Hon beskriver sina debattmotståndare som »ondskans axelmakter« och är den som Jan Guillou allra minst vill slåss mot i tv. Samtidigt känner journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten att hon inte längre behöver sparka så hårt. Novell pratar musik med en av Sveriges vassaste polemiker.
Text: Matilda Lindwall / Bild: Jimmy Eriksson
Det gäller att välja sina strider. Dilsa Demirbag-Sten har valt att gå rond efter rond i flera av de mest infekterade debatterna i Sverige: integration, islamism och hedersförtryck.
Även om hon själv menar att de hårdaste orden om rivalerna inte är allvarligt menade betraktas hon av många som en provokativ och hårdnackad debattör. Hennes ständiga argumentation för ett sekulärt samhälle och mot religiösa krafter har fått belackarna att kalla henne både islamofob och USA-kramare. Kanske är det därför hon utbrister »äntligen någon som vill prata musik med mig!« när Novell frågar om hon vill lyssna på några låtar.
I sitt arbetsrum i den stora våningen på Östermalm beklagar hon sig över att passionen för musik inte får tillräckligt med utrymme i hennes arbete. Från sin fåtölj har hon utsikt över en vägg belamrad med tusentals skivor, en samling där Sade och Dusty Springfield trängs med Pink och Luther Vandross.
– Jag är faktiskt en misslyckad sångerska. Jag var inte lika begåvad som min syster Dilba, men jag hade skivkontrakt innan henne. Jag fick det hos Denniz Pop när han hade Swemix, innan det blev Cheiron. Det var ett gäng dj:s som remixade en massa låtar.
Vad hade det blivit för musik om du hade gett ut en skiva?
– Det hade varit en katastrof. Dagge (Denniz Pop, reds.anm.) var en fantastisk dj, otroligt begåvad och en av de mest kunniga på funk, men när han gjorde musik så blev det ju Backstreet Boys. Men jag hade kanske blivit framgångsrik, och rik. Han tyckte att jag var oseriös, vilket han hade helt rätt i. Jag tyckte inte att han förstod. »Jag kan ju inte hoppa av skolan«, kände jag. Man måste verkligen satsa om man är seriös och det var jag inte.
Är det någonting du ångrar?
– Nej, jag är mycket tacksam för att det inte blev någonting av det. Jag hade säkert gett ut en eller två skivor, men sen då?
LÅT #1
JJ »I KNOW«
– Det här är singer-songwriter, det känns lite Irlandsinspirerat, lite ny folkmusikvibb. Det kunde ha varit folkmusik från Bulgarien och den trakten också. Det är okej. Vad är det?
Det är en svensk duo som heter JJ.
– Ja, just det. Joakim och jag, va?
Precis. Men de har en väldigt mystisk framtoning, så man vet egentligen inte mycket om dem. Hur mycket betyder image för dig när du lyssnar på musik?
– Framtoningen sätts i relation till uttrycket, inte tvärtom. Jag köper inte en skiva för att någon är ball, det måste låta bra och beröra på något sätt. Sen är det ett plus i kanten om människan är både trevlig, snygg och begåvad, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det lockar mig inte att de är hemliga, allra minst när det verkar så bajsnödigt ansträngt.
LÅT #2
FREDDIE WADLING »JENNIFER, DITT HÅR BRINNER«
– Är det Plura? Nej vänta, höj. Är det en trött Freddie Wadling? Han har en av världens vackraste röster, men han är trött.
Han är en av dem som har en statlig inkomstgaranti för konstnärer, någonting som regeringen tagit beslut om att avveckla. Tycker du att det ska finnas en konstnärslön?
– I princip är jag emot det, men det är inte det största problemet och det skulle inte vara en prioritering om jag tog tag i kultursektorn. Jag tycker att kultursektorn ska få hälften av pengarna från Svenska spel och att momsen ska sänkas, men jag förstår inte att just konstnärslöner har blivit en så stor fråga åt båda håll. Jag är väldigt mycket för en stor statligt finansierad kultursektor. Samtidigt vill jag ha fri kultur som inte är finansierad av staten.
Går inte det stick i stäv med den liberala kultursynen?
– Nej, det är en missuppfattning. Sverige är ett av de få länder där liberalism nästan anses vara fascism. Liberal har verkligen blivit någonting att spotta på. En gång i tiden var det att vara öppen, kulturellt intresserad och gilla bildning. Nu är det liksom att vara halvfascist och ta ifrån de stackars kulturmänniskorna pengarna, helst utrota alla vänstermänniskor. Jag lever inte i den världen.
LÅT #3
ROBYN »FEMBOT«
– Det här är Robyn. En mycket begåvad människa. Robotar verkar vara hett nu, det är många som kör på den vägen. Just det här tycker jag inte så mycket om, men hon tål flera lyssningar.
Du är inte inställsam direkt. Hur upplever du att du blir bemött när du är ute och diskuterar dina frågor?
– Jag ser hur gränser förflyttas när det handlar om kvinnor. Det handlar inte om höger och vänster, utan att man tar sig enorma friheter när det är kvinnor med i bilden. Jag har inte gått in med uppfattningen om att jag ska bli väl mottagen och att folk ska lägga huvudet på sned och försöka förstå.
– Jag vet att det är känsliga ämnen jag diskuterar, men alternativet att hålla tyst finns inte. Däremot kan jag känna att »Dilsa, lugna ned dig, du behöver inte sparka så hårt längre«. För några år sedan visste man inte ens att hedersmord fanns, då var det tufft. Nu när Andreas Malm vevar igång och kallar mig fascist tänker jag att visst, det finns yttrandefrihet. Bring it on.
När Dilsa Demirbag-Sten var sex år anlände hon med sin mor och tre småsyskon till Sverige från turkiska Kurdistan. De återförenades med hennes far och i en trea i Flogsta utanför Uppsala försökte familjen få ihop sitt nya liv. För Dilsas far, övertygad kommunist och ateist, uppfyllde landet önskningarna om ett fritt och politiskt liv. För hennes mor blev omställningen svår och hon plågades av hemlängtan.
I de självbiografiska böckerna Stamtavlor och Fosterland har Dilsa Demirbag-Sten skrivit om sitt kurdiska arv och mötet med 1970-talets Sverige. Om hur hon som 14-åring var nära att bli bortgift med en ung man från hemtrakterna och om den konfliktfyllda och stundtals våldsamma uppväxten. När Göran Greider recenserar Fosterland i Dagens Nyheter förundras han över hur en i debattsammanhang så kompromisslös och elak djävul kan skriva en bok med sådan mjuk hand.
LÅT #4
THIN LIZZY »DANCING IN THE MOONLIGHT«
– Min man kommer att döda mig för att jag inte kan det här! Vänta, säg inget, säg inget… Thin Lizzy såklart.
Vad har du för relation till det här?
– Det här påminner om min första pojkvän Staffan. Jag var tokkär i honom, hade mamma gift bort mig med honom i stället hade jag gått med på det. Jag var 15 och han var två år äldre. Han lyssnade bara på hårdrock och Thin Lizzy, och vi kunde mötas där.
– Måtte han bittert ångra sig, den hjärtekrossaren som dumpade mig för 25 år sedan! Jag har fortfarande inte kommit över det. Hoppas att han har lidit. Nej, jag skojar bara.
Vad hände?
– Han tyckte väl inte att det fungerade, han orkade inte av allt tisslande och tasslande. Han var 17 år och jag var den första invandrartjejen han var ihop med. Han fick inte ringa mig och om han ringde skulle han lägga på om min mamma svarade. Alla grejer för att hålla det hemligt kan inte vara lätt för en sjuttonåring att bära.
LÅT#5
BRUKET »STHLM KALLAR«
– Magnus Uggla kan det inte vara för han kan inte sjunga rätt, det kan den här killen. Är det Thåström möjligtvis?
Det är Bruket, ett band från Fagersta. Låten kommer från skivan »En annan klass«.
– Jag kommer ihåg punken, så det här är lite revival.
Är musik ett bra sätt att föra fram politiska åsikter?
– Politisk konst är sällan bra, men bra konst blir ofta politisk. Men ambitionen att skriva en rebellisk låt, nej, det blir lätt pretto. Sen finns det många texter som skrivs som en reflektion och som blir politiskt laddade. Det finns de som kan göra det med hedern i behåll.
Är du inte intresserad av att engagera dig partipolitiskt?
– Nej. Det är säkert jättekul om man är intresserad av att koka kaffe och sitta på föreningsmöten. Det är kanske en mognadsfråga, men jag tycker att det är roligt att skriva och ha den friheten. Dessutom ser jag den opinionsbildande journalistiken som minst lika viktig som det politiska engagemanget. Den har som uppgift att koncentrera sig på ideologi. Politiker har partipiskor och val att tänka på, allt sådant som vi slipper ta ansvar för.
Men du har varit med i VPK?
– APK. Det är en stor skillnad. Vi tyckte att VPK var moderater. APK var än mer kommunister och jag var kollektivt ansluten med familjen. Min pappa var medlem och så var vi andra det också.
Vad tänkte du om det?
– För oss var det så naturligt, så var det väl hos alla? Jag fick lite bildning därifrån som jag var glad och tacksam över. Men jag var innerligt trött på intervjuerna med Jerry Williams i Flamman på helgerna, han var den enda popstjärnan som var kommunist och satt på sin motorcykel och kläckte ur sig klokheter.
– Jag fick åka på läger i Tallinn, de handplockade folk och jag kom in på den svenska kvoten. Det var ett kommunistiskt pionjärläger, så brunvänstern, eat your heart out! Det var jättekul, vi käkade gott, jag fick komma hemifrån och vara uppe sent på kvällarna och hänga med killar. Det var viktigt då, inte att det var ett kommunistiskt indoktrineringsläger.
Har du med dig någonting från det idag?
–Jag fick med mig ett politiskt engagemang. Jag kommer aldrig att vara soffliggare.
LÅT #6
YUSUF ISLAM »THINKIN’ ’BOUT YOU«
– Ge mig en ledtråd.
Det är någon som har konverterat.
– Aha, Cat Stevens, eller Yusuf. Han får konvertera till vad han vill. Han är fantastisk, men det är en lite religiös ton som jag har svårt för. Riktigt bra musik är inte alltid oreligiös, typ gospel och klassisk musik. Men det här är lite för mycket för mig.
Du är engagerad i föreningen Humanisterna. Varför?
– Vi är inte så sekulära som vi tror i Sverige. Vi har kyrkoskatt och kyrkoval, vad är det om inte religöst? Och titta på alla radio- och tv-program om livsåskådning där det sitter en massa teologer. När vi vill veta om gott och ont vänder oss till präster. Det finns filosofer, men vi tycker att det är bara en teolog som på riktigt kan ge oss tröst. Den idén finns kvar i Sverige och där gör Humanisterna ett viktigt jobb. Sedan är jag inte jätteintresserad av vad folk tror på. Det är när de vill göra politik av det som jag tycker att man måste sätta en gräns.