Jag kommer ihåg Hultsfred
Jag hade tjatat på min mamma om att få åka. Jag var femton år och hade precis förälskat mig i Suede och Manic Street Preachers, dessutom tyckte jag att det fanns något så exotiskt med festivaler. Eller livemusik över huvudtaget eftersom Oskarshamn var en punk- och metalstad, inget för en ung popkille som mig själv.
Men mamma meddelade att inga av mina kompisar fick åka, och därför fick inte jag det heller. Men Hultsfred var en förnimmelse om att det fanns mer och bättre utanför min hemstad. Det var där rockmyterna blev verklighet, och där man själv fick skapa minnen till sina favoritband. Det var i alla fall så det kändes då. Så jag tjatade. Och tjatade.
Tillslut sa mamma ”Ok, men då hänger jag med”. Sagt och gjort, jag och min morsa drog dit med bilen. Vi köpte Smålandsrullar och kollade på fulla punkare. När vi kollade på Manic Street Preachers kom en packad festivalbesökare och somnade framför oss samtidigt som han kramade om mammas ben.
”Låt honom vara ett tag” sa jag till henne.
Sedan gick mamma till bilen för att vila samtidigt som jag tittade lite på Marilyn Manson. Sista dagen och sista konserten på Hawaiiscenen spelade Suede. Jag tvingade med mamma. Sa att hon nog skulle gilla det här. Sista extralåten var Saturday Night. Just den stunden är kanske det första riktigt fina musikminnet jag har. Det som jag fortfarande plockar fram och tänker på ibland, för att påminna mig själv om hur musik fortfarande drabbar människor.
Jag kommer ihåg hur jag sneglar mot mammas håll och ser hur hon har börjat gråta.
”Vad har hänt” frågar jag henne.
”Det är bara så vackert” svarar hon.
I bilen hem samma natt är jag så trött att jag knappt kan hålla mig vaken. Alla intryck, min första Hultsfredsfestival. Plötsligt vänder sig mamma mot mig.
”Niklas, ta inte det här på fel sätt… Men om jag någonsin lämnar din pappa, då ska det vara för han den där sångaren i Suede”.
Jag kommer ihåg min första Hultsfredsfestival 1999 tydligare än mycket annat. Det var utan tvekan något av det finaste jag var med om under min ungdom. Jag kommer även ihåg året efteråt, konserten med Ed Harcourt på Stora Dansscenen, och när Monster, The Hives och The (International) Noise Conspiracy spelade samtidigt i Teaterladan (Monsters sista konsert, året efteråt såg jag Anders Wendin spela med namnet Moneybrother på demoscenen). Jag kommer ihåg The Soundtrack of our Lives-konsert på Pampas där Ebbot inte kommer upp på scenen och sjunger ”bär upp tjockisen” gång på gång. Eskobars första spelning på Teaterladan också! Innan de blev dåliga. Sedan finns där lite för många Bob Hund-spelningar i huvudet än vad jag skulle vilja. Peaches-konserten när hon spottade blod på publiken. Och inte att förglömma en av mina största konsertupplevelser någonsin; duggregnet och de mörka molnen över Hawaii-scenen när Nine Inch Nails gjorde en otrolig spelning.
Jag kan fortsätta i evigheter. Hultsfred var Sveriges bästa festival där tusentals besökare varje år fick historier och upplevelser precis som mina. Jag har fortfarande inte varit på någon festival som påverkat mig så mycket som Hultsfred en gång i tiden gjorde. Men det var då, faktiskt för flera år sedan. Hultsfredsfestivalen har inte varit den festivalen på ett tag. Så samtidigt som jag uppriktigt sörjer dess bortgång, så är det enbart av nostalgiska skäl. Musikupplevelserna hittar jag numera någon annanstans.
Ps. Lösa rykten säger att festivalen kanske ändå dyker upp ändå i framtiden, fast då nerbantad. Vi får se. Ds.
Mer info:
