Addis glömmer aldrig

Först publicerad i Novell #1-2 2009

1969 gav Amha Eshetes skivbolag ut Etiopiens första popplatta. Han förvandlade popmusiken i landet från maktens propagandaverktyg till en kanal för radikala framtidsförhoppningar. Fem år senare var allting förstört.

Text och foto: Jonas Lennermo

På golvet framför honom låg lådan med vinylskivor. Pulsen dunkade i bröstet.

Han hade fortfarande samma kläder som han haft på sig i tullen för några timmar sedan. Han tog ett djupt andetag. Den vita skjortkragen skavde mot halsen. Han drog undan snörena runt lådan och tog upp den översta skivan. Han blev stående så, med skivan i handen. Det var ett svartvitt foto över stan på omslaget. Låttiteln var tryckt i klarrött: ”Addis Ababa Bete”. Han gick fram till skivspelaren, lade ner den på tallriken och tryckte på play. Han höjde volymen till max.

Från skivspelaren ledde sladdarna ut till två högtalare på vardera sida om ingången till den lilla butiken. Först hördes bara det skrapande ljudet från nålen mot skivan. Pulsen tryckte sig mot revbenen. Låten rullade igång. Trummorna trängde sig ur högtalarna och ut över gatan. Trumpeterna fick de tunna plåtväggarna att vibrera.

Det var 1969 och han var tjugofyra år gammal. Han hade kortklippt hår och tjocka svarta glasögonbågar. Så kom sången. Rösten var oemotståndlig. Han lossade på slipsknuten.

Några unga män på kaféet på andra sidan gatan vände sig om. De tittade nyfiket bort mot butiken. En grupp människor på väg mot torget stannade till. Alemayehu Eshetes sång hördes över hela kvarteret. Fler personer strömmade till. Någon började klappa i händerna.

En kort stund senare hade den lilla gruppen nyfikna vuxit till en dansande folkmassa på över tvåhundra personer. De spelade låten gång på gång. Alla sjöng med i refrängraderna: ”Addis Ababa Bete, Addis Ababa Bete”.

Det var Etiopiens första popplatta, släppt av det nystartade skivbolaget Amha Records. Alla skivor sålde slut samma kväll.

***

– Det var fantastiskt, utbrister Amha Eshete. Det var en fullkomlig succé!

Amha sitter i passagerarsätet i sin vita bil. Händerna ligger stilla i knäet, som om någon råkat glömma dem där. Fingrarna är stelt krökta om varandra.

Den smala bilvägen stiger brant uppåt. Regnvattnet från förmiddagens skyfall rinner i rännilar över den spruckna asfalten. Det luktar svagt av bensin. Utanför en grällt grönmålad dörr sitter två äldre män på plaststolar och dricker kaffe ur små porslinskoppar.

Amhas högerhand skakar när han sträcker sig efter bläckpennan i handskfacket. Bägge benen är förlamade och han har svårt att röra överkroppen. Han putsar den svarta pennan med skjortärmen och håller granskande upp den i eftermiddagsljuset.

– Jag tycker mycket om pennor, säger han halvt förklarande, halvt ursäktande.

En gammaldags dokumenthållare i svart läder ligger uppslagen mellan Amha och chauffören. Ett tiotal bläckpennor sitter fast under ett tjockt gummiband. I det nedre facket är en handfull slitna vinylsinglar intryckta. Överst ligger “Addis Ababa Bete”, låten som Amha spelade in för fyrtio år sedan. Fyrtio år har gått sedan gatan utanför hans skivbutik fylldes med dansande människor. Det svartvita omslagsfotot över staden känns märkligt avlägset i jämförelse med husfasaderna av korrugerad plåt utanför vindrutan.

– Det är allt som finns kvar, säger Amha och knycker med nacken i riktning mot vinylsinglarna i dokumenthållaren.

Han låter händerna falla tillbaks ner i knäet. De långa stela fingrarna är fortfarande vikta runt den svartglänsande ballografpennan.

Chauffören rundar ett hörn och vi kommer upp på en större tvärgata. Bilar står parkerade längs trottoaren och smågrupper av ungdomar promenerar bort mot piazzan, det stora torget i slutet av gatan. Chauffören stannar bilen mitt på gatan. Amha tycks inte märka de påträngande tutorna från trafiken bakom oss.

– Där var det, säger han med ansiktet vänt mot en smyckesaffär på andra sidan gatan.

Den rödgröna plastmattan utanför butiken är smutsig och trasig. Väggarna är rosa och skyltfönstret fyllt av klockor, parfymflaskor och silverhalsband. En man ropar upprört från bilen bakom oss.

– Harambe Music Shop. Det var min butik. Det var där Etiopiens första poplåt spelades för första gången.

***

Etiopien ligger på Afrikas horn, omringat av Eritrea, Sudan, Kenya, Somalia och den lilla kuststaten Djibouti. Landet har en osedvanligt lång historia, som sträcker sig ända tillbaks till kungadömet D’mt år tusen före Kristus. Bortsett från den italienska ockupationen mellan 1936 och 1941 är Etiopien det enda afrikanska land som aldrig har koloniserats. Den långa självständigheten har gett upphov till en stark nationell identitet som överskrider landets fyra större etniska grupper och de två majoritetsreligionerna kristendom och islam. I Etiopien är man först och främst etiopier.

Med över åttiofem miljoner invånare är landet Afrikas näst största nation. Merparten av befolkningen lever i huvudstaden Addis Abeba, ”Nya blomman”, som under tvåtusentalet bågnat under trycket från en ekonomisk tillväxttakt på närmare tio procent per år. På mindre än tjugo år har Etiopien rest sig från att vara ett av Afrikas fattigaste länder till ett av de mest hoppingivande, med Addis som självklart centrum.

Ända sedan den etiopiska popmusikens föddes under mitten av förra seklet har den haft ett komplicerat förhållande till den statliga makten. Popen har befunnit sig i kraftfältet mellan landsbygd och stad, isolationism och internationalism, tradition och modernisering. Popmusiken som propagandaverktyg gled successivt den politiska eliten ur händerna och kom istället att gestalta konkurrerande framtidsförhoppningar, lika dansanta som explosiva.

***

Etiopiens moderna musikhistoria börjar med fyrtio föräldralösa flyktingpojkar från Armenien. Under ett besök i Jerusalem 1924 mottogs den etiopiske kejsaren Ras Tafari av en blåsorkester som bestod av de fyrtio pojkarna. Kejsaren blev så imponerad att han beslöt sig för att anlita hela gruppen under en kommande fyraårsperiod. När det unga brassbandet anlände till Addis Abeba utnämndes det till den etiopiska statens officiella musikkår. De fick smeknamnet ”Arba lijotch”, de fyrtio pojkarna. Genom att introducera nya instrument, spelstilar och västerländska referenser fick de ett enormt inflytande i det etiopiska musiklivet.

Ungefär samtidigt ansökte Etiopien om medlemskap i Nationernas Förbund, föregångaren till FN. Landet var ett strikt hierarkiskt samhälle. En okuvlig trappstegsstruktur ledde från kejsaren ner till de lägsta slavarna. Som inträdeskrav i Nationernas Förbund tvingades Etiopien att omplacera sina slavar. Ett drygt femtiotal av dem organiserades i ett statligt storband. Orkestern gavs namnet Imperial Bodyguard Band och blev det första av en handfull mycket viktiga militärband i landet.

Det var inom ramen för statliga institutioner som den etiopiska popmusiken hittade sin form. Det föll sig därför naturligt att kejsaren Haile Selaisse i slutet på 1940-talet utfärdade ett dekret på statlig ensamrätt på att spela in och distribuera musik i landet. All musik började kontrolleras av Förbundet för fosterlandskärlek, en underavdelning till Informationsdepartementet. Under de två kommande decennierna spelades enbart hyllningssånger till kejsaren in.

På 1960-talet upprättades Organization for African Unity, ett mellanstatligt förbund i syfte att stärka samarbetet mellan Afrikas länder. OAU fick sitt högkvarter i Addis Abeba, vilket ledde till en enorm satsning på nya offentliga byggnader. Från att ha varit en isolerad stad på en platå tretusen meter över havet förvandlades Addis Abeba till Afrikas centrum och den naturliga infartsvägen från väst.

Den nyanlända internationella överklassen i staden festade på Imperial Bodyguard Bands exklusiva klubb. Storbandet betraktades dock som ett hot mot kejsardömet och budgeten skars ner. Men med ett allt större klientel växte det fram en rad privata klubbar i Addis. Trots ett strikt förbud började de sparkade musikerna från Imperial Bodyguard Band och andra militärband att spela på nattklubbar som Stereo Club, Axum Addaras och La Mascotte.

Det var vanligt med razzior på klubbarna. Genom att hyra in spanare med uppgift att hålla utkik efter militären fick musikerna några extra sekunder på sig att försvinna ut genom bakdörren. Riskerna med att spela i privata band var överhängande. Att spela in en skiva, och därmed trotsa både militären och det kejserliga förbudet, var fullkomligt otänkbart.

***

Vid samma tid åkte den etiopiske studenten Amha Eshete på ett jobbuppdrag till den amerikanska militärbasen Kagnaw Station i Eritreas huvudstad Asmara. Amha var strax över tjugo år gammal och kom från en välbärgad familj i Addis. Efter grundandet av OAU några år tidigare hade han börjat jobba med internationella relationer, och hade alla möjligheter till en blomstrande karriär framför sig. Men det var någonting annat som lockade.

Varje vecka fick soldaterna på militärbasen en laddning med de senaste amerikanska skivsläppen, som de spelade på sin egen radiokanal. Det blev en omvälvande upplevelse för Amha. Med James Brown i öronen föddes en idé. Skulle han kunna importera västerländsk popmusik till Addis?

Både skivspelare och skivor hade börjat importeras till Etiopien under den italienska ockupationen tjugo år tidigare. Trots det fanns det i mitten av sextiotalet bara två skivbutiker i Addis. Den ena drevs av en gammal italienare och den andra av en armenier, som i likhet med sin butik gick under smeknamnet ”Tango”. Bägge sålde enbart traditionell etiopisk musik och hyllningssånger till kejsaren. De enda alternativen var kortvågssändningarna från radiostationen Voice of America, som oftast var olyssningsbara på grund av den dåliga sändningskvalitén. Eller möjligtvis den statliga etiopiska radion, som spelade en timme ny musik per vecka.

Det var långt ifrån tillräckligt för Amha Eshete. Han kontaktade ett flertal ambassader för att få listor på skivexportörer, lånade pengar av sina vänner och gjorde en första beställning. Strax därpå fick han tag på egen butikslokal i ena delen av en skrädderiateljé vid S:t Giorgis Church i centrala Addis.

Några veckor senare kom den första leveransen, från New York. Amha fyllde skyltfönstret i det lilla skrädderiet med de senaste singlarna från Jim Reeves, Luke Venton och James Brown. Alla sålde slut inom det närmsta dygnet. Samma sak skedde med den andra och tredje leveransen. Suget efter ny musik var stort. Amha utökade verksamheten med större beställningar och en ny butik i de före detta italienska kvarteren vid piazzan.

Men för Amha räckte det inte med att importera västerländsk pop. Han ville ge ut plattor med den etiopiska popmusik som spelades illegalt på klubbarna. Han visste att intresset bland Addis unga var enormt. Trots de stora riskerna och det hårdnande politiska klimatet efter kuppförsöket några år tidigare beslöt sig Amha för att försöka. Efter lång övertalning och löften om en rejäl betalning lyckades han få ihop ett gäng musiker, samtliga med bakgrund i militärbanden.

Den bästa inspelningsutrustningen i Addis fanns i källaren till det statliga Informationsdepartementet. Det var samma myndighet som kontrollerade att inspelningsförbudet efterlevdes. Skivinspelningen var tvungen att ske på fiendemark.

***

Den stora rektangulära betongbyggnaden syntes på långt håll. Det var nästan vindstilla. Musikerna skulle komma när som helst nu. Amha räknade sedlarna och stoppade tillbaks dem i kuvertet. Det borde räcka. Försäljningen av de importerade skivorna hade gett honom både självförtroende och pengar nog att våga trotsa inspelningsförbudet. När musikerna kom med sina instrument räckte Amha över kuvertet med sedlarna till den uniformerade vakten i entrén. Mannen nickade kort och vände sig om.

Luften stod still i källarrummet. Instrumenten var uppställda och musikerna redo. Amha tittade på den stilige unge mannen i vit kavaj och amerikansk frisyr. Det var Alemayehu Eshete. De var inte släkt, trots samma efternamn. Men båda delade modet, och kanske också begäret, att utmana musikmonopolet. Alemayehu var den ende sångaren i Addis som hade vågat delta i inspelningen.

I ena änden av rummet stod en mikrofon som vanligtvis användes av kejsaren för att spela in tal till nationen. Men istället för kejsaren var det nu den unge mannen i vit kavaj som gick fram till mikrofonen. Han tog tag i stativet med bägge händerna och slöt ögonen. Amha tog ett djupt andetag. Sedan tryckte han på rec-knappen.

Några timmar senare lämnade Amha den stora grå byggnaden med Etiopiens första poplåt i väskan. Dagen därpå skickade han den till Indien för pressning.

***

– Det var omöjligt att smuggla in en leverans på tusen vinylskivor genom den etiopiska tullen. Jag visste inte vad som skulle hända. Skulle skivorna förstöras? Skulle jag kastas i fängelse?

Amhas röst är lugn. I knäet ligger händerna stilla. Bilen står parkerad på en stor innergård. Utanför den smutsiga vindrutan har mörkret börjat falla över Addis.

– Det var tre män på tullkontoret. Framför dem låg lådan från Indien. Chefen stirrade på mig. Jag vågade inte möta hans blick. Han böjde sig ner och öppnade lådan. Han tog upp en av de nypressade skivorna med det svartvita omslagsfotot och den röda texten.

Amha stannar upp. Några klarblå minibussar fyllda med passagerare sliter sig upp för den branta backen. Han följer dem med blicken.

– Jag glömmer det aldrig. Chefen tittade på mig och sa: ”Från och med nu ska vi lyssna på etiopisk popmusik!” I utbyte mot att tulltjänstemännen fick varsin skiva kunde jag ta med resten. På kvällen spelade jag ”Addis Ababa Bete” utanför min butik.

Amha lyfter långsamt upp högerarmen och vecklar stelt ut fingrarna i en triumferande gest.

– Den kvällen somnade jag med Alemayehu Eshetes röst ringande i öronen. Jag utmanade kejsaren. Och jag vann.

Han låter armen falla tillbaks ner i knäet.

– Det var så Amha Records föddes. Bara fem år senare var allt förstört.

***

Idag framstår utsikten från Hilton Hotel som en uppdaterad version av omslaget till ”Addis Ababa Bete”. Staden breder ut sig. Mångfiliga bilvägar ligger som ett spindelnät över stora kvarter av rostfärgade plåttak. Regnsäsongen är på väg att ta slut och gröna trädkronor tränger sig upp från minimala bakgårdar. I centrum står de statliga betongbyggnaderna uppstaplade med tunna sprickor i de avgasfärgade fasaderna. Närmare flygplatsen skjuter byggnadsställningarna ivrigt upp ur marken som rangliga framtidsförhoppningar.

Sedan ”Addis Ababa Bete” släpptes i slutet av sextiotalet har invånarantalet i staden stigit med närmare tio procent per år. Idag är Addis en mångmiljonstad med ett lika brett som piratkopierat kulturutbud. Överallt säljer unga män hemmabrända upplagor av de senaste filmerna. I särskilda små skjul kan man lämna in sin iPod och få den fylld med ny musik från Addis, Khartoum eller New York. Ur skrovliga butiks- och kaféhögtalare strömmar hits till de fattiga människor som fyller gatorna kring den enorma marknaden.

I Hiltons hotellbar spelas bara lågmäld amerikansk jazz. Jag sitter nersjunken i en gulmelerad fåtölj. Den överdrivna luftkonditioneringen får mig att huttra. Det är här sångaren Alemayehu Eshete vill ses. Det är tredje gången vi har bestämt träff, efter att han ställt in två gånger tidigare. Han är redan över en timme sen.r5

Jag rycker till av ljudet från min mobiltelefon. Alemayehu gör entré samtidigt som jag ser hans namn på displayen. Han äntrar hotellfoajén med en svassande självklarhet som får kvinnorna bakom bardisken att niga och le generat. Han är i sextioårsåldern, har vitgrå polisonger, djupt uppknäppt skjorta och solglasögon.

– Ah, hey hey hey!, säger han med en utpräglad amerikansk accent, trycker av mobiltelefonen och slänger upp den på glasbordet mellan oss.

– Okej okej, låt oss börja.

Alemayehu Eshete växte upp i centrala Addis på fyrtiotalet och placerades tidigt på en kristen internatskola. Han fick sin musikaliska skolning genom skolkörens psalmer.

– Sen såg jag Elvis och blev fullständigt betagen. Jag såg alla filmer jag kunde komma över. Jag grät. Jag började klä mig som en Hollywoodstjärna och sprang runt på piazzan i vit kavaj och svart fluga. Jag var snygg, riktigt snygg.

När jag frågar om hans uppväxt böjer han sig fram över glasbordet. En knapp decimeter från mitt öra tar han av sig solglasögonen och sjunger med mörk röst: ”I just want to be your … teddy bear”.

Jag harklar mig och tar en klunk av kaffet. Solen glittrar i de stora fönstren bakom oss. En kypare i kort vinröd jacka och svarta byxor med revärer står beredd att öppna dörren till den lilla trappan ner mot poolen. På en liten scen i andra änden av den stora hotellfoajén sitter en kvinna i traditionell dräkt och kokar etiopiskt kaffe över glödande kol. En samling vita män i svarta klanderfria kostymer sitter på små pallar i en halvcirkel runt henne.

– Etiopiens Elvis! Det är jag, utbrister Alemayehu, som för att försäkra sig om att jag inte missat hans smeknamn.

Han lutar sig tillbaks i fåtöljen och knäpper händer bakom huvudet.

Efter en skolkonsert blev Alemayehu inbjuden till att sjunga med poliskårens band, som var en av Etiopiens mest populära grupper. Alemayehu bytte från kristna psalmer på engelska till storbandssoul på amhariska. Hans popularitet sköt i höjden direkt. Redan som tonåring hade han sin första hit med låten ”Seul”, som spelades på nationalteaterns scen inför fulla läktare.

– Jag var en hjälte. Publiken beundrade mig, säger han, höjer ögonbrynen och vrider huvudet som inför en påhittad kamera.

Men mycket mer än den romantiserade popstjärneversionen av sitt förflutna bjuder Alemayehu inte på. På flera frågor svarar han bara ”nej tack, nästa fråga”. När jag undrar över hur det var att växa upp i en fattig familj och satsa på en karriär som musiker svarar han:

– Sam Cooke, Brook Benton, Nat King Cole … Ah, jag älskade dem alla, men James Brown var bäst!

Efter en knapp timmes samtal reser han sig upp, förkunnar att han är sen till nästa möte och att vi kan ses dagen därpå för att prata mer och ta bilder. Under mina resterande veckor i Addis får jag inte tag på honom.

***

Kort tid efter att ”Addis Ababa Bete” släpptes fick Amha Eshete ett telefonsamtal från den statliga myndigheten Förbundet för fosterlandskärlek. En formell mansröst frågade om Amha var ansvarig för inspelningen av låten. Amha svarade ärligt att det var han som gett musik till folket. Överrumplad av det uppriktiga svaret tystnade mannen i telefonen en stund, och krävde sedan att Förbundet för fosterlandskärlek skulle ha en andel av vinsten på varje såld skiva. Amha lade på luren.

Några veckor senare spelade han in en andra singel, även denna gång med Alemayehu som sångare. Kort tid därefter släppte Amha Records sin tredje singel, med den internationellt skolade jazzmusikern Mulato Astatke.

Musikerna i Addis väntade spänt på myndigheternas reaktion. Dagarna gick. När ingenting hände, trots hoten från Förbundet för fosterlandskärlek, blev allt fler intresserade av att spela in tillsammans med Amha.

Att släppa en skiva på Amha Records blev inte bara en bekräftelse på att man var en del av den etopiska popscenen, utan gav dessutom betydligt bättre betalt än de vanliga klubbgiggen. På bara sex år, mellan 1969 och 1974, släppte Amha Records tolv fullängdare och 103 singlar, varav ett trettiotal med Alemayehu Eshete. När det stod klart att myndigheterna inte skulle förhindra inspelningarna startades ytterligare två skivbolag, Phillips-Ethiopia och Kaifa Records.

Sjuttiotalets första år var en turbulent tid. Politiken gjorde honnör i militäruniformer och popmusiken styrde ut sig i utsvängda byxor, smala slipsar och stora afros. Det var en balansakt mellan nationell slutenhet och internationell öppenhet – mellan stöveltramp och soul. Alling möttes i Addis. Jordbrukande bönder i duell med den internationella stadsbefolkningen. Den långa historien i dragkamp med den moderna framtiden. Tidens ideologiska envig mellan kommunism och kapitalism. I mitten befann sig popmusiken. En av den etiopiska radions mest spelade låtar från 1973 heter på svenska ”Jag klarar inte av det längre”. Det var en uppenbart politisk slogan, maskerad som en kärlekssång, riktad mot den åldrade kejsaren.

De två första artister som Amha spelade in, Alemayehu Eshete och Mulato Astatke, blev snart förgrundsgestalter i den etiopiska popscenen. Alemayehu Eshete var ung, uppkäftig och våghalsig. I sin vita kavaj och amerikanska frisyr var han en personlighet i Addis. Mulato Astatke var hans motsats. Rik, välutbildad och skolad jazzmusiker. Trots skillnaderna fångade båda två tidens känsla av vibrerande intensitet. Och bägge kom med tiden att bli världsstjärnor.

Mannen som givit dem plats på scenen, Amha Eshete, gick ett annat öde till mötes.

***

– Jag har lyckats!

Mulato Astatke slår ut med armarna och ler brett. Han har en välansad vit mustasch och svart sammetskavaj.

– Alla älskar mig!

Vi sitter på uteserveringen till hans klubb Africa Jazz Village. Det är två veckor tills invigningen och en handfull arbetare försöker få klart allt i tid. Två unga män kommer bärande på något som liknar en bardisk. En halvtrappa ner svetsas stommen till en scen. Mulato ler. Han strålar av självsäkerhet.

En liten gräsmatta ligger utsträckt vid sidan av borden där vi sitter. Några välansade buskar lutar sig mot en murad fasad av stora runda stenar. Små högtalare är fastsatta i stålställningen ovanför oss. En av Mulatos äldre skivor försöker ta sig igenom svetsljudet på bottenvåningen och får saxofonerna att lukta bränd metall. Taket är i grön plast.

– Det var jag som hade de nya idéerna för fyrtio år sedan. Det var jag som startade ethio-jazz, säger Mulato.

Ethio-jazz är Mulatos benämning på den blandning av etiopisk harmonik och jazz som han ägnat sig åt sedan de första samarbetena med Amha i mitten på sjuttiotalet.

– Sedan dess har det inte hänt någonting. Det finns inga nya idéer i Addis längre. Det finns ingenting här.

Mulato suckar dramatiskt och lutar sig tillbaka i plaststolen. Han glider med blicken över gräsmattan. De två unga arbetarna försöker baxa ner bardisken till undervåningen.

– Jag håller mig på avstånd från de andra musikerna i stan. Det här, säger Mulato och nickar förtydligande mot den framväxande baren och scenen på undervåningen, ska bli en internationell mötesplats. Jag ska bjuda in utländska stjärnor. Vi ska göra liveinspelningar och ha workshops och jam sessions. Det kommer att bli lysande!

Mulato Astatke kommer från en välbärgad familj. Han växte upp i den lilla staden Jimma i västra Etiopien, men skickades tidigt till England för att studera musik. Mulato tog aktiv del i det tidiga sextiotalets jazzscen i Soho, med företrädare som Edmundo Ros, Ronnie Scott och Tubby Hayes. Efter ytterligare musikstudier vid amerikanska Berklee College grundade han The Ethiopian Quintet, ett New York-baserat jazzband som märkligt nog bestod av ett gäng puertoricaner. Han spelade in sin första skiva 1966 och återvände i slutet av decenniet till Etiopien.

Bland musikerkretsar i Addis gick snacket om Amha Records. Efter lång tid utomlands längtade Mulato efter att spela etiopisk musik igen. Amha och Mulato inledde ett samarbete som kom att bli mycket fruktbart.

– Det var en spännande tid. Det kändes som om allting var möjligt, säger Mulato innan han avbryts av att en av arbetarna kommer fram med en telefon.

På andra sidan av gräsmattan går Mulatos son med en laptop under armen. Han är född och uppvuxen i Washington, systern är fortfarande kvar där. Han har en stor amerikansk basebolltröja, upprullade tröjärmar och en röd keps. Han ska bo i Addis under ett år för att hjälpa till att driva klubben.

Mulato stänger av telefonen. Han ursäktar sig och säger att han måste åka iväg för att hämta sin andra bil som är på lagning. Vi bestämmer träff igen några dagar senare. Även Mulato vill ses på Hilton.

När vi några dagar senare ses på hotellet har Mulato samma svarta sammetskavaj på sig. Vi slår oss ner i skuggan av ett stort parasoll, gjort av artificiella grässtrån för att efterlikna den traditionella etiopiska estetiken. Mulato beställer in en macchiato, en rest från den italienska ockupationen, och håller en lång utläggning om att han alltid försöker vara kreativ. Han rör runt runt i den lilla kaffekoppen och säger att han aldrig låter binda sig till några vanor. Mjölkskummet rinner ner över fatet.

– Jag dricker alltid minst fem koppar macchiato om dagen, avslutar han.

Tre herrar i mörka kostymer kommer fram till vårt bord och hälsar glatt på Mulato. De jobbar för Världsbanken och är på kort konferensvisit i Addis.

– Kom förbi på invigningen av Africa Jazz Village nästa vecka, säger Mulato hjärtligt och slår ut med armarna i en välkomnande gest.

Så snart de gått vänder han sig mot mig.

– Jag har ingen aning om vilka de där var. Men du vet, alla känner mig, alla hälsar på mig.

Några veckor senare händer det igen, den här gången i Stockholm. Jag står utanför en bar när Mulato Astatke plötsligt går förbi. Förvånad tar jag tag i hans axel. Han vänder sig om, tittar på mig och hälsar glatt. Jag tror inte att han kände igen mig.

***

1974 fylldes huvudgatorna i Addis Abeba av rebeller. Under ledning av generalen Mengistu Neway tog en marxistisk militärjunta makten i Etiopien. Kejsaren mördades och en mångtusenårig tradition av enväldig monarki ersattes av en militaristisk regim med stalinistideal och lika auktoritära härskarambitioner.

Stora konflikter blossade upp med flera grannländer. Genom militärt stöd från Sovjet och Kuba lyckades militärjuntan bevara landsgränserna. Men våldet riktades även inåt. Under parollen ”Röd terror” mördades alla eventuella meningsmotståndare, civila såväl som politiska och kulturella.

Utegångsförbud infördes i Addis. Den etiopiska popmusiken tystades hårdhänt. Att lyssna på inspelningar av Alemayehu, Mulato eller andra musiker utgivna av Amha Records kunde ge stränga repressalier. Popmodet med utsvängda byxor och afros rubricerades av regimen som ”jolly jackism” och kunde ge långa fängelsestraff. Istället för popmusik organiserades kvartersband med uppdraget att sprida regimens politiska budskap. På mindre än ett år krossades den popscen som Amha Records lagt grunden för.

Kejsaren hade varit en gammal och trött motståndare. General Mengistu såg snarare genom kikarsiktet än mellan fingrarna. Långt senare hittades kejsarens kvarlevor begravda vid Mengistus toalett.

***

Amha höll upp telegrammet i det svaga eftermiddagsljuset. Det var från hans familj i Etiopien. Utanför hotelldörrarna brusade Aten högljutt.

Amha hade från början pressat skivorna i Indien, senare gått över till Libanon och slutligen hittat en både billigare och bättre leverantör i Grekland. Efter de senaste årens framgångar hade han bestämt sig för att köpa en egen skivpress. Genom att själv kunna pressa skivor hoppades han på det slutgiltiga genombrottet för popmusiken i Addis.

Strax innan han åkte till Aten hade han spelat in två nya singlar. Artisterna hette Mahmoud Ahmed och Tilahun Gessesse och sjöng på det inhemska språket tigrinia. Det var bara några månader efter de marxistiska rebellernas maktövertagande.

Amha kände sina armar falla till sidorna. De korta telegramraderna var smärtsamt koncisa. Bägge singlarna hade beslagtagits i tullen. Sångaren och ljudteknikern på den ena skivan hade fängslats. Amhas far hade protesterat, varpå även han hade anhållits. Amha slöt ögonen. Ljudet av bilarna på gatan utanför trängde sig in igenom de stängda hotelldörrarna.

Telegrammet avslutades med orden: ”Stanna i Aten”.

***

– Min syster åkte till min lägenhet några timmar innan rebellerna kom dit. Det här är allt hon fick med sig.

Mellan bilsätena ligger den gamla dokumenthållaren i svart läder fortfarande uppslagen. I det nedersta facket sticker de nötta vinylsinglarna fram. Lamporna från de förbipasserande bilarna fladdrar över de slitna husfasaderna runtomkring oss.

Amha väntade några dagar i Aten på besked. Ingenting hände. Han fortsatte till London, där han stannade några veckor. Istället för en skivpress köpte han en enkelbiljett till USA. Det skulle dröja arton år innan han återsåg sitt hemland.

Som många andra etiopiska politiska flyktingar hamnade Amha i Washington D.C. Efter några år öppnade han en restaurang med etiopisk mat. Men musikintresset svalnade inte. Så snart han kunde byggde han ut restaurangen med en scen och började samla etiopiska exilmusiker till konserter. Minnet av Addis och den etiopiska popmusiken levde.

Ungefär tio år efter inspelningen av den första etiopiska poplåten lyckades Amha ta ett helt band från Addis till Washington. Förarbetet tog över ett och halvt år och var fyllt av ständiga konflikter med militärjuntan, som behöll makten i Etiopien fram till 1992.

– Telefonräkningen var högre än hyran. Men jag kände mig tvungen att försöka.

Det är svårt att urskilja Amhas anletsdrag i mörkret i bilen. Men hans röst är klar och tydlig.

– När jag slutligen såg bandet på flygplatsen kunde jag inte tro mina ögon. Några dagar senare klev mina gamla vänner upp på samma scen som James Brown spelat på.

Historien hade gått ett varv runt, från radiostationen på den amerikanska militärbasen i Asmara till scenen på Warner Theatre i Washington. Amha tar ett andetag innan han fortsätter.

– Den dagen grät jag. Jag kände mig som en etiopier igen.

Kort tid senare kontaktades han av den franske promotorn Francis Falceto, som ville ge ut Amha Records musik på nytt. Efter mycket letande hittade Amha en samling originalinspelningar i Aten. Genom det franska skivbolaget Buda Musique släppte Francis Falceto 1997 den första sammanställningen av etiopisk pop från sextio- och sjuttiotalet. Utgivningsserien gavs namnet “Ethiopiques” och hade Amha Records i fokus.

Buda Musique har idag gett ut tjugotre volymer i serien. Ethiopiques har blivit uppmärksammat över hela världen, inte minst efter soundtracket till Jim Jarmuschs film “Broken Flowers” som innehöll flera sjuttiotalslåtar med Mulato Astatke. Gamla singlar med både Alemayehu och Mulato är med på flera av skivorna. Bägge har dessutom tillägnats egna solosamlingar. Det senaste decenniet har Alemayehu och Mulato turnerat över hela Europa och USA med sin sjuttiotalsrepertoar.

***

I västra delen av Addis breder Afrikas största marknad ut sig. Där kan man enligt ryktet köpa alltifrån kameler till kalashnikovs. I en liten finmekanisk verkstad i utkanten av marknaden står en man i vit läkarrock. Utöver reservdelar till taxibilar har han även en plastkasse fylld med vinylskivor utgivna av det landsförvisade skivbolaget Amha Records.

Några dagar tidigare låg Addis Abeba Bete längst ner i skivhögen. Mannen i läkarrock nickade leende mot mig när jag köpte den slitna singeln. Tillsammans med några andra skivor ligger den nu i min ryggsäck i baksätet på bilen.

Amha andas tungt. Långsamt böjer han sig ner och slår på billjuset. Ljuskäglorna slår ut över parkeringsplatsen och lägger sig som ett glänsande täcke mot bilarna och de slitna huskropparna. Nattluften är hög och klar.

Jag tar upp de åldrade skivorna och ger dem till Amha. Han tittar förvånad på mig och sedan ner på skivorna. De glittrar svagt i det matta ljuset. De flesta saknar omslag och är repiga efter fyrtio år på drift. Andra är välskötta och hanterade med omsorg. Med stela fingrar rör Amha Eshete vid de svarta vinylsinglarna. Addis har inte glömt honom.