Först publicerad i Novell #3-4/2009
Han var kungen av svensk hip hop. Idag betraktas han som en pellejöns som gör vad som helst för pengar. Men allt är inte som det ser ut. För första gången berättar Dogge Doggelito om varför han splittrade The Latin Kings – och om hur Elgiganten räddade hans liv.
Text: Kim Veerabuthroo Nordberg
Bild: Martim Guerra Silva
Pitbullterrierna Bonnie och Rizzla tjuter oroligt i baksätet när vi svänger in på den halvtomma parkeringsplatsen utanför Hallunda centrum i Botkyrka.
– Ta med din väska, säger Dogge. Så ingen baxar den.
Han har blå jeans och en grå munkjacka, men ingen keps. Den slutade han med när han fyllde 30. Vi har just rastat hundarna genom att låta dem springa upp och ned för en hög kulle från vilken man ser hela Norra Botkyrka; både naturen och betongen, radhusområdet där Dogge bor och Asptunaanstalten där han suttit inlåst.
Vi är i Hallunda för att »träffa några araber«.
– De vill göra lite bisniss med Doggelito, förklarar han.
Vilken sorts bisniss säger han inte.
– Jag sa till dem att du skulle haka på, men de frågade om du kunde stanna utanför, säger han medan vi promenerar mot det grå köpcentret.
Vi blir bjudna på kaffe. Jag väntar i butiken medan Dogge och »araberna« försvinner in i ett annat rum, längre in i lokalen. Tjejen i kassan har just kommit till Sverige och har aldrig hört talas om Dogge Doggelito. Jag visar henne videon till »Snubben« på Youtube.
– Han var med och startade svensk hip hop på 90–talet, berättar jag.
Dogge kommer tillbaka efter tio minuter och vi går tillbaka ner till parkeringsplatsen. Inte förrän några timmar senare ska jag av en slump få veta vad mötet handlade om.
– Vinnare i »Årets nykomling« är The Latin Kings!
Applåderna dundrar. Det är 1995 och Grammisgala på Berns salonger i Stockholm. Till beatet i låten »Krossa rasismen« från debutalbumet Välkommen till förorten går de upp på scenen: Dogge, bröderna Salla och Chepe, Rodde, samt Daddy Boastin.
Gruppen kontrasterar skarpt mot den smokingklädde programledaren, SVT–profilen Martin Timell: stora kläder, kepsar och dreadlocks. Dogge, som nyligen har fyllt 19 år, har bakåtslickat hår, svarta solglasögon och en lite för stor svart mafiosokostym.
– Någon som vill säga nånting? Det är ingen som vill säga nånting? Det är helt okej, säger Martin Timell.
Dogge går fram och trummar på mikrofonen.
– Ey, den funkar va?
Han är taggad, det syns. Han flyttar vikten från den ena foten till den andra, och ser ut som om han är beredd att slåss mot hela publiken om det skulle bli nödvändigt.
– Jag vill tacka familjen León, familjen Salazar Campos, familjen Pencheff, och familjen Barbour, säger han sammanbitet.
Han pausar, tar ett kort andetag, och fortsätter:
– Sen vill jag tacka alla förorter som har stött Latin Kings: Rosengård, Alby, Norra Botkyrka, Fittja, Rinkeby. Ni vet vilka ni är därute!
The Latin Kings bildades i slutet av 80–talet när Dogge och Salla hamnade i samma högstadieklass på Albyskolan. Deras förortsromantik belönades med exempellös uppmärksamhet. De tre första skivorna döptes följaktligen till Välkommen till förorten, I skuggan av betongen och Mitt kvarter.
En dag bläddrar vi igenom Dogges skivsamling och hittar några gamla The Latin Kings-skivor. Han borde bli nostalgisk, tycker jag, men han skakar på huvudet och småler.
– Jag lyssnar knappt på det här. Jag brukar köpa skivorna när jag hittar dem på rea och ge dem till barn som jag träffar. De har aldrig sett en cd, typ. De vet bara att Dogge är »cykel på köpet«.
Han syftar på reklamen han gjorde för vitvarujätten Elgiganten 2005. Numera kan man nog kalla den en klassiker i reklamsammanhang. En mustaschprydd Dogge i tajta cykelbyxor, hjälm och en tung guldkedja runt halsen rappar låten som han, trots klassiker som »Snubben« eller »Kompisar från förr«, betraktar som sin största hit:
»Kolla in stilen! Cykel på köpet. Gjorde värsta dealen! Cykel på köpet. Spara feta slanten! Cykel på köpet. Gå till Elgiganten!«
Så ser bilden av Dogge ut idag. Man säger att han har »sålt sig«. Genom att kränga sig ur mafiosokostymen och trä på sig cykelbyxorna förargade han såväl offentlighet som gamla fans. Både på hiphopparnas diskussionsforum och hos kvällstidningskrönikörer och kulturskribenter kan man höra en besvikelse som i sina yttersta formuleringar snuddar vid förakt.
Hur gick det till?
***
– Eskilstuna, ESKilsTUNa!
Det är en varm septemberdag och lönnarna har just börjat skifta färg, från grön till brandgul. Dogges BMW kränger sig mellan bilar på E4:an söderut.
Han kör fort, stundtals mycket fort, byter låt lika ofta som han byter fil, pratar i telefon, showar för oss i baksätet, samtidigt som han försöker ställa in resmålet i sin GPS, en limited edition från Elgiganten, där hans egen röst läser upp körinstruktionerna. Ironiskt nog verkar den inte förstå honom när han läser in resmålet.
– ESK. ILS. TUUNA, försöker han om och om igen, allt argare på den lilla apparaten.
Jag och fotografen Martim skruvar på oss i baksätet när hastighetsmätarens vita pil närmar sig 230 km/h.
Dogge Doggelito är den hemliga gästen i kväll när det nyöppnade gymmet BalanZe invigs i centrala Eskilstuna. Med sig har han sitt nya crew, GLS Fight Life. GLS står för glamorös livsstil, och syftar till medlemmarnas hälsosamma livsstil – alla tränar kampsport och äter och dricker nyttigt. Förutom Dogge består gruppen av kusinen El Primo, MC Ron och Kodie.
Spelningen inleds med singeln »Bad Boy«. »För jag är bad boy från Botkyrka / Jag komma till din stad beckna marijuana«, sjungrappar Dogge.
Det tar lite mindre än en minut för GLS att förvandla en helnykter Eskilstunapublik av gymentusiaster till en dansande folkmassa av den typen man ser på vimmelbilder i lokaltidningar. Det är nästan bara tjejer i publiken. Ett par av dem klättrar upp på scenen och musikvideodansar mot Dogge, som ser lite besvärad ut.
Dogges vanligaste ord är antagligen »ja«, oftast följt av »inga pråbblem«, »vi kör«, eller »det är bara att köra«. Han avslutar gärna SMS och telefonsamtal med ordet »kram«, även med folk han inte känner. Det första SMS jag fick från Dogge löd: »Bra kram. Jag kan hämta upp dig på alby torg. Smsa när du e i alby«.
Ja-sägandet innebär att hans schema oftast är fulltecknat. Han jobbar sju dagar i veckan, från morgon till kväll, och delar ständigt ut visitkort till höger och vänster. Efter ett välgörenhetsgig inför den sydafrikanske politikern Nkosi Mandela på konserthuset i Stockholm vill han gå fram och hälsa. Vi tränger oss fram och knäpper några kort med min mobilkamera, i brist på annat. Mandela säger att han tycker om Dogges musik. »Yeah?«, säger Dogge. »Maybe I can come to South Africa and sing?«.
Vi träffar Carola som får en kram och ett visitkort. Strax därpå stöter vi ihop med förre kd-ledaren Alf Svensson, som frågar om Dogge och Carola är ihop.
– Det är jag som är Främlingen, säger Dogge blixtsnabbt, och ger Alf Svensson ett visitkort.
Så här ser Dogges liv ut idag. Han kallar sig multikonstnär. Det är spelningar, reklam, skådespelarjobb, tv-framträdanden, bartender- och dj-knäck. På fredagarna säljer han fisk i Hötorgshallen i Stockholm.
Men när han inte står i centrum blir han fåordig och lite tillbakadragen. Han säger själv att han är något av en enstöring. Man märker det inte genast, men i vissa stunder påminner han om en ledsen clown – en som ler i strålkastarljuset, men som i skuggan av det återvänder till sina hemliga tankar.
***
När fängelseportarna slogs upp den 23 juni 2000 låg sommaren som ett skummande hav av oanade möjligheter framför Dogge. Han hade suttit inlåst i en månad, dömd för att med en glasflaska ha tillfogat en »sårskada av krosstyp« på en dörrvakt utanför restaurangen East på Stureplan i Stockholm.
Leonida mötte honom utanför. Hon hade bokat ett hotellrum, hennes kompis som var kock hade lagat mat. De checkade in, Dogge fick en flaska Captain Morgan. De åt middag, badade och sov ihop.
Dogges ögon lyser upp när han talar om Leonida. De hade träffats strax innan han åkte in i fängelset och hade egentligen inte hunnit med någon riktig dejt innan den dagen. Men där och då bestämde de sig för att satsa på ett liv tillsammans, och samtidigt som skivan Mitt kvarter landade på skivdiskar runt om i Sverige lämnade Dogge den förort som han varit med och satt på kartan några år tidigare. Medan fansen rappade med i textrader som »har en kärleksfull relation till förorten, även om det står meckare i porten«, flyttade Dogge till Stockholms innerstad. För kärlekens skull.
Leonida hade blivit med barn. Nu flyttade de ihop i hennes etta på Ringvägen i Stockholm. Men Dogge trivdes inte alls. Livet på Söder var inte alls som livet hade varit hemma i Alby; folk höll sig för sig själva, grannarna hälsade inte i trappuppgången och okända händer bankade i elementet om man duschade efter klockan 21.
– Jag tyckte det var kefft. Folk kollade konstigt på mig. Det fanns bara en typ av människor. Jag längtade hem till Botkyrka. Folk skriker, bråkar, röker hasch i trappen, nån går till tvättstugan i morgonrock. Jag älskar det, det är en del av mig.
Efter bara en månad i innerstan flyttade de. De bytte Leonidas etta mot ett ljusblått radhus i tre våningar, med åtta rum och kök i Alby, bokstavligt talat ett stenkast från det betonghus där Dogge tog sina första steg.
Tajmingen var utmärkt. Paret flyttade in på en fredag, och på måndag natt föddes dottern Bianca. De hann inte ens till sjukhuset. Förlossningen tog fjorton minuter och Dogge förlöste henne själv i parets säng.
Idag är Bianca sju år. En innerlig, livlig tjej som just börjat andra klass. Av fotografierna att döma så är hon mycket lik sin mamma.
På sätt och vis var det Bianca som först upptäckte att Leonida var sjuk, eftersom hon inte ville dricka mjölken. Det är i och för sig inte ovanligt att spädbarn inte vill äta. När den nybildade familjen Leon gick till doktorn för att ta reda på varför upptäcktes cancern.
Den var inte bara i bröstet, utan i benen, huvudet, hela kroppen.
***
Vi står i ett industriområde i Norra Botkyrka och Dogge har släppt sina hundar så att de kan springa fritt i den svala och lätta luften nära sjön. Det är en strålande höstdag i mitten av september. Himlen är ljusblå. Dogge rör sig obeslutsamt fram och tillbaka, gör en ansats till att gå mot den parkerade bilen, men ångrar sig och blir stående.
När han berättar om Leonidas sjukdom får han en rynka i pannan som man sällan ser annars i hans öppna, nyfikna ansikte. Han påbörjar en mening, tappar tråden, söker i minnet efter någonting som ska finnas där, men som hela tiden verkar glida undan.
– Jag vill komma ihåg. Jag vill kunna berätta för barnen vad som hände. Men allt var en dimma. Jag kommer knappt ihåg begravningen.
Bonnie, den yngre av Dogges två pitbullterriers, gläfser och gör lekfulla utfall mot Rizzla, den äldre. Men Rizzla vill inte leka. Hans ögon är dimmiga av gråstarr och han rör sig med ålderns rätt lite långsamt.
– Ju mer jag lär känna människan desto mer beundrar jag hunden, säger Dogge, och tillägger:
– Mina bästa vänner är två hundar.
Han tittar en stund på deras ojämlika strid om makten. Så återvänder han till berättelsen om Leonida.
– Läkarna sa att hon hade två månader kvar men hon levde i sex. Tror jag.
Dagen när Dogge gifte sig visste han att hans fru skulle dö.
Dagen när Dogge gifte sig visste han att hans fru skulle dö.
– Tar du Leonida att älska i nöd och lust, tills döden skiljer er åt?
Genom sina tårar såg han Leonidas. När han tittade upp mot prästen Eva, som döpt och konfirmerat honom, såg han att hon också var uppriktigt ledsen.
Det blev en nedtonad ceremoni hemma i radhuset, med bara den närmaste familjen närvarande. För att klara vigseln shottade han i sig en flaska venezolansk rom i köket. Efteråt somnade han på sängen, utslagen.
Samtidigt som Leonida kämpade mot cancern och plågades allt mer av sina tunga mediciner var Dogge tvungen att gå till jobbet, vara skinande glad på tv, skriva autografer till folk på stan. The Latin Kings stod på den absoluta toppen av sin karriär.
– Men Leonida sa: fortsätt jobba. Gör din grej.
I en SVT–dokumentär från 2004 ser man The Latin Kings uppträda på fotbollsstadion Ullevi i Göteborg. De var en del av GT25 – den största svenska musikturnén någonsin, som förband till Gyllene Tider och Pugh Rogefeldt. Kameran följer Dogge, Chepe, Salla och Daddy Boastin när de joggar upp på scenen, ut i det massiva solljuset, där de möts av jublet från en vidsträckt människomassa, och ett publikrekord bestående av 58 977 uppåtvända rosa ansikten som genast börjar studsa i takt till beatet i »Snubben«.
Efter spelningen lattjar Dogge mot kameran på klassiskt rockstjärnemanér:
– Latin Kings upp i mixen. Ullevi, Göteborg. Två lax fyra. Ey len, Norra Botkyrka, alltid upp i mixen, alltid näsan i blöt. Ey len, shoo.
Scenerna från Ullevi får en helt annan laddning när man vet att Leonida dog några dagar före spelningen. På sjukhuset hade de tagit farväl, han och Bianca.
– Man kan inte tänka sig en värre scen. Det går inte att förklara med ord hur hemskt det var. Det var en mardröm. Det var fucked up. Det är som ett stort hål i hjärtat, som om någon högg en kniv i hjärtat, säger han.
Maud Nycander, dokumentärfilmaren som filmade gruppen på Ullevi den dagen, och som följt The Latin Kings till och från under hela deras karriär, minns att Dogge var oerhört pressad.
– Det var så fruktansvärt allting. Livet borde inte få fortsätta när sånt där händer, hela världen borde ha stannat. Det var så oerhört grymt. Men han hade bestämt sig för att genomföra spelningen.
Dogge ville inte att hon skulle berätta vad som hände i hans privatliv i filmen. Han skiljde mellan privat och professionellt. I stället för att ställa in turnén jobbade han hårdare än någonsin.
– Jag fick en känsla av att han gjorde det för att hålla allt ifrån sig, säger hon.
Dogge tror på Gud. »Jesus sa att himmelriket finns i ditt inre«, kan han säga och peka mot sitt bröst. Han talar ofta om Jesus, och hans hem är fyllt av statyer och bilder av jungfrumodern. Hur kunde Gud, som bestämmer över himmel och jord, göra så här mot honom?
Idag tycker han sig se att det nog ändå fanns en mening med allt som hände.
– Hennes liv var utstakat. Hon fick mig i slutet av livet så att jag skulle förverkliga hennes drömmar, vilket var att gifta sig och få barn. Jag gav det till henne. Sen gav hon mig det vackraste, hon gav mig ett barn. Min ängel.
Det blev en fin begravning. 200 gäster kom. Till tonerna av Marie Fredrikssons »Sparvöga« tog familjen farväl.
Dogge tror på Gud. »Jesus sa att himmelriket finns i ditt inre«, kan han säga och peka mot sitt bröst. Han talar ofta om Jesus, och hans hem är fyllt av statyer och bilder av jungfrumodern. Hur kunde Gud, som bestämmer över himmel och jord, göra så här mot honom?
Idag tycker han sig se att det nog ändå fanns en mening med allt som hände.
– Hennes liv var utstakat. Hon fick mig i slutet av livet så att jag skulle förverkliga hennes drömmar, vilket var att gifta sig och få barn. Jag gav det till henne. Sen gav hon mig det vackraste, hon gav mig ett barn. Min ängel.
Det blev en fin begravning. 200 gäster kom. Till tonerna av Marie Fredrikssons »Sparvöga« tog familjen farväl.
Me paran siempre en la calle
– Dom stoppar mig alltid på gatan
mucha gente que comenta
– En massa människor som säger
¡Oye Hector ah! tu estas hecho
– »Hey Hector!« – »Ey Dogge!« Du har alltid
simpre con hembras y en fiestas.
– fullt upp med kvinnor och fester
Det är kväll. Vi sitter i Dogges fönsterlösa studio i källaren hemma i huset i Alby. Han spelar låten »El Cantante« (Sångaren) av Héctor Lavoe och översätter, vilt gestikulerande, den spanska texten samtidigt som vi lyssnar. Dogges pappa är född i Venezuela, och därför talar Dogge hyfsad spanska. Han förstår inte varje ord i texten, men understryker att orden inte låter lika bra på svenska.
Y nadie pregunta
– Och ingen frågar mig
si sufro si lloro
– om jag lider, om jag gråter
si tengo una pena
– om jag känner sorg
que hiere muy hondo.
– som smärtar mig djupt
Yo soy el Cantante
– Jag är Sångaren
porque lo mio es cantar
– för min business är att sjunga
y el público paga
– och publiken betalar
para poderme escuchar.
– för att lyssna på mig
Han tänder en cigarr. Ovanpå ett cigarrskåp, en humidor, står ett litet altare med en samling ovanliga helgonfigurer: en kvinna som liknar jungfru Maria, fast yngre, en svart man med mustasch och röd turban, en indianhövding med fjäder i håret och höftskynke samt en rödhårig viking i halvfigur, som ser ut att vara hämtad ur »Asterix och vikingarna«.
Det är María Lionza, Negro Felipe, Guaicaipuro och Mister Vikingo.
Dogge puffar på cigarren medan en liten offereld lyser upp de små figurernas uttryckslösa ansikten.
– Nu ber vi till Maria Líonza att Kims reportage ska bli riktigt bra och att han inte ska få några förhinder.
Efter begravningen reste Dogge med Bianca till Venezuela. Där gjorde han en pilgrimsfärd till berget Sorte, som är den viktigaste platsen för anhängarna av María Lionzakulten, en blandning av katolicism och kreol- och indianstammarnas religioner. Hundratusentals venezolaner följer kulten, och folk vallfärdar från hela Karibien för att besöka huvudaltaret, dit man inte är välkommen om man inte verkligen tror.
Innan man får träda in måste man be om María Lionzas tillåtelse och dessutom röka upp till tjugo cigarrer, för att rena sig. Det är följaktligen fullt av spottkoppar utanför huvudaltaret.
Där inne blev Dogge uppmanad av en babalawo – en venezolansk shaman – att tända ett ljus för en Mister Vikingo. Han fick veta att han tillhörde Mister Vikingos familj. Han kunde inte tro sina öron.
»Hur kunde de veta att jag kom från Sverige?«, frågar han samtidigt som det lilla källarrummet fylls av en blandning av blå cigarrök och salsa.
Det låter som ett skämt, tycker han själv. Men figuren Mister Vikingo är Dogges beskyddare i Maria Lionzakulten.
När jag kommer hem senare på kvällen lyssnar jag på »Kärlek är svårt«, från Dogges solodebut Superclásico! från 2007, och i introt lyckas jag urskilja några ord som jag inte uppfattat förut: »Yes! Doggelito och Mister Vikingo och Norra Botkyrka upp i mixen!«
***
Spelningen på Ullevi 2004 blev en av The Latin Kings sista. En dag skickade Dogge ett sms till de andra medlemmarna: »Vi kommer aldrig mer att jobba. Ring mig aldrig mer«. Kraven på att leverera i rampljuset samtidigt som allt störtade samman hemma hade blivit orimliga. Dogge kände inte samma glädje för musiken längre.
Han hade blivit »som en pirat med sorg i«, som han uttrycker det.
– Jag har egentligen inte förklarat varför för dem. Men jag tror att de förstod. Det handlade inte om att jag tyckte illa om dem. Det hade ingenting med dem att göra.
Överlag plågades han svårt av känslan att folk inte förstod honom, och han började dricka mer och mer.
Som en försvarsmekanism började han systematiskt att stöta bort alla som stod honom nära. Detta betydde också barndomsvänner, hans syster, hans mamma.
– Jag ville inte ha kontakt med nån, alltså med ingen. Ingen, ingen, ingen.
Han har fortfarande ingen kontakt med sin familj idag, trots att det har gått fem år.
Jag frågar om han inte saknar dem.
Jag frågar om han inte saknar dem.
– På ett sätt nej. Jag saknar min fru. Det var hon som var min familj. Det låter skitkonstigt, men om du älskar någon till döds och förlorar den, så vill du inte leva längre. Hade jag inte haft barn hade jag skjutit mig själv i huvudet den dagen. Men har man barn så kan man inte göra så. Så det blev en annan typ av självmord. Jag sa hej då till alla som älskade mig.
Varken Chepe eller Salla, Dogges gamla bandmedlemmar, vill prata om tiden med The Latin Kings. De avböjer vänligt men bestämt när jag frågar om de med egna ord vill berätta om sin syn på tiden med The Latin Kings.
Båda har gått vidare och har flyttat från norra Botkyrka. Tillsammans med brodern Masse har de bildat det framgångsrika producentteamet The Salazar Brothers, som tidigare i år överraskade både hiphop- och popsverige när de producerade Borlängekvintetten Mando Diaos senaste kritikerrosade skiva Give Me Fire.
Dogge har inte hört av sig till bröderna på flera år.
– Men jag är glad att det går bra för dem. Jag vet att de har sin studio och gör det de älskar. Det var det vi drömde om när vi var små, att få hålla på med musik professionellt. Jag sa bara hej då på mitt sätt.
2007 gick Dogge ut i media och bekräftade att gruppen hade splittrats. I själva verket hade medlemmarna vid det laget inte hörts på länge.
Efter Leonidas död vände han sig till drogerna. Det började med Rohypnol, för att han skulle kunna sova. Sen fortsatte det med hasch, marijuana, amfetamin, och kokain. Han fick svårare och svårare att ta hand om sig själv, så Leonidas mamma fick ta hand om Bianca.
Under ett års tid bestämde han sig för att tacka ja till alla jobberbjudanden som droppade in, oavsett vad det var. Jobbet blev ett sätt att hantera sorgen.
– Jag har aldrig sökt hjälp hos nån psykolog eller nåt sånt. Jag är uppfostrad så. Man får äta det, och så får man bita ihop och sen får man jobba hårt och komma tillbaka.
Det var i det tillståndet han en dag träffade en ny flickvän, en barndomsbekant som ville finnas där för honom. Ganska snart blev hon med barn. Det kändes som en ny chans. Hoppets stjärna blänkte vid horisonten.
Men just när barnet skulle födas började det kvävas. Läkarna väntade för länge med det akuta kejsarsnittet, och barnet – en flicka – dog i sin mammas mage.
I stället för att planera ett dop fick de planera en begravning.
Dogge var omgiven av död och knark, isolerad från alla han älskade och alla som älskade honom. Han hade lämnat The Latin Kings, sin mamma och sina vänner. Han kunde inte ens känna någon kärlek till musiken.
Då ringde Elgiganten.
***
Ett snölandskap. Dogge sitter klädd i tomtedräkt tillsammans med hunden Rizzla. I bakgrunden hörs en speldoseversion av »Stilla natt«.
– Shoo! Har ni varit snälla i år? Fick du några julklappar? Inte?! Men då ska ni åka ut på mellandagsrean på Elgiganten. Ni kan köpa fett med schysta prylar till vääärsta lågpriset… kolla den här tvättmaskinen! Den tar bort dom FETASTE fläckarna.
Under tre års tid, mellan 2005 och 2007 gjorde Elgiganten och Dogge »Cykel på köpet«–kampanjen, i press och i tv. Tekniskt sett gick kampanjen ut på att den som avsade sig bytesrätten på sina varor fick en mountainbike värd 2 000 kronor. Under mellandagarna samma år körde de reklam där Dogge spelade tomte, eller karaktären Doktor Dogge.
Varken han eller Elgiganten vill berätta hur mycket pengar han fick.
– Jag uttrycker det i ett ord, säger Dogge och lutar sig framåt i den svarta skinnsoffan i studio Barbarella i Alby. För varje stavelse knackar han med ett nedvänt pekfinger mot glasbordet, för att understryka betydelsen i det han säger:
– Jag. Blev. Större. Än. Någonsin. Tack vare Elgiganten. De tog mig tillbaka till toppen, men till en ny nivå. Som jag aldrig hade kunnat nå som rappare i The Latin Kings. Jag hade aldrig känt någonting liknande.
– Det slog ner som en bomb! Tidningarna skrev, folk ringde, det var 300 meddelanden på telefonen. Det var sån kaos. Tidningarna bara: vad har du gjort? Varför gör du det här? Och jag bara: jag gör det för pengarna! Bara för att hetsa dem ännu mer. Hiphopparna blev galna, marknadsfolket blev galna. Alla blev i stort sett galna.
– Jag gick på affären och folk bara: eeeyy cykel på köpet! Folk hoppade fram bakom en hylla bara: CYKEL PÅ KÖPET!
En dag bestämde Dogge sig för att räkna hur många som kom sa »cykel på köpet« till honom. Han räknade till 223 personer. På en dag.
– Det blev sånt jävla tryck att telefonerna gick varma i tre år. Jag fick så mycket jobb, så mycket erbjudanden. Jag var överallt. Jag uppträdde i Afrika, i varenda småhåla i Sverige, Norge, Finland, fick andra reklamer, erbjudanden. »Dogge, kan du hålla den här? Du får 30 lax.« Okej! Kort, klick! Det blev så sjukt! Du vet. Folk var helt galna. Folk var HELT galna. Kläder, bilar, klockor. Jag kunde gå på restaurang med hela familjen och få en nota på bara en krona.
***
Då kom reaktionerna. När reklamfilmerna började rulla löd kvällstidningsrubrikerna: »Därför säljer sig kändisarna« eller »Skulle du äta hundbajs för pengar, Dogge?«. Den nogräknade popskribenten Andres Lokko kände sig »tung i hjärtat« när han nåddes av nyheten om Elgigantenreklamen, och i en chatt med fansen på aftonbladet.se i november 2007 fick Dogge frågan »Skäms du inte??«.
Orsaken till känslostormarna kanske kan förklaras med Dogges upphöjda position som pionjär i en genre där reglerna för vad som är »äkta» är lika stränga som religiösa påbud. När man är frontfigur i en grupp som fått stå som symbol för den typ av äkthet som älskas av popjournalister och kulturskribenter, blir fallhöjden ett konkret problem.
Reaktionerna hade knappast blivit så hårda om inte Dogge och The Latin Kings en gång i tiden hade varit så starka symboler för den marginaliserade svenska »verkligheten». Musikskribenter och kultursidor hade samverkat i många år för att skapa berättelsen om den förort som nyhetsjournalisterna å sin sida gjorde sitt bästa för att exotisera.
Så offentligheten hade svårt att förlåta när Dogge tog deras fantasier ifrån dem. Jag frågar om han inte kände sig ledsen när folk sa att han sålt sig för pengar.
– Nej, egentligen inte.
- Inte alls?
– Jag är från Alby och jag bor kvar i Alby, jag behöver inte det där. Kredd betalar inte hyran, det ger inget till mina barn. Det har aldrig varit grejen med min musik. Jag vill sprida glädje och få folk att må bra.
Dogge står i Alby centrum med en varmkorv i varje hand, och verkar förvånansvärt oberörd av det kaos som försiggår runt omkring honom. Vi hinner knappt en meter innan någon kommer fram vill skaka hand, tjejer ropar »Shoo Dogge«, männen nickar avspänt när han går förbi – »va händer?« säger någon, någon annan ropar »Dogge! Salaam aleikum», Dogge svarar »aleikum salaam«, en kvinna kommer fram och ber om en autograf till sin dotter som gömmer sig bakom några klädhängare eftersom hon är för blyg för att komma fram själv. Dogge är vänligheten själv, skriver autografer, skojar och småpratar.
– Det är så här hela tiden, förklarar han.
– Här var folk glada när jag hade gjort reklam, de var stolta över mig. Det blev ett kvitto på att jag hade lyckats, medan i stan blev det snack om att jag hade sålt mig.
För att få jobba med Elgiganten var han tvungen att vara drogfri. Det var inga problem att sluta. Han pratar inte gärna om droger överhuvudtaget.
– Jag är emot droger. Tänk hur bra jag hade varit om jag skitit i det där. Jag är beroende av rap, inte droger.
– Alltså kolla. Om Elgiganten inte hade ringt så hade mitt liv fortsatt neråt. Det här gjorde att jag kom tillbaka. Som jag sa, jag är från förorten. Tomas Ledin. Hans låt var i Prippsreklamen. Alla artister gör reklam. Men. Man får inte göra det om man är svartskalle. En blatte får inte göra reklam, då är man sellout.
Dogge skjutsar mig från studio Barbarella tillbaka till Albys tunnelbanestation. Han har glömt bort tiden och kommer att komma försent till sitt boxningspass. Plötsligt pekar han förtjust mot en byggnad på vänster sida. Det är Albyskolan, där The Latin Kings träffades, eller det som är kvar av den. Nu är den bara ett tomt skelett av betong med avspärrningstejp och stenhögar runt omkring.
– Det var här svensk rap startade!, utbrister Dogge.
Jag vänder mig om i sätet för att kasta de sista blickarna på detta musikhistoriska monument, samtidigt som två grävskopor långsamt river det, vägg efter vägg.
***
Fem år har gått sedan Leonida dog. Dogge känner att han börjar komma tillbaka nu. Han har ett bra förhållande och två nya döttrar. Den yngsta är två månader gammal.
På hans att göra-lista finns bland annat en DVD med ståuppkomik (»Jag tror att det saknas en riktig blatte, som är skoj på riktigt.«), en skiva där han sjunger svenska visor, en skiva med GLS Fight Life, tre-fyra soloskivor, flera böcker, en skiva på spanska (gärna under namnet »Negro Vikingo«), och så vill han satsa mycket mer på skådespeleriet.
Den första låten som GLS Fight Life ska spela in heter »På väg upp«.
I vår ska han tävla i Melodifestivalen tillsammans med bandet Andra Generationen, som spelade på Leonidas begravning. De ställer upp med låten »Hippare hoppare«. Han vill göra musik som låter mer som debuten Välkommen till förorten från 1994. Folk har glömt att en mängd hiphopstilar spirade ur den, inte bara den tunga förortsrappen, säger han.
– Egentligen föds Markoolios stil på Välkommen till förorten – »Fint väder« är ju en Markooliolåt! Vi gjorde tung förortsrap innan Ken, och svennerap innan Petter. Allt det där finns på Välkommen till förorten. Sen gjorde vi valet att vi bara skulle göra tung hiphop, den är svårare för vanliga svennar att smälta. Vi förlorade alla dem med I skuggan av betongen, vi byggde en mur runt förorten.
***
Ett par timmar efter mötet med »araberna« i Hallunda centrum ringer Dogges telefon. Trots att jag bara hör ena halvan av samtalet förstår jag nu vad jag inte förstod tidigare. »Araberna« har förmedlat en affärskontakt. Personen i andra änden av linjen jobbar med att lyfta Hallunda centrum ur finanskrisens mörker:
– Hallå. Yes! Hej Frida. Jo, det är bara bra. Full rulle asså. Alla ringer. Ja, absolut. Vad är det du vill göra? Okej, okej. Vaddå? Jullåtar? Det hinner jag inte göra… Jag har en jullåt som heter »Bling bling jul«… Det är klart att jag skulle kunna sjunga en eller två låtar men jag vet inte om det blir så grymt… Ja, tomte har jag varit massor med gånger! Det är skitroligt asså. Ja, absolut. I december alltså? För tomteförfrågningarna är i full rullning nu också. Ja för fan, det rings för fullt.
Han lägger ner mobilen i fickan.
– Det är alltid kul att spela tomte, konstaterar han.
45 kommentarer
*ler*
Riktigt bra repotage!
Det här var jättfint. Tack.
fett bra skrivet .. big up dogge
Big up dogge! Det är en lyx för små slynglar från ordentliga hem att kunna kalla sig äkta när de inte behöver oroa sig för världen utanför eller se pundar familjen i huset mittemot.
Big up Kim Veerabuthroo Nordberg, fett bra reportage!
Rättelse; Dogge
hellt ny förståelse för mannen. kan bara hålla med BIG UP DOGGE
Respekt till Dogge. Som sagt det är bara folk som inte fattar att alla inte kan skita ut pengar som klagar på det han gör. Tror dom flesta hade gjort samma sak.
Grymt reportage!!
Lyssnar fortfarande på de gamla skivorna…
Säger som jonas, helt ny förståelse, hoppas fler läser o fattar.
masse beats är grymma.. kör på gör en ny välkommen till förortenskiva. all respekt för elgigantenreklamen och att han gjorde den. visade sån skön och komisk självdistans. nej dogge kan vara en av de coolaste som spatserar runt i sveriges betong och tror helt klart att han kan göra feta framsteg som komiker! big ups doggelito
Helt ny förståelse, big up och respekt. Dogge är underskattad, no doubt. Fan El Giganten reklamen knäcker. Han har ju självdistans. Tungt reportage, ville läsa mera. Gwan Dogge!
Respekt Dogge!
Jag gillar Dogge,
Stockholm-Belgrad
FAN va bra du skriver!
b.r.i.l.j.a.n.t.
Förlåt Dogge.
dogge<3
keep it up DOGGE! Fortsätt tro, Gud sviker aldrig!
Livet är hårt och testar oss på många sätt.. När man faller många gånger lär man sig resa sig snabbare för varje gång. DU har rest dig. alla faller, inte alla resser sig igen.
Peace
jag känner att man dragit lite snabba slutsatser kring dogge. Nu förstår man mer, skit bra repotage!
Man blir ju fan rörd till tårar så skägget snoras ned
Dogge kommer alltid vara kung för mej… Hans texter betyder så jävla mycket för mej!!
Varje gång jag känner mej ensam så slänger jag på en fet klassiker från latin och tänker på alla som inte är här och sedan torkar tårarna och är redo för alla livets svårigheter som komma skall…Norra b för livet bror!!! Latin kings för livet bror!!!
tack för att du berättade det här kim, tack för bilderna martim.
Nice artikel. En annan bild av Dogge.
Blir riktigt tagen av storyn faktiskt, Som dogge sa han var en blatte och skulle sälja sig. Förstår vad han menar men 99.9% av alla som fick den dealen skulle sälja sig för way less..
Dogge 4 life
//Kram
Men Sven,Fy skäms på dig.Lugna dig-Eller gå och bajsa.
Inte ska du ha sista ordet med den attityden?
Dogge bestämmer väl inte du över?Han är sin egen och får väl bo var han vill.En del människor går igenom olika faser och förändras och tycker det kanske är intressant att spegla olika detaljer ur livet.Modig typ endå.
Tack för en välarbetat fint reportage!
Fantastiskt repotage. Nära och intimt, och riktigt bra rytm i texten. Tycker om att du lyckats visa upp så många olika sidor av Dogge.
Gillar även fotografierna!
shakespeariskt… mkt bra artikel!
Kärlekens ansikten.. såg flera när jag läste det här.. rörande. Tror vi är många som kan relatera till att förlora en älskad.. Där går kärleken inte att gå miste på, det är mer än känslor. Det är liksom en verklighet, sanning som vi i tacksamhet, sorg & glädje får vara delaktiga i..en inbjudan till livet.. Tack Gud för det goda du sagt ja till i ditt liv Dogge. Peace
Dogge är legend. Latin kungs är som RUN D MC !!
Det är verkligen en fantastisk text!
Vilken FIN text! Heja Dogge.
Jag har aldrig lyssnat på hans musik, men det hindrar mig inte från att beundra styrkan Dogge visar. Vackert reportage om någon som är människa på riktigt.
Fan fan FAN VA BRA! Jag ska aldrig säga ett ont ord om Dogge nånsin mer!
Berörd…
Respect!
Hej, tack!
Otroligt bra porträtt och otroligt bra skrivet. Det här den bästa sortens musikjournalistik. Monumentalt bra, alltså, sjukt, tack.
Jag träffade och spelade med Dogge och hans kusin Primo på ett gig i tv4 för ett par år sen. Han är verkligen ljuset och värmen.
”Man blir ju fan rörd till tårar så skägget snoras ned”
precis. Tack för bra text.
Bästa! Nostalgitripp!
Mycket bra text. Tårar i ögonvrån. Allt är inte som det ser ut.
Big up Dogge! Bra text som känns i hjärtat!
Kärlek o respekt!
Underbart, suveränt, briljant BIG, BIG UP-DOGGE!!!
Fantastiskt bra reportage om en fantastiskt äkta snubbe, som har betytt, och fortsätter att betyda otroligt mycket, inte bara för svensk hiphop & hela musikbranschen, utan för hela Sverige & för antirasism i hela Världen, faktiskt!
Respect & Love Forever/donZpato aka Patrik Hendén
Dogge är en äkta människa som gör något som inte alla i Sverige gör. Han tar ansvar för sina barn.
Dessutom en människa med ett riktigt hjärta.
En dag kommer vi att få se honom på teater och film i stora roller gissar jag.
Jag är inget stort fan av Dogges musik, men jag tycker han verkar va en otroligt skön människa.
‘Kredd betalar inte hyran’, bra sagt! Man gör ju vad som krävs för att ens barn ska ha det bra. Det är ju det handlar om.
Dogge vilken hjälte!