Japans nya superstjärna har tusentals låtskrivare och lika många producenter. Hon spelar för utsålda arenor utan att någonsin sätta sin fot på scenen. Möt Hatsune Miku – popstjärnan som är ett datorprogram.
Text: Adam Svanell Foto: Hannes Isaksson
Nyheten når nätet en torsdag i december. Efter en lång rad hitlåtar ska den sextonåriga japanska popsångerskan Hatsune Miku ge sin första solokonsert.
På en specialgjord sajt framgår det att Miku ska göra två uppträdanden den nionde mars, ett på dagen och ett på kvällen. Platsen är konserthallen Zepp i Tokyo och biljetterna säljs för 4390 yen, drygt 350 kronor. Sajten innehåller också en varning: Purjolökar får ej medtas.
Fansen tar emot beskedet med glädjeyra. Bland bloggarna analyseras den knappa informationen grundligt. På diskussionsforumen spekulerar entusiastiska lyssnare i hur showerna kommer att bli.
En typisk uppladdning inför en superstjärnas konserter, kan tyckas. Men Hatsune Miku är ingen vanlig sångerska. Hennes publik är ingen vanlig publik.
I själva verket är det lika mycket de, den hängivna skaran av fans på nätet, som är artisterna. Det är de som har skapat Hatsune Mikus sound och varumärke. De har skrivit hennes låtar, producerat hennes skivor och regisserat hennes musikvideor. Stjärnan som snart ska stå på scenen, hon finns inte ens på riktigt.
»Ah-aah ah-aah ah ah-aah-ah-aah«
Hatsune Mikus nätta flickröst fyller ett ljudisolerat rum på Yamahas kontor i Shibuya, Tokyo. Hideki Kenmochi klickar på tangenterna och skriver stavelser ovanpå de rektanglar som markerar tonerna: mi, ku, mi, ku, ni, shi, te, a, ge, ru.
Han trycker ner space-tangenten, och när den välkända popstämman hörs från högtalarna igen har melodin fått ord: »Miku Miku ni Shite Ageru« Textraden, ungefär »jag ska Miku Miku:a dig«, är refrängen från en av Hatsune Mikus största hits. Hideki Kenmochi tittar triumferande upp från datorn.
– Det finns massor av parametrar att justera. Kolla nu om jag drar här, fortsätter han och ändrar en kurva på skärmen. Nästa gång han trycker ner spacetangenten är det en hes, whiskydrucken version av Hatsune Miku som sjunger.
– Hatsune Miku är ingen person. Det är ett instrument, säger Hideki Kenmochi.
– Ibland förklarar jag det som att hon är en sjungande synth. Man skriver in noter och text, och ut kommer något som låter som riktig sång.
Hideki Kenmochi arbetar som projektledare på Yamahas avdelning för musikmjukvara. För tio år sedan tog han initiativet till ett nytt projekt: att skapa ett datorprogram som kunde sjunga.
– Vi hade nått en punkt där synthar kunde återskapa vilket instrument som helst med trovärdigt resultat. Men sång var fortfarande ett outforskat område. Jag bestämde mig för att det var en utmaning vi behövde ta oss an, säger han.
Efter fyra års utveckling släpptes Vocaloid, en mjukvara som genererar sång när man skriver in noter och stavelser. Det potentiellt revolutionerande musikprogrammet passerade nästan helt obemärkt. Sannolikt berodde det på att de två röstbibliotek som lanserades, »Leon« och »Lola«, lät mer som pitchade talsyntesprogram än riktiga sångare.
Hideki Kenmochi och hans kollegor gav inte upp. De trodde på sin idé och utvecklade den mer sofistikerade versionen Vocaloid2. I augusti 2007 släppte Crypton Future Media, ett företag från Sapporo i norra Japan, ett Vocaloid2-röstbibliotek speciellt riktat till den japanska publiken. Förutom att programvaran bara kunde sjunga på japanska använde den en ljus flickröst av den typ som ofta hörs i j-pop, japansk popmusik. Rösten presenterades dessutom som en fullfjädrad karaktär: en mangatecknad tonårsrobot.
Ett år senare skulle roboten, Hatsune Miku, inneha flera av topplaceringarna på den japanska albumlistan – samtidigt.
Hajpen började på internet. Bara någon vecka efter att Crypton släppte sin programvara spreds ett videoklipp på Nico Nico Douga, en japansk motsvarighet till Youtube.
I klippet hördes Hatsune Miku sjunga den traditionella finska visan »Ievan Polkka« medan en animation visade henne med en purjolök i handen. Filmen var precis lagom knäpp och obegriplig för att göra viral succé. Samtidigt som den gjorde Hatsune Miku berömd etablerade den purjolöken som hennes inofficiella symbol.
När Hideki Kenmochi går in på Nico Nico Douga och söker på »Hatsune Miku« kommer det upp 60 000 träffar. Vi börjar med att titta på originalvideon till »Miku Miku ni Shite Ageru«.
Hideki Kenmochi klickar vidare och visar andra musikvideor till samma låt. Han får upp covers där låten sjungs av en barnkör eller en man med basröst. Han hittar en version av popdängan där den har förvandlats till singer/songwriter-ballad och en där den framförs av en symfoniorkester. Sedan spelar han upp klipp där Hatsune Miku sjunger samma låt på andra dialekter.
– Jag förstår inte ett ord, skrattar han.
När Hideki Kenmochi beskriver hur mycket Vocaloid har betytt för Japans musiker låter han närmast som en predikant.
– Förr gick det inte att göra musik med sång om man inte själv var sångare. En man kunde inte spela in låtar med gullig flicksång. Dessutom, om en musikskapare bad en okänd sångare att sjunga på hans låtar och sedan la upp dem på Nico Nico Douga, då var det ingen som brydde sig. Hatsune Miku är jättekänd. Om man använder hennes röst så lyssnar folk på musiken. Därför är Hatsune Miku ett bättre val än en mänsklig sångare!
Samma vecka i Tokyo träffar jag en småkreddig electronica-artist och passar på att fråga om han har testat Vocaloid. Jag får en konstig blick och en huvudskakning till svar. Hatsune Miku-programvaran har köpts av mer än 50 000 personer, en enorm succé i en bransch där 1 000 sålda exemplar ses som en framgång. Men användarna är inte främst professionella musiker utan amatörer, framförallt sådana som brukar beskrivas som otaku: nördar.
Det japanska ordet otaku kan avse nördar i mer generella termer, men syftar oftast på manga- och dataspelsfantaster. Precis som engelskans geek och nerd har uttrycket gått från renodlat skällsord till att bli mer accepterat. Intresset för japansk popkultur och tv-spel har gjort otaku till en stor och köpstark grupp. Animefilm är numera så populärt att signaturmelodierna blir hitsinglar och röstskådisarna stjärnor.
Det var hos dessa nördar som Hatsune Miku träffade rätt i hjärtat. Kombinationen manga, datornörderi och trallig j-pop var så otaku det bara kunde bli. Idag är Hatsune Miku och Vocaloid en hel subkultur med sina egna nätverk, mötesplatser och kändisar. Bland de mer kända producenterna av Miku-låtar finns namnet Tripshots. Mannen bakom aliaset vill inte berätta vad han heter, men svarar på mina frågor via mejl:
»Den här rörelsen tilltalar mig väldigt mycket. Jag är en av många konsumenter som också är producenter. Vi vill bara uttrycka vår konst till folket. Eftersom vi inte är professionella gör vi vad vi vill, och det vi inte vill, det gör vi inte. Jag tror att det är nyckeln till morgondagens musikscen.«
Tripshots framgångsrecept på Vocaloid-scenen har varit att inte bara göra bra låtar, utan presentera dem som musikvideor med avancerad cgi-animation. På knackig engelska förklarar han att han försörjer sig genom att jobba med specialeffekter inom film och att han aldrig hade gjort musik innan han testade Vocaloid. När jag frågar hur Hatsune Miku har påverkat musikscenen i Japan svarar han med att säga emot:
»Det viktiga med det här fenomenet är inte Hatsune Miku utan att vi amatörkreatörer har fått ett sätt att nå ut. Hon är bara en symbol för vår kreativitet. Det är vi som formar Hatsune Miku, skapar hennes personlighet och ger henne liv.«
Han har en poäng. I Europa och USA har det skrivits mycket om den växande deltagarkulturen, där fans tar på sig artisthatten och själva deltar i skapandet. Jämfört med den japanska Vocaloid-scenen ligger dock västländerna i lä. Här sköter fansen verkligen allt.
De skriver och spelar in Hatsune Mikus låtar. De gör musikvideorna. De programmerar fansajterna, tecknar illustrationerna, gör covers och remixer på varandras låtar. De sprider sin musik själva via nätet. De koreograferar egna danser i programmet MikuMikuDance.
Det räcker inte längre att tala om en utsuddad gräns mellan aktör och publik. Hatsune Miku vänder upp och ner på hela artistbegreppet.
Vem är artisten när en ny Hatsune Miku-låt postas på Nico Nico Douga? Är det sångerskan som inte existerar? Är det Crypton Future Media, som har hittat på henne? Är det Hideki Kenmochi, som har utvecklat tekniken bakom? Eller är det användaren som har programmerat sången?
En viktig anledning till Hatsune Mikus framgång är det stora intresset för själva karaktären. Förutom att lyssnarna gillar Mikus röst är de nyfikna på henne och den värld hon lever i. Genom att läsa fan fiction får de veta mer om popstjärnans liv. Genom alteregon som Hazure Miku och Hatsune Zumi presenteras nya, oväntade sidor av henne. Genom låttexterna avslöjas vad hon känner (ofta kretsar det kring hennes sjungande och tacksamheten gentemot Vocaloid-användarna).
Men detta universum var inte en del av paketet när Hatsune Miku lanserades. Utvecklarna på Crypton Future Media tog fram en teckning som de trodde skulle tilltala manga- och j-pop-fans: en söt robotflicka med kort kjol, stora ögon och blågrönt hår i tofsar. De skrev att hon var sexton år gammal. Vägde 42 kilo, en och femtioåtta lång. Det var allt. Producenten Tripshots har med andra ord rätt: det är fansen som har skapat henne.
Ändå är fenomenet Hatsune Miku inte bara ett exempel på levande amatörkultur. Det handlar precis lika mycket om big business.
På gatan i stadsdelen Akihabara hejdar jag tre tjejer och frågar vad de tycker om Hatsune Miku.
– Jag älskar henne, hon är gullig och har en söt röst, fnissar en av dem.
Jag ber dem förklara hur de skulle beskriva Hatsune Miku för en främling, och får svaret:
–Hon är internets egen diva!
Akihabara, eller Akiba, är ett av få områden i Tokyo som lever upp till en västerlännings stereotypa förväntningar. Stora neonskyltar blinkar från husen. Människor i mängder trängs på gatorna. Här finns porrbutiker, varuhus och det bisarra fenomenet maid-kaféer, där unga flickor utklädda till hembiträden serverar och tilltalar manliga kunder med »master«. Från varenda butik och gathörn strömmar musik och reklamsnuttar.
De flesta Tokyobor ser dock stadsdelen som »Otaku Akiba«. De neonupplysta gatorna utgör Tokyos centrum för teknik-prylar, manga och anime, tv-spel – allt som är otaku.
Följaktligen ler Hatsune Mikus ansikte mot mig från skivomslag, t-shirtar, affischer, arkadspel och badlakan. I en butik frågar jag efter den nya Miku-actionfiguren.
– Miku? Nej, den har sålt slut för länge sedan, säger expediten.
På Yamahas kontor kommer Hideki Kenmochi upp från nedervåningen med famnen full av robotsångerskor, från actionfigurer till dataspelsförpackningar och nyckelringar.
Han säger att Hatsune Miku är en franchise. Remixkulturen på nätet, som musikindustrin i väst ser som ett hot, har i Japan vänts till en ny intäktskälla. Crypton Future Media låter amatör-kreativiteten på Nico Nico Douga hållas, så länge den inte genererar intäkter. Så fort någon vill använda Mikus namn och bild kommersiellt, då kräver bolaget en del av kakan.
Man har hittat en modell där inte bara Crypton Future Media och Yamaha utan en rad andra företag tjänar pengar på Mikus publik. Amatörerna på nätet producerar innehåll och bygger upp en fanskara, helt gratis. Sedan kan bolagen sälja allt från t-shirtar till kaffemuggar med en artist som de inte ens har behövt betala skivinspelningen åt.
Redan samma höst som Hatsune Miku lanserades gavs den första manga-serien om henne ut. Nästa sommar kom dataspelet Hatsune Miku: Project DIVA, strax därpå den första samlings-cd:n. Sedan följde Miku-dockor, Miku-jeans, Miku-dräkter och till och med en Miku-racingbil i GT300-klassen. Mangaserierna följdes av anime-teveserier, som följdes av en riktig spelfilm. Efter samlingsskivorna kom fler samlingsskivor, och fler. Och fler.
Så småningom föddes idén att på något sätt skapa en liveupplevelse av Hatsune Miku. Ett första försök gjordes på animefestivalen Animelo i augusti 2009. Under en temakväll med låtar från populära animefilmer framförde Miku två låtar från en bioduk. Några veckor senare hölls Mikufes, en stor happening för att fira den virtuella idolens tvåårsdag. När en kavalkad av artister spelade hennes hits dök hon själv upp på scenen och sjöng flera nummer, denna gång projicerad på tre genomskinliga dukar.
Till slut fanns det bara ett steg kvar att ta för franchisen Hatsune Miku. Hon måste börja ge regelrätta konserter.
När jag läser nätdiskussioner inför solokonserten stöter jag på kommentaren »det bästa vore om Saki Fujita fick göra den«. Saki vem?
Hatsune Miku må vara en påhittad figur, ett datorprogram som styrs av användaren. Men hennes röst är inte skapad utifrån ingenting, utan tillhör en 25-åring som heter Saki Fujita. Denna unga japanska arbetar som seiyuu, röstskådespelare, och anlitades av Crypton Future Media på grund av sin gulliga, ljusa röst.
Jag hittar inga tidningsartiklar om Saki Fujita. En blogg beskriver henne som »en väldigt populär anime-röst-skådespelerska«, en annan som »en obskyr seiyuu med få titlar på sitt cv«.
Jag kontaktar Saki Fujitas agentur för att be om en intervju. Jag vill fråga hur det är att höra sin egen röst i låtar hon aldrig har sjungit och hur det känns att vara mer känd som seriefigur än som sig själv.
Efter mycket tjat får jag beskedet att Saki Fujita inte kan träffas. Agenturen vill inte att hon ska exponeras i utländska medier. Senare försöker jag ta kontakt genom Crypton Future Media för att fråga om en mejlintervju kan vara ett alternativ, men får ännu ett nej. Att lyfta fram rösten bakom Hatsune Miku är inte önskvärt.
När jag har kommit hem till Sverige läser jag att Saki Fujita släppte en singel som soloartist 2008. Jag går in på Nico Nico Douga och lyssnar på låten. Den påminner lite om Hatsune Mikus hits, fast utan Mikus orealistiska röstomfång. Videon har 14 000 visningar. »Miku Miku ni Shite Ageru« har sju och en halv miljon.
Det är nog ingen slump att just Japan har fått världens första virtuella popstjärna. Landets hitmusikscen är inte bara superkommersiell, den saknar dessutom helt krav på att musiken ska vara »äkta«.
Tecknade Gorillaz har visserligen sålt miljoner skivor i USA och Europa, men gruppens framgång bygger på att det bakom den finns riktiga artister som Blur-sångaren Damon Albarn och serietecknaren Jamie Hewlett. De är stjärnorna, inte deras tecknade alteregon.
I Japan behöver påhittade artister inget sådant upplägg. Tvärtom är även vanliga stjärnor förhållandevis hemliga. De flesta j-pop-artister har en noga konstruerad image som oskuldsfulla svärmorsdrömmar, medan deras privata liv hålls utanför strålkastarljuset. Om en stjärna visar sig göra något fult eller opassande så blir det skandal, som när medlemmar ur flickgruppen Onyanko Club blev påkomna med att röka. De fick omedelbart sparken från bandet.
Idealet är kawaii: det gulliga, könlösa, sårbara och barnsliga. I Marita Lindqvists bok med samma namn, Kawaii, beskrivs hur den normen präglar japansk populärkultur:
»Unga chockar den äldre generationen – inte genom att vara smutsiga, högljudda och bråkiga, utan genom att vara fullständigt infantila. Bära runt gosedjur, klä sig i små veckade kjolar, blåsa bubbelgum och ha klippkort till Tokyo Disneyland.«
Kawaii driver den plastiga pengamaskin som är Japans nöjesindustri. Landets musikmarknad är världens näst största och domineras fullständigt av inhemsk pop. På samma sätt som få svenskar känner till j-popens megastjärnor är intresset för västerländsk listpop relativt litet i Japan.
Engelsmannen Daniel Robson arbetar som musikjournalist i Tokyo, bland annat för dagstidningen The Japan Times. Han säger att Japans musikmarknad är den enda större i världen där pengarna fortfarande flödar.
– Det beror på att marknaden är strikt kontrollerad av mäktiga bolag, plus att mainstreammusiken är ohyggligt konservativ och uddlös. Skivbolagen och managementbolagen är väldigt duktiga på att lura till sig pengar från fansen, som ständigt blir blåsta. Skivor och konsertbiljetter kostar en förmögenhet. Konserterna börjar och slutar tidigt på kvällen, det finns inget förband, ölen är utspädd med vatten och det är förbjudet att fotografera, säger han.
Den tyngsta aktören på musikmarknaden är Johnnys Jimusho – ett pojkbandsskivbolag och nöjesimperium som styrs med järnhand av 78-årige Johnny Kitagawa. Johnnys Jimusho tar uttrycket »pop-fabrik«, som ibland används om exempelvis Motown Records eller Cheironstudion, till en ny nivå.
Söta blivande stjärnor värvas redan som barn. Från tio års ålder får de bo på internat och skolas i konsten att underhålla. Då och då handplockar Johnny Kitagawa fyra-fem lyckliga talanger från plantskolan och bildar ett nytt storsäljande pojkband. (Ja, alla Johnnys grupper är storsäljare.) En kvinna jag pratar med påstår att Johnnys stod för femton procent av all skivförsäljning i Japan förra året. Jag lyckas inte kontrollera siffran, men läser att bandet Kinki Kids står med i Guinness Rekordbok. De har släppt 25 singlar. Alla har toppat singellistan.
Mycket riktigt är det svårt att slå på en japansk tv-kanal utan att mötas av ansikten från Johnnys. Om de inte lagar mat eller gör trolleritricks i något glättigt lekprogram, så säljer de shampoo eller jeans i reklampausen.
Samma konceptuella marknadstänk präglar även andra j-pop-akter. Ett populärt band i otakukretsar kallar sig AKB 48, där AKB står för Akihabara och 48 för antalet tonårstjejer som är med i gruppen.
I detta artificiella popklimat passar Hatsune Miku perfekt. Hon är ung och gullig, definitivt kawaii. Hon kommer aldrig att bli påkommen med att tjuvröka, och kan exploateras i all oändlighet utan att säga ifrån. Men skulle en virtuell popstjärna fungera utanför Japan? Daniel Robson är tveksam:
– Japanska otaku är stenhårda entusiaster som verkligen går in för det de gillar. Jag har svårt att se att det här kan bli ett mainstreamfenomen världen över. Det skulle vara ifall Hatsune Miku ställde upp i American Idol, eller om Yamahas marknadsavdelning skickade ett ex av programvaran till Thom Yorke i Radiohead, säger han.
Jag frågar om han tror att sångprogram på sikt riskerar att ersätta riktiga sångare. Han undrar retoriskt om jag tror att McDonald’s kommer att ersätta »riktig mat«.
– Tänk på dina favoritsångare. Mycket av det du hör på deras skivor beror på slump och spontanitet; en spricka i rösten, hur rummet låter, en spontan sista minuten-ändring av melodin eller ett misstag som lät bra och fick vara kvar. Oavsett hur populärt Vocaloid blir så kommer vi alltid att vilja höra sådana avtryck av människor.
Nej, att Vocaloid skulle betyda slutet för mänskliga sångare, det hävdar ingen jag träffar. Samtidigt fortsätter programmet sitt segertåg i Japan. I april släpptes Miku Append, ett påbyggnadspaket till Hatsune Miku-mjukvaran, där robotrösten kan varieras på en mängd nya sätt. Strax innan dess kom UTAU, ett program byggt på samma principer som Vocaloid, fast gratis.
När jag talar om framtiden med Hideki Kenmochi på Yamaha levererar han en storslagen vision.
– Det här är bara början. Än så länge är Vocaloid inte perfekt. Vi måste förbättra programmet så att det når samma kvalitet som mänsklig sång. Jag hoppas att alla professionella sångare i framtiden ger ut röstbibliotek, så att vilken producent som helst kan använda deras röster.
Han ler och blottar en mindre välvårdad tandrad.
– Allra helst skulle jag se att Vocaloid blev ett ämne som lärdes ut i skolan.
Efter en första låt med kolsvart scen och en andra där kompbandet spelar själva, hissas Hatsune Miku upp från vad som tycks som en lucka i golvet.
Publiken vrålar. De har väntat på det här i tre år. Lärt sig texterna utantill, köat för att få biljetter, anlänt extra tidigt till lokalen för att handla exklusiva konserttröjor och purjolöksformade ballonger. Nu studsar de upp och ner till hitlåten »World is mine«.
Senare ska idolen byta om till en trollkarlsutstyrsel, bikini och en rockig lädersvid, men just nu bär hon sin välkända outfit: håret i tofsar, en matchande blågrön slips, skjorta, kort kjol och lårhöga stövlar. Hon gestikulerar mot publiken och korsar händerna över bröstet när hon sjunger. Om man kisar märks det knappt att hon är ett hologram.
Under de sista refrängerna börjar Hatsune Miku spexa. Medan purjolöksballongerna vajar i luften spatserar hon käckt längs scenen och vickar på rumpan. Hon går med fötterna i sidled, böjer knäna som i kosackdans och avslutar hela låten med en piruett.
Hade jag inte vetat bättre så hade jag skrivit att hon njuter.
——————————–
Fler icke-mänskliga artister
En föregångare till Miku
Redan elva år innan Hatsune Miku erövrade listorna fick Japan sin första virtuella pop-sångerska. Hon kallades Kyoto Date och lanserades som en cool tonårstjej från Tokyo. I själva verket var hon snarare Japans motsvarighet till Boxer-Robert: en datorgenererad figur skapad av ett bolag som tillverkade grafikmjukvara.
Till skillnad från Hatsune Mikus röst kom Kyoko Dates inte från ett datorprogram, utan tillhörde en sångerska vars identitet hölls hemlig. En musikvideo där hon promenerade i New York och dansade i en minimal outfit väckte mycket uppmärksamhet. Men musiken på singeln »Love communication« var mindre minnesvärd och publikens intresse dog snabbt. Låten blev Kyoko Dates första och sista.
Miljonsäljande seriefigurer
Det mest berömda exemplet på en virtuell musikakt är utan tvekan brittiska Gorillaz. Gruppen föddes 1998 som en idé av serietecknaren Jamie Hewlett och Damon Albarn från Blur.
Musiken gjordes av Albarn samt diverse mer eller mindre prominenta gäster, men frontades av de fyra tecknade bandmedlemmarna »Noodle«, »2D«, »Russel Hobbs« och »Murdoc Niccals«. Gorillaz blev en succé, debutalbumet sålde i sju miljoner exemplar.
Med åren har bandet dock framstått alltmer som en ”vanlig” grupp. De ursprungliga showerna i form av tecknad film på en bioduk har ersatts av -konserter där Albarn och hans medmusiker står både synliga och omaskerade på scenen.
Datorprogrammens Bach
När den amerikanske kompositören och forskaren David Cope spelar upp ett stycke musik får han positiva reaktioner: »strålande!«, »det låter som Bach!«. När han berättar att musiken är komponerad av ett datorprogram, då blir responsen en annan.
På 80-talet utvecklade David Cope programmet Emmy, som genererar ny musik utifrån en detaljerad analys av Bachs kompositioner. Hans studier visade att människor inte kunde skilja Emmys kompositioner från exempelvis Mozarts. Men Cope blev utskälld och kallad cyniker av den klassiska musikvärlden.
Tidigare i år demonstrerade Cope en uppföljare till Emmy. Programmet, döpt till Emily Howell, påstås kunna skapa musik som dessutom är originell och nyskapande.