Novell

Nio personer dog och festivalkulturen blev aldrig mer densamma. I sommar är det tio år sedan tragedin i Roskilde, som har påverkat alla konserter du har gått på sedan dess.

Text: Maggie Strömberg och David Hylander

Stämningen på scenen var bekymrad, avvaktande. Några toner från en basgång hade just avslöjat vilken låt som var på gång: »Alive«, Pearl Jams stora hit. Men turnéledaren hade kommit upp på scenen och pratat med sångaren Eddie Vedder. Bandet hade slutat spela innan låten kommit igång. Nu började fansen att bli otåliga.
»Heeyaaaa oooh, I’m still alive«. Refrängen kom och gick från olika håll i folkmassan.
»Heeyaaaa oooh, I’m still alive, hee-eeyyaaaah«.
Under tiden, ute i publiken, låg flera personer på marken och kämpade för att få luft.
Nio av dem förlorade kampen. Senare konstaterades att tyngden av kroppar ovanför dem hade pressat luften ur deras lungor.

Konserten hade börjat tolv låtar tidigare, halv elva på kvällen den 30 juni 2000. Pearl Jam hade inte spelat i Europa på länge och inte på Roskildefestivalen sedan 1992. Publiken var laddad. Av festivalens 75 000 gäster var ungefär 50 000 på plats framför festivalens största scen.
Det hade varit en regnig festival. Den här kvällen var temperaturen bara runt 11 grader, och när kroppsvärmen från tiotusentals människor mötte den kyliga luften bildades ett dis ovanför deras huvuden som gjorde det svårt att se. Högtalarsystemet fungerade inte som det skulle, och ljudet var lägre än normalt. Det blåste bort i vinden.
Publiken rörde sig i vågor. Kedjor av människor försökte ta sig längre fram mot scenen för att kunna höra bättre. Runt omkring höll sig folk krampaktigt i vågbrytare – vertikala stålstänger som stod utplacerade i publikhavet – för att inte svepas med när massan av kroppar böljade fram och tillbaka.
Ovanligt många publiksurfade. Framme vid scenen hade vakterna svårt att hinna ta hand om alla som kom över räcket. Redan under konsertens andra låt fick de hjälpa människor som såg skärrade ut, som sa att de inte hade kunnat andas. Ute i publiken hörde de rop på hjälp.
En våldsam våg gjorde att många tappade fotfästet. Omkring trettio personer ramlade omkull en bit från säkerhetsstaketet. Det blev som en krater i publiken. De som låg underst hade fyra eller fem personer ovanpå sig. Vakterna fick upp några av dem men nya personer föll ner, allt eftersom de kom surfande och inga händer fanns för att ta emot dem. Samtidigt tryckte publikmassan på bakifrån.
Vakterna klarade inte att hjälpa dem som låg ner medan musiken spelade. De skrek att någon måste stoppa konserten.
Bakom scenen var det rörigt. Ingen visste hur man stoppade en konsert. Kunde man bara avbryta? Det var ju Pearl Jam som stod där. Ett så stort band ingav respekt hos vakterna, de flesta var volontärer utan säkerhetsutbildning. Skulle publiken bli arg? Festivalchefen Leif Skov?
Personalen på Orangea scenen ville försöka få tag på Leif Skov innan de fattade några beslut. Men Skov svarade inte i telefon.
Istället bestämde sig en av de mest rutinerade säkerhetsarbetarna för att berätta för Pearl Jams turnéledare att något inte stod rätt till. »Det verkar som att några i publiken är fastklämda, men vi väntar på en bekräftelse«.
Turnéledaren ville inte vänta. Han gick upp på scenen.

När musiken hade tystnat började Eddie Vedder att prata med publiken, förklara varför de hade slutat spela.
»Det här har inte med musik att göra. Det har med personers säkerhet att göra. Det ser ut att vara något problem här framme och vi måste hålla en paus på fem minuter. Föreställ er att jag är er bästa vän och gör mig en tjänst, eftersom några av era vänner är skadade. Ta tre steg tillbaka.«
»Heeyaaaa oooh, I’m still alive«.
Det hade gått en kvart sedan det stora hålet bildades. Många i publiken sjöng fortfarande. De flesta kunde inte se att förvridna kroppar lyftes över säkerhetsstaketet längst fram.
Eddie Vedder fortsatte att be publiken att backa. Festivalbesökarna gav sig inte. De väntade på att konserten skulle börja igen. Till sist sa Eddie Vedder:
»Oh, fuck you guys, please, I really need your help.«
Publiken såg hur han sjönk ihop och började gråta, men det var inte många som förstod varför.
Några minuter senare kom en funktionär upp på scenen och bad alla att titta på marken, under fötterna, för att se om de stod på någon människa.
Samtidigt arbetade festivalens frivilliga läkare med de skadade. Hjärt- och lungräddning. Återupplivningsförsök. Det fanns gott om sjukvårdspersonal på plats, men inte tillräckligt med utrustning och medicin för att behandla nio personer med hjärtstopp. Vissa av dem hade troligtvis drabbats av hjärtstillestånd redan ute i publikhavet, kanske 10–15 minuter tidigare.
Det första larmet till danska SOS kom från en mobiltelefon. »Flera döda och flera skadade.« Operatören trodde att det var en busringning. Inte förrän fler, likadana, samtal kom in förstod SOS-personalen att det var sant.
Den första ambulansen anlände till Orangea scenen en timme efter att Pearl Jam hade börjat spela, en kvart efter att konserten hade abrutits.
Läkarna förklarade fem personer döda bakom scenen.
Ytterligare två dog i ambulanserna, två senare på sjukhuset.
Samma kväll beslutade festivalchefen Leif Skov att festivalen skulle fortsätta.