Hippies och hipsters i Gagnef
Viktiga lärdomar från den gångna veckan: 1. Gagneffestivalen är Sveriges personligaste, mest kärleksfullt komponerade rockfestival. 2. Man bör inte spela fotboll med Novells chefredaktör Anton Gustavsson.
Vi börjar med nummer ett. Jag hade aldrig besökt Gagneffestivalen tidigare, bara noterat att andra prisade den som Sveriges trevligaste festival. Exakt vad som var så fantastiskt kändes oklart. Årets program innehöll visserligen ett antal bra namn, mer merparten - artister typ Anna Järvinen och Hans Appelqvist - har en någorlunda frekvent festivalbesökare haft massor av chanser att se de senaste åren.
När jag nu själv blir en del av hyllningskören ska jag därför försöka vara mer konkret: Gagneffestivalens storhet ligger i detaljerna.
Det lilla sommarkalaset vid Dalälven startade för åtta år sedan i formen av trettioårsfest för Mattias Norström. Kreativa vänner och bekanta bjöds in att medverka, och firandet tog formen av en minifestival med en mängd konstnärliga uttryck. Denna hjärtliga, personliga känsla finns fortfarande kvar.
Jag har hört Gagnef beskrivas som en hippiefestival, men i ärlighetens är många av besökarna snarare hipsters än hippies. Proggfaktorn ligger möjligtvis i den kärlek som arrangörerna lägger ner. Det finns ingen del av festivalen, från matserveringarna till utsmyckningen av området, som inte känns skapad med omsorg och hjärta.
“Kom ni närmare, jag smittar inte längre” inledde den nyligen svininfluensasjuke Jens Lekman sitt oannonserade (nåja, sparsamt annonserade) uppträdande. Han spelade ensam med en akustisk gitarr och en Ipod, och passade på att framföra flera nya låtar. Trots att man inledningsvis längtade efter kompbandet, och trots att PA-systemet inte skulle vinna något guldöra, blev det en smått fantastisk liten konsert.
Några timmar tidigare hördes upphaussade Hajen ta över samma scen med sin oändligt sorgsna, Chan Marshall-liknande stämma. Alla låtar är knappast sensationella, men Amanda Bergman sjunger fantastiskt. Ibland räcker det väldigt långt.
Sagor & Swing skulle enligt uppgift göra sin sista spelning någonsin. Trängseln i den absurt varma källarlokalen gjorde det dessvärre svårt att avnjuta avskedet från 00-talets Hansson & Karlsson. Den förmodat legendariska pophändelsen blev en svettig punkspelning där barbröstade unga män tog över rummet med moshpit-liknande röjardans.
Egentligen var det enda som svärtade ner besöket i Gagnef det faktum att min vänsterhand pryddes av ett otympligt gips. I en fotbollsduell några dagar tidigare hade jag krockat jag med Anton Gustavsson, brutit handen och fått tillbringa fem timmar på Sös-akuten. Att vara på rockfestival - klättra runt i naturen, dansa i timmar och sova i tält - var följaktligen aningen osmidigt.
Riktigt märklig blev upplevelsen när jag på området träffade en bekant som också heter Adam. Hans högerhand var gipsad. Det visade sig att också han hade brutit ett ben i handen - precis som jag i en fotbollsmatch, precis som jag den senaste veckan.
- Jag stod i mål och fick ett jättehårt skott på handen, berättade Adam.
- Vem sköt? frågade jag.
- Det var Anton, Anton Gustavsson.
