Uppmärksamma lyssnare har redan hört kärleksförklaringarna i hans låtar. På den nya soloskivan är intentionerna tydligare än någonsin. Oskar Linnros vill vara en modern Peter LeMarc.
Text: Niklas Alicki
Vad är det du gillar med Peter LeMarc?
– Jag tycker om sentimental musik. Det är den största känslan för mig. Jag fattar inte dansmusik så mycket, eller varför man ska ha kul till musik. Underhållning är inte att bli glad utan att känna något.
När började du lyssna på hans musik?
– Jag har alltid lyssnat på Peter LeMarc. Från det att morsan spelade det i bilen tills jag hade kvar skivan i högstadiet då det var lite nördigt. I gymnasiet blev det ett guilty pleasure, och sedan gick jag tillslut in för det. Hans musik har blivit lite av ett intresse.
Hur menar du med intresse?
– Vissa grejer är man intresserad av och håller på med utan att riktigt tänka på det. Men jag märkte hur jag har försökt tvinga på olika flickvänner jag har haft Peter LeMarcs musik. I början undrade de alltid vad jag höll på med, men det blev som ett test för mig.
Test på vilket sätt?
– Finns det något bra i det här eller är det jag som är galen? Till slut så nördade alla på det. Eller alla, det låter som att jag har haft ett harem av flickvänner, så är det inte. Jag kommer ihåg första gången jag skulle vara med i radio 2003. Jag och Daniel från Snook skulle välja varsin låt, så då tänkte jag ”nu kör jag” och valde en Peter LeMarc-låt. Jag fick väldigt mycket hat för det.
Var det första gången du kom ut ur Peter LeMarc-garderoben?
– Ja, det måste det ha varit. Sedan började jag nämna honom i låtar. 2003 gjorde vi en låt som blev lite av en hit (Afasi & Filty feat. Snook – »1990 nånting«, reds. anm.). Då var han med för första gången. Sedan dess har jag nämnt honom ytterligare två–tre gånger. Jag mejlade honom faktiskt när jag var 19 år och skrev att det vore fett att göra en låt ihop. Och nu när jag satt fast i textskrivandet för några månader sedan så föreslog mina bokare att jag skulle ringa Peter LeMarc. Men då kändes det inte lika fett längre.
Varför inte?
– Vissa saker ska behålla sin mystik.
Markus Krunegård gjorde annars en liknande grej med sin idol Mauro Scocco.
– Jag tycker det blev ganska bra, men jag vet inte om det berodde på att det fanns så mycket energi mellan dem. Snarare för att de båda är duktiga musiker.
Vad har du för relation till Peter LeMarc nu?
– För att vara helt ärlig, och jag hoppas att han inte läser det här, så var jag på en väldigt omskriven konsert på Cirkus för typ ett och ett halvt år sedan. Det var en sådan jävla ångest. Jag tänkte bara; vilka är de här människorna jag sitter bland? Jag kunde inte identifiera mig med dem. Han gjorde rockhopp och sparkar på scenen, och hade på sig en vit skjorta nedstoppad i jeansen. Där förstördes hela romantiken. Det är inte lika kul att se 1200 andra som gillar honom. Jag började fundera på om det jag tyckte mig höra i hans musik enbart fanns i mitt huvud.
Tycker du att man kan höra spår av Peter LeMarc i din musik?
– Jag tror att mitt användande av adjektiv i låttexter kommer från honom. Jag använder mig även av mycket bilder och platser, precis som han.
Vill du att din musik ska förvalta arvet från Peter LeMarc?
– Jag skulle vilja att det jag håller på med nu, och då menar jag det jag gör som soloartist, vore ett modernt alternativ till Peter LeMarc. Ett mer relevant alternativ inom musik på svenska. Att jag har inspirerats av det som var stort på 80- och 90-talet, men samtidigt placerat det i en värld där produktionerna är viktiga. Det jag tycker är tråkigt med det gamla gardet, inklusive Peter LeMarc, är att de gör en låt med gitarr och piano, spelar in det och så är det klart. Enbart en låt för mig är ingenting.