Vi - helstraighta popelitister i band t-shirt

Det var väl Olof Lagercrantz som sa det, att man bara förlorar på att bemöta sina belackare? Ibland är det dessvärre svårt att låta bli.

I dagens Aftonbladet sågar en skribent vid namn Andreas Nordström vårt nya nummer. Att tidningen är trist eller dålig kan man givetvis tycka, men Nordströms funderingar väcker frågan om han har ens läst den.

Recensionen inleds med påståendet att svensk musikjournalistik är lillgammal: “Detta miniuniversum där gravt heterosexuella skribenter i kravodlade Au Revoir Simone T-Shirts och exakt lika stora CSN-lån högtidligt visar upp sina omsorgsfullt konstruerade musiksmaker för varandra.” Utifrån detta konstaterar Nordström att innehållet i Novell uteslutande består av “jämngrått gravallvar”.

Det är fyndigt och raljant skrivet. Problemet är bara att resonemanget inte stämmer. Förutom att den stereotypa skribentbeskrivningen inte alls passar in på Novellredaktionen så sysslar vår tidning knappast med den sortens musikjournalistik. I själva verket föddes Novell till stor del som en reaktion på just det som Nordström talar om - popskribenters tävlande i att uppvisa “rätt” smak och tröttsamma staplande av referenser.

Nordström fortsätter sin text med att hylla tidningen Pop och hävdar att hans insikter om musikjournalistik beror på en visdom som kommer med åldrandet: “Man inser att man kan lyssna på Le Castle Vania, John Jacob Niles och Eddie Meduza bara för att det känns bra.”

Men om någon tidning skulle kunna skriva om alla dessa tre namn så är det knappast Pop, utan Novell. Den som har besökt våra releasefester har hört oss spela en ytterst schizofren mix av musik, från Ulf Lundell och Britney Spears till The Teenagers. I tidningen har vi skrivit om såväl techno i Berlin som folkmusik i Dalarna. Ständigt har vi också gjort en tydlig poäng av just detta: det som intresserar Novell är bra historier, inte duktigt namedroppande.

I senaste numret låter vi Monique Wadsted tipsa om sina flöjtrocksfavoriter, kartlägger de vanligaste låtvalen på ett karaokeställe i Midsommarkransen samt ägnar fjorton sidor åt cowboytechnogruppen Rednex. Om Andreas Nordström ser det som “jämngrått gravallvar” bör han kanske hålla sig till att läsa Kalle Anka.