Arvika

Jag var oskuld, Arvikaoskuld. Med risigt hår under hattarna och värkande fötter strök vi omkring som tre herrelösa katter och slukade varje tillfälle för en vacker bild eller vänskap. Och shit vad alla är trevliga i Arvika. Kvinnan i järnaffären verkade faktiskt genuint orolig över att vi inte skulle få tag på några campingstolar och i hattbutiken fick vi, inte bara rabatt, utan även en halv livshistoria. Det är fint och jag skräms lite över min egen förvåning.

Vi snubblade över tältpinnar och dansade framför scenerna men sakta började all den energi och pepp jag byggt upp under de första dagarna att sina och den fina musiken rann ihop och kvar blev en mättnad och en hemlängtan.

Till sist satte jag mig, smutsig och trött utmed ett stängsel, med ännu en bastrumma tuggandes i mina öron och tittade på alla vackra siluetter i dammet. Då kände jag mig tom och upprymd på samma gång, ungefär så som det nog oftast känns när en oskuld tas och med en förhoppning om att kanske få göra det igen.

Text: Emelie Lind
Foto: Martim Guerra Silva och Viktor Gårdsäter