Sensommarpropaganda

Det var väl för ungefär en vecka sedan som den kom över mig. Jag hade börjat jobba igen, och det regnade. Känslan av att jag borde haft något, något som inte fanns där. Som borde funnits där, väl? Nästan helt säker på att jag skulle haft en. Sommar 2009. Jag hade gått och väntat på sommaren, hela sommaren, och så kändes det nu som att någon bara skrattade rått och sa att den var slut. Det var som att någon hade kört förbi mig och ryckt åt sig sommaren bakom min rygg och nu var i ögonblicket då jag precis börjat klappa mig på sidan av kroppen och tänkt att jag borde haft något där.

Men den här söndagen är något förändrat ändå. Det är inte slut på augusti hörrni, bara nästan. Man kan säkert bada nästa vecka. ”Det skall bli jättevarmt säger Yr”, ropar jag åt alla som vill lyssna. Och det här regnet som sköljde över mig lagom till MGMT i fredags kväll, det var inget höstregn, jag var varm hela tiden. Jackan torkade till dagen efter men det spelade ingen roll, den fick ändå stanna i väskan, den behövdes inte. Idag lyser solen och jag, jag har varit på festival i två dagar, allt utan att lämna Södermalm.

I år var andra året som Popaganda arrangerades på Eriksdalsbadet i Stockholm i samarbete med Luger, med övervägande tyngd på svenska popakter och några få utländska stora artister som ändå inte är supermegastars.

Och det var liksom fint med regnet till MGMT, glädjen förstärktes när det var sådan grym stämning ändå när de avslutade fredagskvällen till strilandet med Kids och Time To Pretend.

När Markus Krunegård stängde lördagskvällen var det inte fullt lika packat med folk, vilket var synd eftersom hans spelning var fantastisk från början till slut. Han hade ett tight band, klädkod, tufft motljus och framförallt: Mauro Scocco som gästartist. Markus presenterade ”Sarah” som den låt som präglat honom och hans musik kanske mest, och Mauro klev in till andra versen för att avsluta låten själv. Bara det, och kanske Miike Snow urtuffa spelning – se dem när ni kan - var lätt värt de där 500 kronorna som en biljett för två dagar Popaganda kostar. För att inte tala om sensommarpeppen man får på köpet. Det är som stöld nästan.

00-talets bästa låtar

Ni har läst om det. Strax före sommaren kom vi på att det vore kul att be svenska musiker, dj:s, musikkritiker, konsertarrangörer, musikjournalister, och människor vi gillar, att lista de 100 absolut bästa låtarna som spelades in under 2000-talets första decennium, det så kallade 00-talet.

Nu är vi igång. Listorna ramlar in från alla håll, och delar av musiksverige sitter med pannan i djupa veck as we speak och grubblar över hur man rangordnar En vän med en bil, Geraldine och Drop It Like It’s Hot.

Inom några veckor har vi sammanställt alla listor och kokat ner dem till en enda otroligt fet lista över de absolut bästa låtarna som gjorts de senaste tio åren.

Listan kommer vi att publicera låt för låt, dag för dag, med start den 22 september och med den stora finalen på nyårsafton, när vinnaren avslöjas.

Håll ögonen på nollnolltalet.se

Medan ni väntar kan ni läsa vad andra har skrivit om hur det är när man ska lista 00-talets allra bästa låtar:

www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-jag-kunde-inte-forma-mig-att-hoppa-over-hey-ya-jag-vet-att-jag-kommer-att-alska-d-1.940533
www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2785&artikel=3041222
www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/jennyseth/article5649184.ab
www.folkvett.se/jazzhands/2009/08/hole-in-one-nej-one-in-hole/
www.mabd.se/?p=127
www.kinkyafro.se/?p=1776
blog.press2play.tv/frida/post/De-100-basta-latarna-fran-00-talet.aspx
blogg.ystadsallehanda.se/webblogg/2009/08/19/de-100-basta-latarna-fran-00-talet/
annikaflynner.blogg.se/2009/august/hundra-latar-soker-en-lista.html
lavaland.se/node/1556
www.monotoni.se/bass/2009/08/99-problem-och-en-sjalvklar/
gd.se/noje/1.1296593
popmorsa.blogspot.com/2009/08/vill-aldrig-tanka-pa-detta-igen.html
pariktigt2009.blogspot.com/2009/08/forst-sa-jag-nej-men-frida-har-ett.html

Johannes Heljes rapport från WOW09

Vad man älskar

Jag har insett att det finns en mening med livet, den lyder “att veta vad man älskar”.

Igår blev det som tydligast någonstans efter ett inne på Trädgården när Ian McCulloch står i duffel och Andrew Eldritch-solglasögon och sjunger för mig med sitt Echo & the Bunnymen. Det är något annat än att se ett bra band, något nästan andligt. Det rör mig längst in i det som är mitt jag, en identitet som är den enda man är säker på när allting sviktar i neuroser och analyser. Att jag vet att jag älskar det, skulle göra det även om ingen annan förstod. Och då är Echo inte ens ett viktigt band för mig, inte direkt, jag har bara en skiva, jag kan tycka att Klling moon är nästan bättre i Pavements version och den där All that jazz-låten förstår jag mig inte alls på. Det är något annat, det är en grundläggande harmoni, ett brittiskt svårmod som har att göra med allt som hänt med mig sedan dess, sedan 1980 i augusti när jag föddes. Jag kan inte säga om konserten var bra, jag kan inte säga om jag är bra heller, men det är som det är, och igår var vi i alla fall två om det.

Då var jag fyra bast:

I övrigt var WIlco fantastiska, en helt annat sak än när jag betalade en miljon typ för att åka upp från Malmö till Accelerator i Stockholm bara för att se ett halvtrist pubrockgig med mina, då, största idoler. Det var en så omsorgsfull setlist igår, hann aldrig bli tråkigt för oss (många gissar jag) som tycker att det bara gått utför sen Yankee Hotel Foxtrot. Absolut bäst var deras uppkokade version av Via Chicago. Christian Hylse sa redan 1999 att den var Summerteeths bästa -  vilket jag inte alls förstod då med låtar som How to fight lonliness -  och hade som vanligt rätt. Sättet att visa respekt bakåt, mot de skivor där Jay Bennett (R.I.P) fortfarande bidrog med några av de bästa harmonierna, hedrade Wilco igår. Det var inte publikfriande gamla låtar, eller, de bestämde sig i alla fall att ska de vara populister i låtvalet så ska låtarna låta 2009 och vara bättre än någonsin. En rätt jävla sliten Jeff Tweedy och en pigg John Stirratt (Dylan McKay!) körar vidare när oljudet drar in och kommer ut på andra sidan till raden I’m coming home.

Grungens finest:

I ljuset av det här känns det lite futtigt med torsdagens St Vincent-konsert. Men det var mycket bra, bättre än man hade kunnat föreställa sig efter att ha sett Miranda July/älva-fotot på Annie Clark i programmet. Mycket hårdare och med krossade, krasiga gitarrer att rysa av. Men det kanske var ett undantag, alla youtube-klipp jag hittar låter precis så där söta jag var rädd för att det skulle bli på Parken. Utom det här som låter precis som jag vill att det ska:

Gagnef.

Debatten om musikjournalistik revisited

Varför sover musikjournalisterna så dåligt nuförtiden? Varför läggs amerikanska musiktidningar ner på löpande band? Sedan webbmagasinet Slate skrev en artikel om musikjournalistikens dystra framtid har ämnet utvecklats till en liten sommardebatt på kulturredaktionerna.

Vi på Novell har sedan dag ett predikat att musikjournalistiken måste våga förändra sig om den ska finnas kvar. Det snabba, konsumentbevakande och tyckande material som alltid har varit basen för musiktidningarnas innehåll och deras annonsintäkter måste bort från papperstidningen och, i den mån det ska vara kvar, in på nätet. Det långa, fördjupande, mänskliga, spännande och välskrivna måste vara tidningens bas. Så ser vår grundläggande analys ut, och så har våra läsare kommit att lära känna Novell.

När svenska medier nu plockar upp denna lätt provinsiella debatt har jag fått chansen att sprida evangeliet om förändring till en lite större publik. I övrigt är det ju en eländig undergångskör, men jag tycker att jag har hållt mig genomgående munter.

Kort summering av de senaste dagarnas debatt:
• Sveriges Radios Kulturnytt hade ett inslag om musikjournalistikens kris. Jag fick ett par minuter på mig att utveckla min syn på varför det inte alls behöver vara så illa. Lyssna här!
• Dagens Nyheter skrev en längre artikel för att fördjupa frågan. Förutom jag själv fick gamle OKEJ-mannen Anders Tegner samt redaktören för vår förmenta konkurrenttidning uttala sig. (Jag går helst inte i polemik med någon om det inte verkligen behövs… men det avslutande citatet är verkligen häpnadsväckande feltänkt och daterat.) Läs hela här!