Dramatik & stesolid

Först publicerad i Novell #1-2 2009.

Text: Frida Färlin, Foto: Azin Ashourvan

När Karolina Stenström var sju år ville hon dö, när hon var tjugo tog hon en överdos ångestdämpande tabletter. Depressionen har färgat av sig på musiken Karolina gör som hyllade Steso Songs. Idag har hon hittat en större jämvikt mellan melankolin och kreativiteten.

Malmö, 2004.

Det är som att hon har flyttats ut ifrån sin egen kropp. Karolina Stenström ser sig själv i sjukhussängen. Hon ser sin bästa kompis Ella sitta bredvid.

Ella har sagt till Karolina tusen gånger att hon måste ta hand om sig. Det är det många som har gjort. Det är inte första gången Karolina överdoserar. Nu var det Ella som hittade henne och det var ren tur.

Ella är den enda Karolina anförtror sig åt. Ella har en egen nyckel till hennes lägenhet. De har varit vänner i tio år, Ella finns alltid där. Ella som nu gråter hejdlöst vid sängkanten. Karolina har aldrig sett henne så förtvivlad och samtidigt så trött förut. Där och då bestämmer hon sig.

***

- Det är inte lika mycket drama idag som det var då, berättar Karolina i en diskussion kring hur hon skriver musik nu jämfört med när hon mådde som sämst.
Karolinas kompis som slagit sig ned bredvid oss fnissar till.

- Det är det bästa någon har sagt på länge, säger han och syftar på kvällen innan.

- Vaddå, träffades vi igår?

- Ja, du fixade skitbra öl till alla oss.

- Betalade jag dem? På kortet?

- Ja, du fick dem billigt som fan. Du cashade.

Han berättar att de på efterfesten hann missa tre-fyra beställda taxis medan han försökte få med henne åt deras håll, men att hon prompt skulle sova kvar på soffan.

- Jag blev kanske fullare än planerat igår, säger Karolina oskyldigt. Det var inte meningen, säger hon, och tittar ned i marken med en antydan till ett leende.

På Facebook har Karolina under sin profilbild skrivit: “play the piano drunk like a percussion instrument until the fingers begin to bleed a bit”. Hennes statusuppdateringar den senaste månaden är antingen av typen: “älskar livet rekordmånga dar i rad WOW sluta inte”, “Liten sliten trasig men lycklig sak i ashbury, SF” och “fågelkvidevitt solsken krokusar lysande gräs klarblå himmel & ny liten låt i huvet la la la la livet”. Eller så är de av typen: “insomnian måste sluta lipa nu” och “men vilket ovärdigt mående VA”.

På Myspace spelas Karolinas pianobyggen med mörka texter ovanpå barnsliga melodier, bredvid den korta meningen “oh too dark”. Där finns även länkar till det skivbolag Karolina startade i maj 2008, kallat Lyckan, som släpper “på liv och död-musik” och gillar “stora hjärtan, långa nätter, galenskap och träd”.

***

on the bathroom floor I lie, I hear you cry outside

my make-up’s cracking up while you cry right into sparkling wine

bottles up and hearts on the floor, what’s there to save tonight we can’t recall

Steso Songs, “The Worse”

***

Myten om den svartsynte konstnären är en del av vårt kulturella arv. “Alla poeter är galna” deklarerade författaren Robert Burton år 1621. Platon utnämnde kreativitet till en gudomlig dårskap, en gåva från gudarna. Aristoteles förkunnade att inget geni fanns som var helt utan galenskap och Marcel Proust ansåg att allt som är bra här i världen var skapat av neurotiker.

Det finns forskning som pekar på att människor med kreativa yrken lider av psykiska sjukdomar i större utsträckning än människor i allmänhet. Orsakerna till sambanden är oklara. Kanske påverkar den depressiva aktiviteten i hjärnan i sig områden som triggar kreativitet. Eller motsatt: kanske är själva skapandet en ingång till mörkare och mer känslomässiga tankar som kan leda till bekymmer.

En annan teori är att vissa yrken till sin natur förstärker psykiska problem. När man jobbar ensam saknar man det sociala skyddsnät som fasta jobb och rutiner ger. Man har mycket tid med sig själv och ges därför utrymme att älta negativa känslor. Kreativiteten kan också ses som en läkande kraft som föds ur problem som redan finns. Att skriva, måla och skapa är en väg till att förstå sig själv bättre, och därmed kunna strukturera, bearbeta och hålla tillbaka det som smärtar.

I Karolinas fall är musiken en ventil. Det är alltid en lättnad att skapa, det hjälper till att hålla avgrunden på avstånd. Hon skriver om de galna saker som händer henne och om de djupa svackor hon upplever. Att spela är att förflytta sig in i en egen värld, en värld som Karolina har format ända sedan hon var liten.

***

När Karolina är sju år gammal sätter hon sig på en bänk under en rast i skolan hemma i Hultsfred och gråter. När hennes klasskamrater frågar varför säger hon att hon är ledsen för att hennes katt har dött. I själva verket har hon ingen katt och det är ingen som har dött. Hon är ledsen utan att hon vet riktigt varför, men det är så tungt över bröstet, fast det vågar hon inte säga.

Hon fattar ju att det är något fel på henne. Hon är i alla fall inte som de andra glada barnen som stojar på rasterna och leker med varandra efter skolan. Karolina leker inte med någon efter skolan, hon går hem och läser läxor och spelar piano istället.

- Jag började skriva musik för att det kändes som det fanns en mening med lidandet och dåligmåendet då. Om jag inte hade mått så dåligt och varit så mycket ensam hade jag kanske inte gjort musik. Eftersom jag var så mycket ensam så spelade jag alltid piano efter skolan. Det var ett sätt att uttrycka sig på och få saker sagda som jag kanske inte vågat säga annars. Jag kommer ihåg att jag tänkte, att nu ska jag berätta hur jag känner och vad jag tänker om er. Och istället för att bara vara konstig så fick jag en identitet som en musicerande person.

Karolina är mån om att vara till lags och är duktig i skolan. Kanske är det irriterande för hennes klasskamrater att hon jobbar sig så snabbt igenom böckerna. Det är tal om att hon ska få hoppa upp en klass eftersom hon är intresserad av att lära sig saker och kan tala för sig. Hon bygger en identitet där hon är bäst på allt, en välartad unge.

Karolina förstår någonstans att en grundläggande sak med att vara människa är att det är viktigt att framstå som normal. Trots att hon inte har några kompisar. Så hon håller skenet uppe. Pluggar, spelar, skriver pjäser, uppträder på roliga timmen.

***

Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet, anser att melankoli idag har marginaliserats till den grad att all oro och smärta är ett behandlingsbart sjukdomstillstånd. Det ses inte som naturligt att vara ledsen och det gör att människor upplever en onödigt stor oro inför de känslor som de upplever. Vårt samhälles inacceptans för själslig smärta gör psykiska bördor än svårare att bära.

Åsa Nilsonne liknar livet vid en slags känslomässig elitidrott och använder Carolina Klüft som exempel. Klüft sa i en intervju att hon alltid hade ont. Det var en naturlig del av hennes träning och inte något hon grubblade på eller såg som ett problem. Nilsonne tycker att man kan tänka på samma sätt om nedstämdhet. Alla känner vi sorg, rädsla, ilska, skam, skuld och ångest ibland. Det är smärtsamma känslor, men de fyller oftast en funktion, inte minst i sociala sammanhang där de gör oss känsliga för hur andra reagerar, och därmed på vårt sätt att bemöta andra.

Karolina tror att det hade varit lättare för henne om hon hade kunnat prata om sin ledsenhet när hon var liten.

- Jag fattade inte vad min ledsenhet var men jag var helt säker på att det var något jag skulle dölja. Jag kände redan där att jag var konstig och den känslan har följt mig hela livet sedan dess. Om någon hade sagt att det var okej hade jag antagligen inte mått så dåligt som jag gjorde sedan.

***

När Karolina är tolv år bildar hon bandet Terrific Girls, hennes första och enligt egen utsago sämsta band någonsin. Första låten de skriver heter “Boy” och handlar om hur det var att vara kär i en kille och inte veta om han bryr sig. Texterna är banala men alltid dramatiska och Karolina anordnar skoldisko i gymnastiksalen så att de kan uppträda.

När hon är fjorton omvänder hon en fotbollstjej, Ella, till musiken och får sin första riktiga nära kompis. Ella är inte alls som Karolina, hon är lugn och förståndig, den som tar ansvar. De bildar ett nytt band, det Red House Painters-inspirerade Alien She.

- Jag var nog rätt svår att ha att göra med, jobbig. Jag ville inte berätta någonting alls om mig själv. Jag ville inte berätta varför jag inte kunde komma och repa ibland. Ella var ganska ambitiös. “Nu får du faktiskt säga vad det är”, sa hon, och då började jag prata lite om hur jag mådde.

Karolina kämpar. Hennes identitet har alltid legat i att vara den som är bäst. Men hennes ledsenhet blir till slut för mycket att bära. I gymnasiet orkar hon inte hålla skenet uppe längre. Hon börjar skolka, inte för att hänga med någon annan: när hon skolkar sitter hon hemma och gråter, och hon har börjat skära sig i armarna.

I efterhand har konturerna av den här tiden suddats i kanterna, verklighetsuppfattningen är vag.

- Lärarna märkte att jag inte brydde mig längre. De blev mest irriterade. En lärare som var bra pratade lite med mig och sa att jag såg så jävla smal ut, att jag skulle ta hand om mig. Men det var väl typ det.

Det är skönt att ha bandet, även om inte Karolina alltid orkar repa och spela in låtar. Ella har mycket energi och vill att de ska lägga ned mycket tid, kanske skulle det kunna gå ännu bättre för bandet. Det tynger vänskapen. Ella är också den enda som får ta del av Karolinas problem. Hon ber Karolina att prata med sina föräldrar men hon vägrar, hon vill inte tynga dem.

***

Sommaren 2001 får Alien She en spelning på Hultsfredsfestivalens demoscen. Men den sommaren tar Karolina inte hand om sig. Plötsligt kan hon inte äta och inte sova. Detta skrämmer henne, men istället för att ställa in spelningen kanske hon kan få medicin och bli mirakulöst frisk på något sätt.

Hennes bandmedlemmar tvingar henne att gå till vårdcentralen. Husläkaren skriver där ut den antidepressiva medicinen Zoloft, sömntabletterna Sonata, betablockeraren Inderal, kortison för halsen och näringslösning. Hon tar allt - utom de antidepressiva pillren. Hon hör inte av läkarna igen.

Att försäljningen av antidepressiva medel nästan ska tjugodubblas under 90- och 2000-talen, som Ingrid Carlberg beskriver i den nyss guldspadebelönade boken “Pillret”, har ingen betydelse just då.

Att läkemedelsindustrin har vidgat medicinernas användningsområden genom att tänja på kriterierna för vad som är behandlingsbart, underlättat för läkare att ställa diagnos och lyft intresset för sina nya mediciner genom massiva kampanjer är ännu inte uppmärksammat.

Karolina kan heller inte veta att Socialstyrelsen våren 2009 ska gå ut med nationella riktlinjer där man rekommenderar kognitiv beteendeterapi (KBT) istället för slentrianmässig utskrivning av antidepressiva medel.

Den här gången tar hon inte sina piller, men inte som ett politiskt ställningstagande mot en läkemedelsindustri på frammarsch. Det är istället folk hon har lärt känna på internet som säger att det är terapi hon ska ha. Inte piller. Karolina gör ett försök för att få tid hos en terapeut. Det är inte lätt, hon får tjata, men till slut lyckas hon. De ses en gång men mötet resulterar inte i något. Och snart ska hon ändå flytta.

***

Andelen ungdomar som uppger att de besväras av ängslan, oro eller ångest har ökat tredubbelt på ett tjugotal år i Sverige, liksom andelen som uppger att de haft sömnbesvär. Ökningen gäller inte bara besvär som ungdomarna själva uppger att de har. Det har också blivit vanligare att ungdomar tas in och vårdas på sjukhus för depression och ångesttillstånd.

***

Karolina går ut naturvetenskapliga linjen med högsta betyg i nästan alla ämnen och lämnar Hultsfred för att bo själv i Malmö. Det är skönt att flytta hemifrån till en större stad, skönt att komma från Hultsfred och den sociala kontrollen.

Hon har ett piano och försöker spela när hon vet att hon inte stör grannarna. Ibland är det bara några minuter, som i en paus från matlagningen eller datorn. Ibland sitter hon i timmar och spelar långa instrumentala stycken med måsarna utanför fönstret som kör.

I Malmö lär Karolina känna nya roliga människor. Hon knyter kontakter och anordnar workshops för tjejer som vill spela i band. Samtidigt stegrar friheten hennes självdestruktivitet.

Flera gånger vaknar hon med blodfläckar på Conversen och kläderna, med krossade ölglas i väskan som hon skulle använda till att skära sig med. Rätt ofta händer det att hon inte hittar hem till sig själv.

Hon börjar missbruka Bensodiazepiner som Stilnoct och Stesolid. Ångestdämpande preparat som är starkt beroendeframkallande och som leder till döden om man överdoserar. Hon lär sig manipulera läkarna. Att absolut inte berätta att hon är trött på att leva men ändå få dem att förstå att hon mår så pass dåligt att de måste skriva ut ångestdämpande. Kanske låta dem se hennes skärsår.

Direkt när hon har tagit pillren mår hon alltid bättre, men efter några timmar mår hon extremt dåligt. Då måste hon snabbt få tag i mer för att inte gå sönder. Hon förstår inte att den övermäktiga ångesten hon känner så ofta är en vanlig biverkning av Bensodiazepinerna. Efteråt skall hon önska att någon bara hade sagt till henne att stå ut en period så kommer det bli bättre och hon kommer inte att behöva dem. Det är det ingen som gör.

***

I’ve had a lot to drink these days

my brain is black

can’t quite remember what I said or did last night

I’ve tried a lot of pills these days

my blood is black

but the blacker I get the lesser the chance that you’ll come back

Steso Songs, “Lionheart”

***

Karolina beskriver sin depression som ett grått moln som ständigt ligger över henne. Det är svårt att ta tag i saker, som att göra klart en skiva, slutföra sina högskolestudier eller skaffa ett kvalificerat jobb. Hela hennes vuxna liv har hon haft det besvärligt med sin försörjning.

***

För ett år sedan, när hon gav ut sin debutskiva, en fyralåtars EP på vinyl, så var hon inne i en bra period som höll i sig ett par månader. Hon fick ett datum en månad fram i tiden, den 23 maj, då hon kunde ha releasefest på Debaser i Malmö och jobbade därefter jätteintensivt för att hinna klart i tid. Hon tror att det var nödvändigt på grund av hennes prestationsångest att det skulle ske på det viset, att hon annars har så svårt att ta sig i kragen.

- Det var roligt. Jag minns att jag tänkte, att nu har jag inte tänkt på att dö på jättelänge. “Gud vad skönt!”. Man undrar om det kanske kan hålla i sig. Sen är man där igen, ba, “shit, jag vill inte leva mer”.

Hon berättar om den onda cirkeln. När man inte har ett jobb och kompisarna jobbar om dagarna så blir man ensam. Att sitta ensam i en lägenhet dag ut och dag in kan göra vem som helst ledsen. Det blir inte bättre av det.

Karolina vill inte prata om någon diagnos.

- Jag vet inte riktigt om jag ska vara helt ärlig. Jag har haft tur, jag tror att de undviker diagnoser på den mottagning jag gick på i Malmö. Jag tror att det är lättare att bli bättre om man inte blir satt i ett fack.

Hennes erfarenhet är att det här med diagnoser inte är så noga. Hon tror att man ska akta sig för att diagnosticera människor. Att få en diagnos kan vara en lättnad men också stigmatiserande på ett sätt som gör att man kan få det svårare att ta sig ur sina problem.

Det är fler som tänker i samma banor just nu, ett dovt muller hörs, röster som vill lyfta fram ledsamheterna till rampljuset.

I en intervju i DN den 4 april säger idéhistorikern Karin Johannisson, angående sin nyutkomna bok “Melankoliska rum”, att depressionsbegreppet idag riskerar att lägga beslag på varje mörker och ju mer av sårbarheten vi benämner med medicinska namn, desto mer riskerar vi att krympa normaliteten. Att passiva rum “kan vara trista och mörka och jobbiga, men de kan innehålla kraft också. Pendlingen som uppstår mellan olika mentala tillstånd skapar energi. Och har man lätt för att vara melankolisk kan man ofta ha lätt för att känna lycka, det gäller åtminstone mig.”.

I en lång essä publicerad i samma tidning den 25 mars skriver Aase Berg, skribent och poet, om hur man måste ta medicin för att passa in i dagens samhälle: “Om min frustration plötsligt kan diagnostiseras som generaliserad ångest, fast det egentligen handlar om vanligt hederligt kritiskt tänkande eller befogat samhällshat som borde vändas utåt, borde jag nog hålla mig borta från pillerklåfingriga läkare, utbildade eller påverkade av läkemedelsföretagen”.

***

Så en dag vaknar Karolina på Universitetssjukhuset i Malmö. Hon är ovillig att prata om händelsen, men hänvisar till låten “The OD” för en beskrivning:

I’d like to have a drink or two

or three or four or five or six or seven

then I’d like to fall asleep and come to heaven

I’d like to have a pill or two

or three or 10 or 20 or 30 or 40 or 50

then I’d like to take a walk to the hospital but I had to take an ambulance

Steso Songs, “The OD”

Karolina tappade greppet, igen. Den här gången var det Ella som hittade henne.

Ella vakar vid hennes säng och Karolina ser sig själv för första gången med hennes ögon. Förut har hon haft så mycket med sig själv att hon inte har orkat se Ellas känslor också. Om hon någon gång gjorde det så fick hon dåligt samvete och ville bara förstöra för sig själv ännu mer för att hon var en sådan dålig kompis. Hon fattar att hon inte vill göra henne illa mer.

- Det var väl Gud eller så som fixade att jag lyckades vända där. Det är en skör tråd man hänger på när man lever som jag gjorde då. Att man överdoserar är bara en förlängning av att man är på väg - och vill - bort från verkligheten. Jag ville ju inte dö, jag ville bara inte leva, säger Karolina som en blinkning till Ann Heberleins nyutkomna bok.

- Det jag sysslade med var ju att stå ut. Det var inte konstruktivt men det var mitt sätt att försöka överleva.

Den dagen fylls hon av en ny känsla. Hon bestämmer sig för att hon aldrig mer vill se Ella sådär. Så förtvivlad och samtidigt så vansinnigt trött. Hon förstår att hon inte får göra henne, eller någon annan, illa på det sättet någonsin igen. “I heard you cry loudly / so now I try to stay alive” sjunger Karolina med sin ljusaste stämma i “The OD”.

- Jag fattade något där, när hon var så förstörd. Jag såg mig utifrån, hur jag ligger i min sjukhussäng och hur Ella, min bästa och enda vän i tio år sitter bredvid mig och gråter förtvivlat. Att hon bröt ihop så vid min sängkant, det blev en vändpunkt. Den bilden av henne har bränt sig fast i mitt huvud, den sitter där och jag har använt mig av den sedan dess.

Efter händelsen slutar emellertid Ella och Karolina att spela ihop. Det kommer aldrig att bli som förr, Ella är utmattad, hon orkar inte mer. Det är slutet på vänskapen så som de känner den. Ella flyttar till Berlin och börjar göra musik under namnet Bobby Baby. Karolina bildar enmansorkestern Steso Songs när hon är 21 år gammal.

***

this is for you girls the ones who write me letters

of death and pills and scars and never getting better

a wish for you to try to keep yourself over the surface

I know it’s hard I’ve been there too so now it’s my turn to help you get through and reach the other side that I do belong to

Steso Songs, “This is for you girls”

***

I samråd med sin terapeut beslutar sig Karolina för att sluta med alla mediciner. Det har tagit ett tag att ta sig upp, men nu är hon redo. Terapin som Karolina har börjat gå i ger äntligen resultat. Efter att ha provat Fluoxetin, Remeron och Zoloft träffar äntligen det antidepressiva preparatet Efexor rätt. Det gör att hon kommer upp en liten bit, så att hon kan gå i terapin, så att hon kan hantera ångesten, så att hon kan sluta med pillren.

- Det var först när jag fick rätt medicin i kombination med KBT-terapi som något verkligen fungerade för mig. Det var terapin som gjorde att jag började klara av grejer, att jag började klara av mina studier. Det handlade nog mycket om att sluta skada mig själv också. Att någon sa till mig på skarpen att jag var tvungen att sluta skada mig själ Och då blev det bättre.

***

Den soliga lördag som vi ses på gräset utanför Karolinas hus i Hjorthagen i Stockholm, där hon bor idag, är hon halt. Hon vet inte riktigt hur, men hon vrickade foten mer än en gång i USA. Hon är precis hemkommen från de lyckade spelningar hon gjort i San Fransisco och på festivalen SXSW i Texas, inför vilken inflytelserika nättidningen Swedesplease skrev att den unga, snygga och begåvade Steso Songs borde ha en stor chans att slå igenom på allvar.

I San Fransisco gick hon till spelstället, mån om att göra ett bra intryck, själv: rädd och försiktig. Klädd i den gröna Acneklänning hennes nya bästis Lelle valt ut åt henne och som hon nästan alltid har på sig när hon uppträder.

Karolina sjöng sina svarta dramatiska texter över glada gulliga melodier med sin både klara och något ostadiga men alltid helt självklara röst. Hon spelade piano. Hon gjorde sin dans vid stativet, där hon kastar guldglitter över sig samtidigt som hon sjunger.

Efter spelningen bjuds det på öl. Snabbspolar framåt: nästa dag vaknar hon med en skiva, ett visitkort, 80 dollar i fickan och en kamera där hon hittar kort på sig själv med en ursöt kille. Av detta minns hon ingenting. Att stället hon spelade på hette Amnesia är ett ironiskt sammanträffande.

- Det är fortfarande så. Det är alltid jag som gör de knäppaste grejerna och jag kommer aldrig ihåg någonting efteråt. Jag var ju i San Fransisco helt själv. Ingen vet vad som hände. Det är jättepinsamt. Jag är ju ganska blyg och mån om att kontrollera mig själv till vardags.

Skillnaden mellan nu och förr, säger hon, är att hon inte är lika trasig längre, att hon var trasigare förut. Hon känner sig rätt lagad nu - hon har lagat sig själv, fått in tankarna på rätt spår. Nu är hon bara ledsen, rätt och slätt. Här, i Stockholm, har hon distans till hur det var tidigare. Till Malmö.

- Och nu när jag var i San Fransisco, då var jag så jävla glad. Jag överdriver inte. Det var första gången i mitt liv som jag vaknade och var glad flera dagar i rad.

Hon säger att hon inte vet om det bara var staden men att hon fick en bra känsla för hur det skulle kunna vara.

- Förr hade jag ingen koll överhuvudtaget på vad som hände. Allt har blivit bättre.

Men att göra musik är svårare, nu när hon inte har allt det där dramat att tillgå.

- Förut så gjorde jag så knäppa saker. Nu är jag bara normalt deprimerad och det är inte lika kul att skriva låtar om. Men det går ju inte, jag orkar inte. Jag har typ inte löst det där, men jag tänker att jag borde spela mer förutsättningslöst och se vad som händer.

Kanske faller skapandet på plats när hon får tillgång till ett piano. Hon har inget att spela på i sin nya lägenhet. Men det känns inte värt att må sämre igen för musikens skull, att försvåra för sig själv på det viset.

- Det blir lightversioner av att jag skadar mig själv fortfarande när jag blir sådär full men det är inte samma som innan. Jag vet inte om jag vill vara där igen. Ibland vill jag det. Men jag vill väl må bra antar jag.

FAKTA:

Karolina Stenström

Kallas även för: Korro

Född: 1983.

Uppvuxen: i Hultsfred.

Bor: i Stockholm.

Har släppt EP:n Steso Songs. Ett debutalbum är planerat till hösten.

***

TRE UNDERSÖKNINGAR: SAMBANDET MELLAN KREATIVITET OCH DEPRESSION

1. Vid Iowas Universitet jämfördes 1987 trettio författare med trettio personer som inte hade kreativa yrken. I denna studie uppgav 80 procent av författarna att de någon gång hade upplevt sig som manodepressiva eller djupt depressiva, i jämförelse med 30 procent av de med ickekreativa yrken.

2. I en annan studie gjord på slutet av 80-talet vid John Hopkins Universitet i Baltimore, såg man att 38 procent av de undersökta kulturarbetarna hade blivit behandlade för depression eller manodepressivitet, jämfört med den övriga befolkningen, där siffran var 1 respektive 5 procent.

3. I en större undersökning gjord 1995 undersöktes biografier från 1004 personer, verksamma inom områdena konst, musik, vetenskap, sport, politik och affärer. Av de med konstnärliga yrken led mellan 59 procent och 77 procent av någon form av psykiska problem. I den allmänna gruppen låg denna andel mellan 18 procent och 29 procent.