Jag var på Hultsfredsfestivalen första gången 1999. Då var den lilla småländska staden det enda som egentligen gällde under hela sommaren, iallafall i festivalväg. Samma år startade en grupp människor en liten festival i Borlänge för drygt 900 personer. Nu, 10 år senare, ligger Hultsfredsfestivalen på knäna ytterliggare ett år (ryktet säger att de återigen sålt alldeles för få biljetter). Samtidigt har över 41 000 människor hittat till Peace & Love i Borlänge.
Det är lätt att förstå varför också. Precis som Hultsfred hade för 10 år sedan så har ju Peace & Love en väldigt vag musikprofil, vilket Po Tidholm skriver bra om i DN. Det finns liksom allt, av allt. Festivalen pågår från tisdag till lördag och har säkert fyra – fem olika band som spelar samtidigt från kl 12 till kl 01. Är man ett kompisgäng som ska välja festival är Peace & Love ett oerhört tacksamt val. Garanterat något för alla.
Smart väg att gå om man vill dra 41 000 personer. För mig däremot flöt det mesta ihop i en hög av halvintressanta stornamn och svenska artister man sett 10 gånger på en scen bara i år. Att Håkan Hellströms konsert blev det mest bestående intrycket är inte helt fel, men visst borde man få begära lite mer udd och oväntade inslag?
Tydligen kommer festivalen satsa mer på föreläsningar nästa år. Kanske för att de tog i för mycket i år, eller för att de vill vara tydligare med sin inriktning på fred & kärlek. Oavsett kommer Peace & Love aldrig bli en favorit. Däremot en festival som de flesta i till exempel Novell-redaktionen skulle hitta något man älskade.
En kommentar
Trots att Novell gör anspråk på att ha släppt sina prettoambitioner så skiner det igenom rätt starkt ändå. Trist.