverka och att allt inte är som det brukar vara med traditionella politiker på Haiti.
Tror du att han kommer kandidera igen, i nästa presidentval om fem år?
– Jag talade med honom för tre veckor sedan, och då sa han att han funderade på att starta ett eget parti här någon gång nästa år. Han sa att han aldrig kommer att släppa taget om Haiti.

Det haitiska presidentvalets första omgång hålls den 28 november. När det här skrivs i början av november leds opinionsmätningarna av Jude Célestin och Mirlande Manigat, båda fast förankrade i landets elit, följda av bland annat »Sweet« Micky Martelly, en konpas-musiker som vid sidan av Wyclef antagligen är Haitis mest älskade artist. Under 90-talet gjorde Martelly sig känd för att håna den politiska makten utklädd i peruk och blöja samtidigt som han, full på rom, strippade på scen.
Varken Martelly eller någon av de andra kandidaterna tycks än så länge vara i närheten av de 50 procent av rösterna som krävs för att vinna presidentvalet. En andra valomgång i mitten av januari tycks därför sannolik.
Wyclef själv har legat lågt sedan han drog sig ur valrörelsen. »Var så säkra – det här är inte slutet på mina ansträngningar att förbättra mitt älskade land, det markerar bara en ny början«, meddelade han via en officiell kommuniké i slutet av augusti. Några veckor senare skrev han in sig på ett sjukhus i New York på grund av akuta stressymtom och utmattning.
Det är inte lätt att bli president. I höst har Wyclef insett det.
Nu väntar haitierna på hans nästa drag.

- – -

Wyclef Jeans nya EP »My Haitian Experience« släpps den 7 december.

Johan Wirfält är chefredaktör för magasinet Rodeo och kulturskribent.
Martin von Krogh är prisbelönt frilansfotograf.

Texten är ett smakprov från Novells nya höstnummer. Teckna din prenumeration här.