Jag önskar att det hade gått att skriva om Where The Action Is utan att nämna regnet.
Årets program såg ju så lovande ut. Med bokningar som Nick Cave, Duffy, Pixies och en handfull intressanta svenska band verkade den tidigare något oinspirerade Stockholmsfestivalen kunna bli en händelse nästan i paritet med västkustens Way Out West. De förhoppningarna rann bort i lerpölarna på Stora skuggan.
Där såg vi Neil Young bjuda på en hitkavalkad som, åtminstone fram till soloonanin mot slutet, smekte publiken medhårs på ett sätt man inte trodde att den gamle surgubben kunde längre.
Vi såg Markus Krunegård väcka framtidshopp med två nya, hittiga låtar. Den ena beskrevs av Krunegård själv som ”kritvit funk”, vilket kanske inte var helt sant, men gav en fingervisning om hur den kommande Mauro Scocco-producerade skivan kan komma att låta.
Vi såg Jonathan Johansson göra en utmärkt spelning, som fläckades en aning av de surmulna mellansnacken, men räddades av en formidabel cover på Bruce Springsteens ”Dancing in the dark”.
Trots flera fina ögonblick var det dock svårt att ta upplevelserna till sig. Kylan och fukten stal hela föreställningen. Konserterna skymtade vagt förbi bakom ett filter av kalla fötter, paraplyförbud, fula plastponchos och fukt ända in på underkläderna.
Inte förrän halv elva på lördagskvällen lyckades Where The Action Is träffa mitt i hjärtat. När Fever Ray klev på scenen förvandlades ovädret ögonblickligen från ett problem till en specialeffekt. I mörkret, förfrysningen och fukten på Stora skuggan lyfte Karin Dreijer Anderssons soloutflykt till en ny dimension.
Det dånade och smattrade ur högtalarna. Under kraftig rök skymtade man bandet som silhuetter. Låtar som på skiva har känts som refuserat The Knife-stoff växte till svarta mästerverk, medan laserns feberstrålar sträckte sig som ett skyddande tak över publiken.
Om väderprognosen ser likadan ut nästa år får man hoppas att Live Nation uteslutande bokar dystopisk electro.