Petter Askergren har varit hiphopsveriges största arbetsnarkoman sedan dag ett. Han går upp klockan fem, planerar dagen in i minsta detalj och får panik om schemat spricker. Han vet att det var för mycket jobb som gjorde hans pappa svårt sjuk. Ändå fortsätter han.
Text: Anton Gustavsson / Bild: Viktor Gårdsäter
Först trodde läkarna att ett blodkärl hade brustit i hjärnan.
Han stod på gymmet och lyfte vikter medan solen gick upp över Stockholm. Precis som varje dag hade han gått upp klockan fem, svarat på mejl, ätit en snabb frukost och åkt för att träna just när hans fru och barn vaknat. Men den här morgonen hade han känt något tungt över huvudet.
När han låg och körde bänkpress och vikten var precis nere vid bröstet kände han hur det började bulta i bakhuvudet. Först gnistrade det i hela huvudet av små gulsvarta stjärnor som myllrade över rummet, kort därefter svartnade det framför ögonen. Hans tränare avbröt passet och Petter åkte direkt till Södersjukhuset.
Sköterskorna tog emot honom med en rad tester. Han fick stoppa in huvudet i en stor, brummande röntgenmaskin för att undersöka hjärnan. De stoppade in en nål i ryggmärgen och började tappa ut märgvätska för att se om blod sipprat ut i systemet, utifall att ett blodkärl har brustit. De knackade på knäna för att kolla reflexerna.
Till sist sade läkaren att han kunde gå hem, »du har trots allt varit med om det här ett par gånger nu«. Alla känsliga kärl i Petters hjärna verkade ha klarat sig för den här gången.
Några timmar senare står Petter Askergren i vårsolen utanför sitt kontor, en källarlokal på Söder där texten Bananrepubliken AB kan anas på dörren. Han motar bort ett samtal på sin iPhone – »Tja. Jag står upptagen. Kan jag ringa upp dig?« – och börjar lyfta ut barnens bilstolar ur baksätet på sin lilla svarta Peugeot. Just när han baxat in en jättelik trunk med kläder i baksätet ringer det igen. Han rynkar pannan och trycker bort det.
Dagens uppdrag är ett av närmare femtio stopp på promotionrundan inför nya albumet En räddare i nöden. Han syns redan på omslaget till två magasin inne på Pressbyrån, ändå återstår tre veckors intensivt arbete innan skivan släpps och han slipper ut ur det hamsterhjul som på skivbolagssvenska heter »att göra press«.
De senaste veckorna har varit hysteriska, konstaterar han. Ännu mer än vanligt.
– Men det känns okej. Jag har sån fruktansvärd migrän bara. Fruktansvärd migrän. Nu ska vi bort till teve och spela, så det är lite halvjobbigt. Vänta, nu ringer en till här…
Idag ska Petter genomlida en intervju i komikern Petra Medes nya talkshow på TV3. Han är inte på sitt bästa humör. Förutom att han tillbringat förmiddagen med huvudet i en hjärnröntgen är han orolig för sitt yngsta barn, dottern Vita, som under dagen åkt in till akuten med smärtor i öronen. Och nu ska han ställa upp i ett program där han lär få samma frågor som han alltid får nuförtiden.
– Det finns några grejer som återkommer. »Hur funkar det att vara farsa och hiphoppare?« »Är du inte för gammal för att rappa?« »Hur är det att bo i Åre förresten?« Jag bodde i Åre i en säsong för flera år sen. Kom igen.
Efter att vi plockat upp sångaren Magnus Carlsson, som är med på Petters nya singel »Gör min dag« som de nu ska framföra tillsammans, imiterar Petter frågorna med förakt i rösten.
– Jag såg det här programmet igår. Ganska flamsigt, säger Magnus.
– Jag satsar tusen spänn på att det kommer något halvkrystat om att ha stora byxor och bakvänd keps, säger Petter.
– Dom är inte nere med skiten, säger Magnus.
Å andra sidan är det en chans att spela låten i tv. Det finns inte många musikprogram längre, så man får ta vad som ges. »Det är kul när jag står där och spelar, eftersom det är det jag gillar att göra«, har Petter förklarat. »Mer än så är det… ett jobb.«
– Det här med goldfronts är väldigt viktigt inom hiphop-kulturen. Men vilket är viktigast egentligen, musiken eller tänderna, frågar programledaren Petra Mede när inspelningen kommer igång efter en dryg timmes försening.
Petter biter ihop och betar av frågorna. När intervjun senare sänds framstår han som lite tjurig, fåordig, särskilt i kontrast mot Medes stolliga alter ego. Som när han ska svara på hur dagen varit. »Jag har haft en bra dag«, säger han utan att nämna något om tappad ryggmärgsvätska. »Mycket möten.«
På väg söderut genom City har huvudvärken börjat bulta igen. Klockan är över halv nio och han hinner inte hem i tid för att lägga barnen. Petter styr bilen genom tunneln under Södermalm och muttrar mellan tänderna.
– Mer än en timme försenat… vad fan, liksom. Nu är min fru antingen skitlack på mig, eller så hör hon inte när jag ringer. Det är alltid såhär. Jag har ett schema. När det inte klaffar får jag panik.
Skärgårdsvinden blåser i Petters blonda lugg. Han är fem år gammal och tågar längst bak i det lokala förstamajtåget på skärgårdsön Koster. Han anslöt sig till demonstrationen när den passerade familjens sommarhus, och nu deltar han med liv och lust precis som han brukar göra när vänsterns tåg defilerar längs gatorna hemma på Södermalm.
Men det är något konstigt med det här förstamajtåget. Alla är klädda i svart.
Han ser sig omkring och tänker efter. Alla är så ovanligt tysta och samlade. Någon gråter. Ska man inte vara glad på första maj? Är det förresten inte konstigt att ha ett förstamajtåg i juni?
Birgitta Askergren skrockar när hon återberättar sina bästa anekdoter från yngste sonen Petters barndom. En annan av hennes favoriter är den om när han pratsjöng en låt om regn under en hel bilresa hem från västkusten; hon ser den som ett första tecken på att han skulle syssla med musik.
Om det inte beror på släktens gamla anor, förstås.
– Visste du att Askergren är en av de äldsta släkterna i Stockholm? En gång på 1700-talet fanns det ett par bröder som hette Jonas och Petter. Den ene var skribent och den andre var musiker i Adolf Fredriks kyrka. Det kanske är så att man bär med sig någon ådra genom århundradena, säger hon.
Att Petter misstog ett begravningsfölje för just ett demonstrationståg säger något om den tid han växte upp i. Under det södermalmska 70-talet var demon-strationer en lika vanlig syn som glassbilen skulle bli för dem som växte upp ett par decennier senare.
Själv brukade Birgitta också demonstrera ibland. Uppvuxen i en Vasastansfamilj fylld av gamla borgerliga värderingar började hon under uppväxten drömma om en social rättvisa och jämlikhet som hennes föräldrageneration inte trodde mycket på. När hon lärde känna arkitektstudenten Thorsten och bildade familj skulle det gamla samhällets uppfostran, fylld av överdriven respekt, spolas ut för gott.
Yngste sonen Petter föddes lite på sladden, sex år efter sina syskon Jonas och Åsa. Birgitta beskriver honom som »ett idealbarn«, han bara åt och sov och bråkade aldrig. Han var lite blyg, och i skolan ställde hans dyslexi till med problem. Men han hade referensramar som gjorde att han kunde föra samtal nästan som en vuxen.
– Man kunde prata med honom om allt möjligt. Vi har alltid gillat samma filmer också. Jag minns att jag spelade in Amarcord av Fellini, som vi såg när han kom hem från skolan. Han älskade den.
Efter grundskolan hade Petter tillräckligt bra betyg för att komma in på humanistisk språklinje på Södra latins gymnasium, men där tappade han orken. Han tillbringade tre år som en klassens clown, en rolig kille som lättade upp stämningen hos de ambitiösa medelklasstjejer som utgjorde större delen av klassen.
I sista stund förstod han att det inte var kul längre. Då var det redan examensdag.
– När man står där på studenten och får sina slutbetyg är man inte så mäktig längre. Någon börjar på Handels, någon annan flyttar utomlands, men jag stod där med riktiga pissbetyg. Då började jag jobba som diskare.
Petters bana som arbetsnarkoman började sommaren 1997, när han skjutsades runt Stockholm i en röd Volvo. Han hade avverkat några hundår där han slavade i restaurangkök, städade på dagis och pluggade upp betyg på Komvux. Nu hade han bestämt sig för att lämna in sina nyinspelade låtar till alla stora skivbolag. Mamma Birgitta körde, men så fort de kom fram till ett skivbolagskontor fick hon vänta i bilen medan Petter bad receptionisten att ge skivan till en AnR som hade koll på hiphop.
Det skulle dröja mer än ett år innan Petter fick ge ut den skiva som skulle göra honom till svensk hiphops fixstjärna. Först såg det hopplöst ut. »Alla skivbolag tokbajsade på hela grejen«, konstaterar Petter. »De verkligen toksket på det.«
Ändå kände han hur skruvarna började dras åt. Han hade upptäckt att hiphop inte bara var något han kunde ägna sig åt på skoj, han hade en helt egen musikalisk idé som han snart kunde leva på, som folk uppskattade.
Nu var livet på allvar.
– Det är ju så, man kan hitta en tråd i livet som man sedan aldrig släpper. Petter gjorde det under den tiden, säger Birgitta Askergren.
Birgitta visste att han höll på och spelade in något, men förstod inte riktigt vad.
– Han var mycket i hamnen ute i Nacka och jobbade med något. Plötsligt ville han ha skjuts för att lämna in demos. Jag tyckte att det var kul att han var driftig, men allt var jättehemligt. Jag bad inte att få lyssna heller. Det var väl känsligt, tänkte jag.
När Petter fick kontakt med Peter Swartling på Sony BMG tog det fart. »Det här ska vi signa på en gång«, sa Swartling. »Gör den hårdaste skivan du kan.« Petter visste inget om royalties eller skivkontrakt, men han skrev på, åkte upp till producenterna Collén och Webbs studio i Sundsvall och började spela in sin första platta. Hans plan, att göra intelligent rap på svenska, skulle äntligen sättas i verket.
Det var nu han började »sjuka ner sig totalt« i arbetet. Hans dåvarande flickvän tyckte att han negligerade henne och gjorde slut bara några veckor innan skivkontraktet var påskrivet. Petter skrev låten Du vet att jag gråter och torkade tårarna. Sedan gick han vidare. Hans fokus på musiken var fullständigt.
– Jag hade aldrig varit så innan med någonting. När jag var liten var det tvärtom. Då startade jag sjutusen sporter och skulle bli världsmästare efter två veckor, sedan tröttnade jag och la av. Jag slutförde aldrig någonting. Det här är den saken jag alltid slutför, hela tiden, jobbar i mål.
Birgitta minns att det hade varit tyst från Petter ett tag när han en dag hörde av sig.
– Han ringde och sa: »Nu får ni vara beredda. Imorgon står det om mig i tidningen.«
– Hur är det egentligen. Är du årets pappa?
Tilde de Paula ser på Petter med en lekfull programledarblick.
Det är påskdagens morgon och Petter är inbjuden för att vara med i Nyhetsmorgon, för vilken gång i ordningen minns han inte. I studion berättar han utförligt om vad som ligger bakom låtarna på nya skivan, hur han kommit till insikt om saker och ting. När det kommer till frågan om hans status som Årets pappa biter han ifrån lite. Han bad inte om att få den titeln av tidningen Mama för några år sedan.
– Nej, det är jag verkligen inte. Det var jag inte då, och jag var nog inte det de följande åren heller. Jag jobbar jättemycket, jag försöker vara hemma så mycket det går, men man slåss alltid mot sitt dåliga samvete, säger han och Tilde de Paula nickar förstående.
Petter blev pappa när han var 29 år, men förhållandet till äldste sonens mamma var turbulent och tog slut när Alfons bara var några månader. Det var först när han lite senare träffade Mikaela, en skid-åkande tjej från Haninge söder om Stockholm, som han tog första steget mot det familjeliv han lever idag.
När de träffades visste Mikaela att han jobbade häcken av sig med en hiphopkarriär som hon egentligen inte var särskilt imponerad av. Han försökte vinna över henne genom att säga att hans liv skulle bli mindre hektiskt. Snart.
– Jag sålde in mig med det när jag träffade henne: »Äh, det kanske bara blir en skiva till«, sa jag. Fyra skivor senare är hon kanske lite bitter. Nu vet hon att jag aldrig slutar med det här, det finns inte. Jag kan inte sitta på ett kontor och vara toppstyrd.
Den senaste veckan är ett bra exempel. Häromdagen hade Petter klubb i Åre där hans kompis Tjocke-Jimmy var på besök, de hann sova en timme innan planet gick tillbaka till Stockholm. Efter det har han inte riktigt hunnit sova ikapp. I bilen på väg till Frihamnen vid halv sju är även morgonmänniskan Petter trött.
Dessutom var han just den här morgonen tvungen att vända upp och ned på hela huset i jakt på sin bilnyckel, helt tyst för att inte väcka ettåriga dottern Vita. Hon sover i samma rum som Petter har sin garderob.
– Hon sover jävligt lätt, så om man försöker hämta ut något från hennes rum måste man smyga som en ninja. Vaknar hon på morgonen blir min fru galen, så jag försöker förbereda allt jag ska ha med mig dagen innan. Jag bär ner allt till dörren och packar det som en brandman. Allt ska vara klart. När barnen har somnat är klockan halv nio, då är jag och Mikaela så trötta att vi bara dör framför en HBO-box. Oftast går vi och lägger oss direkt.
– Sen ringer min klocka vid fem. Mellan fem och sex hinner jag släcka alla bränder på mejlen, sedan sticker jag och tränar med Mårten vid sju. När jag kommer ut från gymmet får klockan max vara åtta, max. Då ska alla andra precis ha vaknat.
Jag frågar Petter om hans arbetstempo verkligen är bra. I synnerhet med tanke på de där återkommande migränattackerna. Han svarar att nej, det är nog inte helt smart, och hans egen inre röst kan ibland kalla honom psykopat. Men ändå. Schemat i kalendern står fast. Det måste följas.
Om huvudvärken blir värre än vanligt har han alltid en tub Treo i väskan.
– I stundens hetta glömmer jag bort allting och fokuserar för mycket på mitt jobb. Jag glömmer bort familjen, dricker för mycket eller vad det nu är. Det är mitt sätt att hantera det. När jag är som mest inne i mitt skapande och glömmer bort alla som står mig nära, då kan jag höra den där raden i »Logiskt« som Annika Norlin sjunger. Alla fattar, alla ser. Du är den ende som inte ser vad som håller på att hända.
Samtidigt vet han att det vilar en hotande skugga över den som arbetar jämt. Det blev han varse om när sjukdomen slog till i hans egen familj.
Ulriksdals begravningsplats ligger intill Ulriksdals slott norr om Stockholm, mitt i en lövträdsklädd sluttning med lågt gräs som bleks när solen ligger på. På vårkanten är gräset fortfarande härjat av snö och is, men i början av maj blommar körsbärsträden för fullt och skära blommor blåser runt i drivor över gravstenarna.
Av de uppdrag som Thorsten Askergren utförde under sina närmare fyrtio år som arkitekt tillhör den här kyrkogården dem han ser tillbaka på med stolthet. Utförandet blev lyckat, dessutom bär det spår av personliga erfarenheter. Körsbärsträden till exempel, de är ett resultat av att Thorsten under arbetsprocessen mindes berättelsen om bröderna Lejonhjärta och skildringen av Nangijalas körsbärsdalar.
Thorsten arbetade alltid intensivt när han hade ett jobb på gång. Han satt vid sitt ritbord och skissade i timtal, och när barnen gått och lagt sig kröp han upp i en fåtölj för att fortsätta tänka. Men en morgon för snart femton år sedan fick arbetet ett abrupt stopp.
Petter minns hur hans pappa plötsligt vaknade upp till en helt ny fas i livet.
– Han hade rökt en cigg på kvällen innan. Han hade inte rökt på länge, han rökte pipa när jag var liten, men nu tog han en cigg ändå. När han vaknade på morgonen kunde han inte snacka. Då hade han fått sin första stroke.
Efter det första anfallet följde ytterligare en stroke, sedan ännu en. Och med tiden förändrades Thorstens beteende. Vissa saker gick att hantera med ett leende, som när han gick ut med olika skor på höger och vänster fot. Andra var mer alarmerande, som när Petter skulle flytta lite grejer ur lägenheten där hans föräldrar bodde.
– Jag bad honom att flytta på sig, jag behövde komma förbi. »Gå in i köket, Thorsten, du är i vägen«, sa jag, och han frågade: »Var är köket?«. Då hade han bott där i flera månader. Då börjar man inse, vad är det som händer? Det här är inte bra.
Familjen misstänkte först att Thorsten hade fått Parkinsons, eller kanske Alzheimers. När han till slut fick rätt diagnos visade det sig att hans anfall hade framkallat ett tillstånd vid namn normaltryckshydrocefalus. En för stor mängd ryggmärgsvätska skapar ett tryck på hjärnan som gör patienten ansträngd och virrig.
Det går att operera, sa läkarna, men kötiden till operation kunde vara i ett år. Vid pensioneringen hade Thorsten och Birgitta Askergren, efter ett helt vuxenliv i Stockholms innerstad, flyttat ut till en stuga på den sörmländska landsbygden. De skulle få mer frihet och utrymme där, hade de tänkt, men nu gjorde sjukdomen att det enkla livet på landet skapade massor av praktiska problem. De var tvungna att flytta tillbaka.
Det var bara det att de inte hade några pengar. Överskottet från lägenheten på Södermalm hade runnit ner i fickorna hos banker, mäklare och hantverkare, och det såg ut som att de helt enkelt inte skulle ha råd att flytta.
Petter brukar säga att han kan tjata ner vem som helst för att få sin vilja igenom. Den egenskapen har han ärvt från sin mamma, han beskriver henne som »en riktig jävla hustler«. Han är den sortens arbetsledare som en managementkonsult skulle kalla extremt hands-on. Han släpper inget ifrån sig. Första gången jag träffar honom kör han själv runt och hämtar upp folk.
– Vi är så jävla independent nu. Jag har sagt att vi måste lösa alla transporter så billigt som möjligt. Först var tanken att jag själv skulle köra alla överallt… men jag vet inte om det håller, säger han och skrattar.
Det var i december 2008 som Petter bestämde sig för att bli sin egen boss. Hans skivbolag Universal väntade sig att han skulle ge ut något nytt efter samlingsalbumet X, men Petter pekade på en punkt i kontraktet, lyckades få samlingen att räknas som det tredje album han skrivit på för att göra. Efter att ha skrivit ett fyllemejl till alla på Universal efter releasefesten för X, där han ventilerade all frustration mot skivbolaget, hade han bränt broarna. Han var fri.
Det första han gjorde var att ringa upp en mobiloperatör.
– Jag ville testa mina möjligheter, så jag ringde upp Comviq: »Jag har en skitfet låt jag vill släppa, kan vi inte göra det?« »Fine, då gör vi det.« Sedan gick jag runt och tittade på olika skivbolag, samtidigt sålde jag hårt mot Comviq. »Vi släpper hela min nästa platta hos er«, sa jag. »Men ni måste sälja den till andra operatörers kunder också.« Det kunde de inte ordna.
Till slut hamnade Petter på det lilla men respekterade skivbolaget Pope, som också släppt skivor med Ken Ring, Promoe, Snook och Maskinen. Han säger att han hade två andra skivbolag efter sig men att han valde ett mindre för att få mer rörelsefrihet.
– Jag kan ringa till skivbolaget och säga: »Det här bananföretaget vill köpa tusen ex. Kan vi lösa det?« Och så löser vi det. Snabbt.
Ingen hand kan fånga tiden
den har skenat helt fritt
Svart på vitt: kneget gjorde sitt
försämrade ditt skick
Stod i kö så lång tid
’09 blev ett långt år
Och faktum kvarstår
Nu ligger du på långvård
Ur »Vad vi tänker på«, från En räddare i nöden (2010)
På sin nya skiva gör Petter ett försök att skildra situationen som uppstått sedan hans pappa blev sjuk. Han säger att han alltid har stått väldigt nära sina föräldrar, att det är dags att tacka dem för vad de gjort. En del av det är att han beslutade sig för att lösa sina föräldrars bostadsproblem.
– Vi satt hemma hos Petter, jag hade passat barnen och han sa: »Jag har tänkt. Jag vill ha in er till stan. Ni är för gamla för att bo på landet.« Och det var faktiskt i sista sekunden. Thorsten var så dålig att vi inte hade klarat den här vintern, säger Birgitta Askergren.
Nu försöker han finnas där så gott det går för sina föräldrar. Komma förbi lägenheten på Södermalm och säga hej. Prata lite. Köra grejer. För hans egen del handlar det också om att långsamt inse faktumet att den äldre generationen inte kommer att finnas kvar för alltid.
– Jag har haft väldigt tufft att ta den grejen. Att acceptera ens föräldrars åldrande är en sak, men att inse att saker och ting inte varar i all oändlighet. Det är jobbigt.
Till skillnad från sin pappa och sin farfar har Petter inte högt blodtryck, alltså borde han inte vara i farozonen för några slaganfall. Ändå är han tillräckligt nojig för att närmaste kompisen Patrik Elofsson, mer känd som DJ Sleepy, ska kalla honom »den största hypokondriker jag känner«.
– Med tanke på att jag har den där skiten i familjen så borde jag kanske ta det lite easy. Min pappa jobbade jämt, säger Petter.
I nya låten »Livet e en bitch« rappar Petter att han »inte har råd att falla av«. Det finns för många i hans närhet som påverkas av hur mycket han arbetar. Inte bara hans egen familj, det är även Nisse och Jakob i hans band, DJ Sleepy, bokarna, pr-folket, skivbolaget…
Vi går från Petters stamfik på Hornsgatan till kontoret intill. Han utvecklar:
– Jag är en extremt orolig person när det gäller ekonomi och sånt. Jag tänker på att mina föräldrar är i en sådan ekonomisk situation som de är i, det kommer aldrig att hända mig. Det finns inte på kartan. Det är en drivkraft jag har, att få en stabil tillvaro för mig och min familj.
Han går över gatan trots att det är rött ljus.
– Jag kan inte bara stanna upp. Det här varumärket måste rulla vidare.
Makaroner med korv. Ketchup. Vatten till det.
Alfons, Petters äldste son, lutar sig fram över den halvätna tallriken och tittar på sin yngre halvbror på andra sidan middagsbordet. Han vänder sig till sin pappa.
– Vet du, Lexus härmar mig hela tiden. Han vill göra likadant som storebrorsan.
Det är måndag eftermiddag och Petter har plockat upp barnen. Äldste sonen Alfons ska hämtas inne i stan och de yngre, Lexus och Vita, på ett naturdagis söder om stan. Hämtningen är en komplicerad procedur med bilar som ska bytas, barnstolar som ska flyttas och vändor fram och tillbaka, men nu är vi äntligen framme i cafét på den golfbana som Petters fru Mikaela driver och maten har precis blivit klar.
Petter svarar sin son med den speciella blandning av stolthet och utmattning som man bara finner hos småbarnsföräldrar.
– Jag härmade också min storebror när jag var liten. Hela tiden. Vem härmar du då, Alfons?
Alfons, som nyss vänt sig till mig och i förtroende hyllat sin pappas kvalitéer inte bara som artist utan också som golfspelare, tystnar.
– Jag härmar faktiskt ingen, säger han med ett lurigt leende, och plockar sedan noggrant av efter sig när han går från bordet.
Här, en bit söder om Stockholm, bor Petter och hans familj numera. Först kändes det konstigt för stadsbarnet Petter att ha hamnat utanför innerstaden, men nu har han vant sig vid att pendla. För säkerhets skull har han kvar lägenheten på Söder.
Huset de bor i nu är lite för trångt, men de jobbar på att bygga ett större. Där ska finnas ett avskilt kontorsrum, så att Petter ska kunna jobba mer hemifrån. Då och då ringer hans fru och instruerar byggarna.
Efter att ha blivit jagad av sin son Lexus med en vattenpistol – en mindre variant av vattengeväret Super Soaker 1500 som Petter köpte till efterfesterna under Bananrepubliken-turnén – står familjefadern och ser ut över golfbanan iklädd en urtvättad blå huvtröja. Han har ett helt annat ansiktsuttryck än när han jobbar, ett lugnare, och hans iPhone ligger tyst på bordet inne i huset.
– Jag trodde aldrig, någonsin, att jag skulle hamna här ute. Men när jag träffade Mikaela var det just det jag gillade, att hon var något annat än det jag var van vid. Hon värderar andra saker i livet. Hon trivs inte ens i stan.
Han tittar bort mot vårsolen som går ner över första hålets green. Samtidigt ligger den cancer-sjuke rapparen Guru från legendariska Gang Starr på sin dödsbädd, men det vet inte Petter ännu. Snart ska han följa upp sin nya skiva, som fått bra kritik av nästan alla, med en turné. På torsdag åker han till Linköping.
Plötsligt hörs tårar nere vid driving rangen. Petter går ned mot utslagspunkten för att hjälpa dottern Vita som har ramlat omkull.
– När jag blir trött på artisteriet, då kan jag fråga mig själv om jag verkligen tycker det är värt allt trassel. Det blir jobbigt för de som lever nära mig, även om de kanske inte visar det. Har jag kört för hårt för länge? Ibland kan jag tycka det.
Han lyfter upp sin dotter och torkar tårarna från hennes kind.
– Men jag vet hur mycket som krävs för att hålla på med hiphop i Sverige. Visst, det skrivs om det i media. Det kommer folk på spelningarna. Allt är bra. Men det är jävligt mycket jobb. Och det är nog därför jag är en av få som håller på fortfarande, av alla som var med runt 1998. Det krävs en extrem övertygelse.
* * *
Fotnot: Fler av Viktor Gårdsäters bilder på Petter finns här.