För en handfull dollar: Historien om Rednex

Just nu strider två band om vilket av dem som är countrytechnogruppen Rednex. Novells Adam Svanell berättar varför en av Sveriges största musikexporter är till salu på Ebay och varför bandets framtid kan avgöras i rättssalen.

Text: Adam Svanell

Foto: Martim Guerra Silva

Om fyra dagar fyller Annika Ljungberg 40 år. Nu stretchar hon i köket på Pub Oliver Twist i Västerås, reser sig och spanar in mot publiken.

− Visst, det är inte som i Rumänien där vi spelar inför 30 000 personer. Men det här är också mysigt, lite intimare.

Ett par hundra kroggäster trängs vid scenen. Unga tjejer i linne längst fram, uppklädda medelålders par strax bakom. Vid sidan av högtalarna står en kille med t-shirttrycket ”The more I learn about women, the more I like my motorcycle”.

Ljudteknikern tonar ut musiken. I köket rättar Annikas man Jens Sylsjö till tofsen på sin fiol. Bandkamraten Anders Lundström lägger in en snus och går ut mot scenen.

Tonårstjejerna tjuter. Högtalarna spelar banjoduellen från filmen ”Den sista färden”. Anders ställer sig med ryggen mot publiken och låtsas att ljudet kommer från hans banjo. En fnissande tjej böjer sig fram och tar honom på baken.

När baskaggen börjar pumpa springer Annika och Jens in. De börjar dansa armkrok.

- Yeeeehaa, ropar en man med skinnväst.

Strax glider introt över i hitlåten ”Old pop in an oak”. Musiken är playback, Anders sjunger refrängen och Annika verserna. Jens vevar lite symboliskt på sin fiol.

När applåderna har tystnat kliver Annika fram till mikrofonen.

- 1994 var det ett gäng hillbillies som gav sig ut i världen. Sedan dess har vi sålt tio miljoner skivor och gjort över 2 000 shower. I dag har vi äntligen kommit hit till Sveriges mittpunkt, Västeråååås!

Publiken jublar.

Det här mellansnacket kör hon ofta. Efter femton år tycks svenskarna fortfarande inte förstå hur stort countrytechnobandet Rednex är och har varit. Annika gillar att påminna dem.

Men trots att tidningarna kallar henne Rednex-Annika, trots att gruppen på scenen spelar alla Rednex hits, så heter de inte Rednex. Inte längre.

För tre månader sedan tvingades bandet byta namn. Trion som ifjol tävlade i Eurovision Song Contest som Rednex bär nu det namn som pryder en tygflagga på scenen: The Cotton Eye Joe Show.

Allt beror på en man som heter Ranis Edenberg.

- Det räcker, spela nästa.

Tony Alexandre på Scorpio Music i Paris lutade sig tillbaka i sin skinnfåtölj. Ranis fipplade blygt med knapparna och ännu en eurodiscolåt hördes ur bandspelaren.

Den coole skivbolagsrepresentanten lyssnade nickande och halvskrek något otydbart över musiken. Hans assistent, en blek lönnfet man i 40-årsåldern, skrattade så att han nästan spillde ut sitt vinglas.

Ranis gjorde sitt bästa för att fnissa med. Efter två veckors biltur i Europa var han trött, sliten och frustrerad.

Kalendern visade januari 1994 och snart två år hade gått sedan Ranis blev ”husproducent” på Stockholm Records underetikett S Records. Han hade producerat singlar med projekt som hette Kick Devotion, Macbeth, Professionals, Music Republic och Cool New Sound. Men skivbolaget satsade inga pengar på marknadsföring, och ingen av låtarna hade närmat sig topplistorna.

Tanken var att den här turnén bland Europas skivbolag skulle ge Ranis karriär en skjuts. Hittills hade han dock bara fått till stånd två möten, och inget hade resulterat i mer än vagt uppmuntrande ord.

Till råga på allt var han och hans reskamrater luspanka. De sov i bilen, åt ravioli från konservburk och tvingades köra småvägar för att slippa betala vägtullsavgifter. Häromdagen ringde Ranis flickvän och grät för att hon hade varit tvungen att gå till socialen.

Kort sagt: han hade sett bättre dagar.

- Ta nästa, sa Tony Alexandre.

Ranis tittade ner bland kassetterna. Han hade redan spelat alla sina bästa produktioner. Han plockade upp ett band märkt med namnet Rednex.

Projektet hade länge varit något av ett internt skämt. Det började med att Ranis bästis Örjan Öberg drev en skivbytarcirkel, där han och några arbetskamrater valde ut skivor som de lånade, lyssnade på och betygsatte.

En eftermiddag 1992 tog Örjan med sig cirkelns låneskiva till studion. Han och kompisen Janne Ericsson tog en fika och satte på skivan, ett album med irländska The Chieftains. Första låten var en tolkning av ”Cotton-eyed Joe”, en traditionell amerikansk folksång.

Janne och Örjan startade samplern. De klippte ut fiolstämman och sången, mixade ihop dem med trummorna från Kraftwerks ”Tour de France” och la på en synthbas.

Sedan dess hade låten spelats ibland för kompisar på fester, men varken Ranis, Janne eller Örjan trodde att människor skulle gilla den på allvar.

Nu hördes den märkliga mixen av country och techno från bandspelaren på skivbolagskontoret i Paris. Tony Alexandre böjde sig upphetsat framåt.

- Det här låter lovande, jävligt lovande. Om ni lägger på banjo och en tjej som sjunger så kan det vara en hit ni sitter på.

När Ranis kom hem till Stockholm började han genast arbeta med Rednexlåten. Han la till en synth som han tyckte påminde om riffande gitarrer, en pumpande ridecymbal och ett soloparti med programmerad banjo.

För att slippa juridiskt krångel med samplingen från The Chieftains ville han även spela in sången och fiolen på nytt. I telefonkatalogen hittade han country- och dansbandsmusikern Janne Lindgren, ringde upp och bad om tips på musiker.

- Tja, i mitt band, Country Minstrals, har vi en sångare som heter Göran och en duktig fiddlare som heter Bosse, svarade Janne Lindgren.

- Perfekt. Vet du några sångerskor? frågade Ranis.

- Jag brukar jobba med en tjej som heter Sussie. Och förresten var en annan här i studion och lämnade sitt kort häromdagen. Jag har aldrig hört henne sjunga, men du kan få hennes nummer också.

Efter några misslyckade försök att få tag på Sussie slog Ranis numret till tjejen med visitkortet. Hon hette Annika Ljungberg, var en 25-åring från Tyresö och hade Dolly Parton som största idol. Hon sjöng med lätthet in ett countryrockigt versparti.

Snart stod också Janne Lindgrens bandkamrater, Göran Danielsson och Bosse Nilsson, i studion och imiterade The Chieftains. Inne i den äggkartongsinredda garderob som agerade sångbås tänkte countryveteranen Göran ”vad sjutton ska de med den här låten till?”.

Ett år senare hade den toppat singellistan i tolv länder och sålts i nära fyra miljoner exemplar.

Över en strulande telefonlinje berättar Ranis historien om Rednex tillkomst. Han bor i Polen, men befinner sig i Thailand. När jag frågar om det är en semesterresa svarar han ”ungefär”.

Täbysonen Patrik ”Ranis” Edenberg var sju år när han upptäckte Elvis och bestämde sig för att bli popstjärna. När han fick en synth i femtonårspresent hade han för länge sedan valt artistnamn: Pat Reiniz, en förkortning av Patrik plus en amerikaniserad variant av smeknamnet Ranis.

- När jag var sjutton år stod jag med en stor synth i Danderyds tunnelbana. Då kom en liten kille och frågade ”är det en synth du har där?”. Det var Örjan. Vi bytte kontakter och ett år senare var vi bästa polare.

Örjan och Ranis byggde upp en lågbudgetstudio där de spelade in jungle, acid house, ravetechno – alla genrer som var trendiga för tillfället. Med åren växte en kompiskrets fram omkring dem, mer eller mindre nördiga killar som alla drömde om att bli hitmakare. De var långt ifrån profiler i Stockholms klubbliv, snarare stammisar på sunkkrogar med billig fatöl. Men kollektivet, som kallade sig Future Crew, kom att ligga bakom en av Sveriges största musikexporter.

I dag uppskattar Ranis att han har tjänat omkring tio miljoner kronor på låten ”Cotton Eye Joe”. Tillsammans med intäkterna från övriga Rednex-skivor räcker det till att göra honom ekonomiskt oberoende resten av livet. Ändå säger han att Rednex var tänkt som allt annat än en långvarig satsning.

- Jag är ju en europopsnubbe som älskar hits, och hade inga som helst rötter i bluegrass eller country. Vi såg ”Cotton Eye Joe” som ett roligt dj-projekt och hoppades att låten kanske, om vi hade tur, kunde hamna på topp 20 även någonstans utanför Sverige.

Att Rednex skulle fungera som ett riktigt band fanns det aldrig en tanke på. Studionördarna Janne och Örjan var ointresserade av allt som rörde image, medier och marknadsföring. De ville bara göra musik. Att ställa Göran Danielsson och Bosse Nilsson i en musikvideo såg ingen heller som ett alternativ.

Istället fick Ranis förverkliga sin egen vision om hur bandet borde visualiseras.

- Attityden skulle märkas både i hur bandet var och i själva musiken. Det handlade om party, dans, armkrok och att kasta sig ohämmat ut i nattens äventyr. Popbranschen strävar alltid efter en exklusivitet, vilket jag kände avsmak inför. Rednex skulle bli tvärtom, en känga i skrevet på all glamour och coolhet. Genom att fisa och rapa, men ändå vara popstjärnor, skulle de visa att vem som helst kunde vara det, säger Ranis med släpig röst.

Han förklarar att han föreställde sig bandet som en blandning av cowboys och den svenska gruppen Just D. Han gillade raptrions slappa, otvungna framtoning och ville att Rednex skulle bli en extremare variant på samma tema. Fula, skitiga, svettiga, ohämmade. Dessutom klädda som cowboys.

Egentligen var tanken att hela bandet skulle bestå av killar, Ranis trodde att det skulle bli mer röj så. Men någonting hos countrytjejen Annika fick honom att tänka om. Hon hade något lite lantligt och gammaldags över sig. ”Kanske vore det häftigt med en skitig tös i Rednex” tänkte han.

Även resten av medlemmarna – Jonas Nilsson, Kent Olander, Urban Landgren och Anders Arstrand – hittades ute i Tyresö. Killarna hade ett coverband som hette Motley Jovi. Under sina ofta vilda uppträdanden brukade de blanda hårdrockslåtar med svensktoppsklassiker, ett koncept inte olikt det senare kända bandet Black Ingvars.

I Ranis ögon var de perfekta.

- Eftersom Rednex inte behövde spela några instrument så kunde de vara hur jävla fulla som helst på scen. Killarna var röjare som gillade att supa och parta, det var därför de fick vara med i bandet. Det låg i deras natur att ställa till kaos.

Och kaos blev det.

Trots Tony Alexandres entusiasm på kontoret i Paris tackade Scorpio Music nej till att ge ut låten. Istället blev Amsterdambaserade Zomba första skivbolag att nappa.

När en musikvideo skulle spelas in insisterade Ranis på att den borde likna videon till Nirvanas ”Smells like teen spirit”. Svetten, kaoset, den grådaskiga färgskalan och grungebandets stripiga hår såg han som ett passande ideal för Rednex.

Resultatet liknade en modern logdans. Annika dansade i västernklänning, Motley Jovi-killarna smetade sot i ansiktet, Ranis hamrade på en stor bastrumma och en tjej i bikini red på en elektrisk tjur.

Hemma i soffan i Täby diktade Ranis ihop den bandbiografi som skulle medfölja promotionutskicken. Han beskrev hur producenten Pat Reiniz hade rest runt i USA på jakt efter avlägsna släktingar. Av en slump hade han upptäckt en liten by som varit isolerad från civilisationen sedan 1800-talet. Där – i Brunkeflo, Idaho – levde invånarna utan modern teknik och var fullständigt inavlade.

Konstigt nog hade inaveln medfört att Brunkeflobornas gen för musikalitet hade förädlats, så i varje gathörn satt släktingar till Reiniz och spelade banjo. Skivproducent som han var såg han sin chans. Han samlade ihop de mest talangfulla musikerna, tog dem med till Sverige och spelade in en platta.

Biografin försåg även bandmedlemmarna med artistnamn. Jonas Nilsson blev Billy Ray, Urban Landgren blev B.B. Stiff, Kent Olander blev Bobby Sue och Anders Arstrand blev Ken Tacky. Annika Ljungberg fick heta Mary Joe.

Till en början verkade det nästan som att historien togs på allvar. När P3 började spela ”Cotton Eye Joe” presenterades bandet som ”svensk-amerikanska Rednex”. Snart låg singeln etta på den svenska singellistan, två veckor senare även på den holländska. Medan Rednex erövrade listor världen över började tidningarna dock undra vem som låg bakom den hysteriska countrytechnohitten.

Ranis trodde på devisen att all publicitet är bra publicitet. För att spä på mytbildningen instruerade han därför bandmedlemmarna att inte tala med medier. De var tvungna att bära sina cowboykläder både på och utanför scenen, och när journalister kom fram skulle de spela fulla och muttra något otydbart på låtsasengelska.

Det betet nappade kvällstidningarna på.

Hösten 1994 hårdbevakade Aftonbladet och Expressen Sveriges nya stora musikexport. Till en början handlade artiklarna om Rednex hemlighetsfulla framtoning. Snart fick dock Expressen tag på Janne Lindgren i Country Minstrals, som glatt berättade att hans sångare och violinist var de riktiga musikerna bakom hitlåten. Mystiken ersattes av beskyllningar om lurendrejeri och brist på moral hos ”bluffbandet”.

Ranis tog tacksamt emot varje chans att skapa rubriker. Inför släppet av debutalbumet ”Sex and violins” gick han ut med att skivan inte skulle ges ut i Sverige, som en protest mot fegheten i skivbranschen. När han tvingades backa från det hävdade han istället att skivan hotades av bojkott i Tyskland och England, eftersom skivhandlarna ogillade omslaget föreställande en potta full av kiss.

Örjan ställde sig tveksam till alltihop. Han ansåg att ett band i första hand hade nytta av positiva skriverier, och att dålig publicitet kunde fungera som nödlösning. Ranis tycktes däremot alltid hoppa över det första ledet.

Likaså gjorde frontmännen Jonas, Kent, Urban och Anders, som ständigt såg till att få uppmärksamhet. När de en kväll såg en grupp journalister på Café Opera inledde de ett spontant slagsmål på golvet. ”Orsaken till bråket är oklart” rapporterade Fredrik Virtanen i Aftonbladet.

Så gott som undantagslöst fick Rednex skivor och konserter lägsta betyg. ”Så in i bomben genomuselt trodde jag inte att nåt kunde bli” skrev Per Bjurman. Anders Nunstedt konstaterade att ”Rednex är skit”. Han fick dock mothugg i en krönika av kollegan Måns Ivarsson som slog fast att bandet snarare var piss.

Ju mer Rednex sågades, desto mer älskade blev de av publiken. ”Cotton Eye Joe” följdes av ”Old pop in an oak”, en låt förvirrande lik sin föregångare, och den Denniz Pop-producerade balladen ”Wish you were here”. Båda singlarna sålde över en miljon exemplar.

Samtidigt tog de mimande frontfigurerna sin cowboyshow ut i världen. USA, Japan, Österrike, Australien – överallt åkte bandet och låtsasspelade fiol, dansade, drack öl, skrek och kastade hö. Ofta uppträdde Jonas och Kent nakna eller med en strumpa på könet.

Under en konsert i Trondheim sprutade de som vanligt öl på varandra, utan att reflektera över att publiken främst bestod av barn. Efteråt stormade ett femtontal poliser in i logen.

- Vilka här är med i bandet? röt en av dem.

- De har redan stuckit, försökte Jonas.

- Har de stuckit? Var?

Strax klev arrangören in och pekade ut Jonas, Kent och Urban. De föstes in i en piketbuss och fick tillbringa natten på Trondheims polisstation. Brottet: att ha druckit ”rusdryck” på allmän plats.

Men medan Motley Jovi-killarna njöt av att supa och leva rövare var Annika Ljungberg nykterist, troende och uppfostrad enligt traditionella ideal. Snart uppstod slitningar i gruppen.

När bandet tog ett uppehåll i turnerandet 1996 satsade Annika på en solokarriär. Hon skrev kontrakt med tyska BMG och gav ut popalbumet ”Me & myself”, inspelat i Nashville, Los Angeles och New York. Hon började synas på kändisfester, umgicks med Carola och gjorde en säsong som programledare för SVT-programmet Festfixarna.

- Efter Rednex har det blivit viktigt för mig att visa hur seriöst jag satsar, förklarade hon för Göteborgs-Posten.

Janne, Ranis och Örjan tillbringade åren efter Rednex-genombrottet i Bryssel, dit de hade flyttat dit för att slippa svenska skatter. Trots att killarna blivit miljonärer ägnade de sig inte åt jet set-liv, utan satt mest och jobbade i ett hus som Ranis hade köpt.

Några nya Rednexlåtar blev det inte, trots tjat från skivbolaget Zomba. Efter inspelningen av ”Sex and violins” ville ingen i Future Crew höra en banjo igen. De satsade på andra band, bland annat en eurodiscoduo som hette Ivory. Inget av projekten blev någon försäljningsframgång.

Först hösten 1998 vaknade countrytechnomonstret till liv igen. Huvudorsaken stavades ”The way I mate”, en låt som Ranis hade gjort i ett plötsligt infall av Rednex-entusiasm. I produktionen använde han fioler, fotbollskörer, banjo och yeehaa-skrik – alla de element som hade gjort ”Cotton Eye Joe” populär.

Genom auditions hittades en ersättare till Annika, en ung sångerska som hette Mia Lövgren. Ranis hade återfått entusiasmen och producerade nytt material för fullt. Men ”The way I mate” blev inte den hit han hade hoppats på. Istället var det ett nytt sound som återtog Rednex till listorna.

Den tyske producenten Axel Breitung, som bland annat låg bakom Dj Bobos framgångar, hade producerat en danslåt med samplingar från indiansk körsång och text från ett historiskt tal av indianhövdingen Joseph. När Martin Dodd på skivbolaget Zomba fick höra låten, ”The spirit of the hawk”, tänkte han direkt på Rednex.

Han såg en chans att utnyttja bandets namn, men förnya konceptet. Ranis gillade idén. Örjan var mer tveksam, men lät sig övertalas. ”The Spirit of the hawk” omarbetades, Mia Lövgren sjöng in sången och en påkostad musikvideo spelades in i Arizona.

Därmed blev Rednex andra album ”…Farm out” en kompromiss, där Breitungs indianeuro varvades med ”Cotton Eye Joe”-liknande countrytechno och en reklamsnutt för debutskivan.

Videon till ”The Spirit of the hawk” gavs ett pampigt, dramatiskt anslag högst olikt Rednex vanliga logdansbuskis. Konceptet byggde på samplingar och estetik hämtat från indianfolk. Att Rednex var ett cowboyband, i praktiken snarast den amerikanska ursprungsbefolkningens fiender, såg ingen i gänget som ett problem.

Det gjorde inte skivköparna heller.

”The Spirit of the hawk” blev en storsäljare, inte minst i Tyskland där låten fick vara signaturmelodi till landets version av tv-programmet Fångarna på fortet. Singeln blev den mest sålda i Tyskland under hela år 2000.

Under de sex år som passerat sedan debutsingeln hade Rednex frontfigurer börjat lugna ner sig. Alla i Tyresögänget hade fyllt 30, några av dem hade skaffat barn. Nu blev Ranis irriterad över deras krav att regelbundet få pausa turnéerna och åka hem.

”Säljer man 100 000 skivor i veckan så kan man inte prioritera familjen före musiken, då har man inte i artistindustrin att göra” muttrade han för sig själv.

När gruppen befann sig i Kenya för att spela in en musikvideo till balladen ”Hold me for a while” presenterade Ranis en vision för framtiden. Han hade läst om fildelningsprogrammet Napster och blivit övertygad om att skivbranschen var döende. En kväll efter några öl redogjorde han för det nya konceptet.

- Vi måste utveckla oss så att vi inte står och faller med om nästa singel hamnar på topp fem i Tyskland eller inte. Rednex ska bli en turnerande underhållningsgrupp snarare än en musikgrupp. Vi ska kunna underhålla inte bara genom konserter, utan genom teater och musikaler.

Bandmedlemmarna skruvade mest på sig.

- Vi kan inte vara någon jävla cirkusakt, svarade Jonas Nilsson.

Det blev droppen. Ranis hade rest till Kenya full av entusiasm och idéer om Rednex kommande år. På flygresan hem började han istället fila på en ny plan – att byta ut hela bandet.

Jonas Nilssons skratt bullrar i luren. Han har inte följt de senare årens turer kring Rednex, och blir allt annat än bekymrad när jag berättar om den stundande rättstvisten.

- Så nu bråkar Annika och Ranis med varandra? Det är ju fantastiskt roligt!

Åtta år har gått sedan Jonas lämnade bandet. Han tycker att Ranis, Örjan och Janne borde ha lagt ner Rednex redan då.

- När vi började var vi säkra att det skulle funka i max ett år. Men ”Cotton Eye Joe” är en så bra låt, så idiotisk på något sätt, att den aldrig slutar funka. En gång spelade Backstreet Boys innan oss och publiken brydde sig knappt. När vi sedan kom in och körde ”Cotton Eye Joe”, då rev vi stället. Samtidigt är det patetiskt att de har hållit liv i bandet bara för att dra in lite korvören.

Strax efter Kenyaresan 2001 meddelade Ranis att alla medlemmar var avskedade och att en annan konstellation skulle ersätta dem. Den nya gruppen leddes av brittiska Julie Anne Tulley, med artistnamnet Scarlet, en sångerska som Ranis hade lärt känna genom producenten Håkan Lidbo. Övriga medlemmar var Ranis bekant Anders Sandberg, kallad Dagger, samt Joe Cagg och Jay Lee, två holländska killar som tillsattes genom auditions.

Trots att Jonas nu flinar åt bråken i Rednex blev han själv jättearg när han fick sparken.

- Vi i bandet hade styrt upp allting och bäddat för alla skandaler. Dessutom skulle vi precis ge oss ut på en turné som redan var inbokad. Istället fick vi sitta hemma medan Ranis nya band åkte ut och spelade.

Han bekräftar sin motvilja mot ”idéerna om regnponchos och jonglörer”. Samtidigt tror han att det fanns andra anledningar till att bandet fick sluta.

- Det var många som blev rika på Rednex och jag tror att det försvann en del pengar. När vi gjorde en cover på låten ”The devil went down to Georgia” så ringde Ranis och sa att de hade köpt en musikvideo av några killar. Vi åkte till Täby och tittade på den. Då var det exakt samma video som bandet Primus hade släppt tre år tidigare till sin version av låten, och det hade skivbolaget betalt en halv miljon spänn för. När vi började nysta i sådana saker fick vi sparken.

Efter bandbytet intog Ranis en mer aktiv roll som manager. Han följde med sin grupp på den hektiska världsturné som följde succén med ”The spirit of the hawk”. Ibland hade de fyra uppträdanden på samma dag och fick flyga med privatplan mellan olika städer.

Senare skulle Ranis se tillbaka på denna tid som åren då Rednex hade rätt attityd. De nya bandmedlemmarna var yngre och busigare. Dessutom hade de, som han själv skulle uttrycka det, blivit skolade i vad Rednex skulle vara: en ohämmad röjar-, supar- och kärleksmaskin.

För att surfa vidare på indiankonceptet producerade Ranis och Örjan fler låtar i samma stil som ”The spirit of the hawk”. Intentionen var att ganska snart släppa ett tredje album. Skivbolaget Zomba ville dock hellre släppa en samlingsskiva.

Ranis var skeptisk. Kunde man verkligen släppa en ”best of” efter bara två fullängdsskivor? Ja, men inte om den skulle sälja, visade det sig.

”The best of the west” gavs ut som samlings-cd och som en dvd med bandets alla musikvideos. Som singel släpptes en ny mix på ”Cotton Eye Joe” döpt till ”Cotton Eye Joe 2002″. Både singeln och samlingsskivan floppade.

Sakta började Ranis tappa lusten igen. Allt oftare stannade han hemma från bandets resor. Allt oftare rann satsningar ut i sanden för att han inte hade orkat engagera sig. För sångerskan Scarlet blev arbetsbördan tyngre när hon tog mer och mer ansvar för administration och organisation.

En höstdag 2004 fick Ranis ett sms från Scarlet. Hon skrev att allt som rörde Rednex kändes jobbigt och att hon ville sluta i bandet.

Senare samma dag ringde Ranis upp Annika Ljungberg.

- Vi har ingen sångerska. Är du sugen på att ta över Rednex? frågade han.

Sedan soloalbumet 1997 hade Annika figurerat i olika musikaliska projekt. 1999 utpekades hon som ny sångerska i dansbandet Wizex, ett uppdrag som istället gick till Paula Pennsäter. 2000 startade hon gruppen Whooopz Sisters tillsammans med Hanna Hedlund och Lizette Pålsson. Två år senare ställde hon upp i Melodifestivalen, men utan att gå till final.

Nyligen hade hon satt ihop showen Rednex Revival där hon och countryherrarna Bosse Nilsson och Göran Danielsson uppträdde med Rednex gamla hits. Nu var hon plötsligt med i bandet igen.

Själv hade Ranis helt tappat intresset för Rednex.

- Vill du få ut en ny platta så får du ordna det själv, förklarade han för Annika.

Upplägget passade henne perfekt. Nu fick hon sköta Rednex i princip hur hon ville, och såg snart till att ge bandet en mer rumsren framtoning.

Hon bytte ut Ranis bandmedlemmar mot sin man Jens Sylsjö och skivproducenten Anders Lundström. Hon spelade in nytt material där eurotechnon ersattes av poppig country och bluegrass. Hon bokade in konserter i kyrkor och på välgörenhetsgalor.

2006 ställde Rednex upp i Melodifestivalen med låten ”Mama take me home”. De tog sig till final och slutade på sjätte plats. Tävlingen innebar ett uppsving för bandet i Sverige, där de inte hade varit stora sedan 90-talet.

I praktiken hade Annika blivit Rednex bandledare. Fortfarande ägdes dock alla rättigheter av Janne, Ranis och Örjan. Hon föreslog därför att de skulle upprätta ett avtal som gav henne ensamrätt till varumärket Rednex, samt möjlighet att skriva kontrakt med konsertarrangörer och andra samarbetspartners.

Ranis tyckte att det lät rimligt.

- Det blir som att hon driver Rednex på franchise, menade Örjan.

Avtalet trädde i kraft den 1 januari 2007. Tre månader senare, den 30 mars, dök en ovanlig annons upp på auktionssajten Ebay. Utropspriset var 1,5 miljoner dollar och texten inleddes:

”Ett succépopband med dussintals listettor är till salu. Inte ‘till salu‘ som i ‘hyr dem till din festival‘ utan helt och hållet till salu!”

Ranis Edenberg hade fått en ny snilleblixt. Future Crew skulle sälja Rednex.

”Adam, gör du en intervju baserad på info från Ranis?!”

Efter att hon två gånger har ställt in vår intervju skickar Annika Ljungberg ett ilsket sms. Det visar sig att hon inte hade förstått att Ranis är en av källorna i artikeln. Nu vägrar hon och hennes band medverka.

”Vi vill ej på något sätt beblanda oss med Ranis namn! Vill Du göra en intervju med oss, så får det bli nåt separat” skriver hon från en turné i Norge.

Jag når henne först två veckor senare per telefon. Hon sitter i bilen på väg hem från en skivinspelning i Linköping. Det är fredagskväll. Hon låter frustrerad och uppgiven.

- Jag skulle kunna berätta så mycket, alla fina minnen och allt hårt slit. Men just nu känner jag bara en stor sorg.

Tanken att göra sig av med Rednex hade funnits i flera år, eftersom varken Ranis, Örjan eller Janne orkade syssla med gruppen. Det blev dock konkret först när Ranis kom på auktionsidén. Självfallet var det inte det fysiska bandet som var till salu, utan varumärket, rättigheterna till alla låtar gjorda innan 2005 samt företaget Rednex AB.

Ranis tyckte själv att idén var briljant. Att auktionera ut ett miljonsäljande popband till högstbjudande – det skulle vara en historisk händelse i musikbranschen. Han såg framför sig hur en rik, galen ryss kunde köpa Rednex, göra sina kusiner till medlemmar och sätta bandet på konstant Rysslandsturné.

En lyckad försäljning vore rolig, bisarr och uppseendeväckande. Rednex skulle åter bli det konceptuella skandalband det var tänkt som, inte någon schlagerflörtande countryorkester. ”Fan vad coolt” tänkte Ranis.

Annonsen uppmärksammades i medier över hela världen. Någon köpare beredd att lägga ut 1,5 miljoner dollar hörde däremot inte av sig. Den största följden av Ebay-auktionen blev istället att den gjorde Annika rasande.

Hennes relation till Ranis blev knappast bättre när en konstellation förvillande lik Rednex började göra konserter i Tyskland och England. Bandet kallade sig Rednex, fast med det finstilta tillägget Tribute. Annika gick ut i Expressen och berättade om ”kopiorna”.

- De åker runt under vårt namn och kör våra låtar till en tredjedel av priset, sa hon och berättade att hon tänkte stämma gruppen.

Snart visade det sig dock att Tributebandet bestod av Scarlet, Dagger, Joe Cagg och Jay Lee – 2001 års upplaga av Rednex. Dessutom hade deras återförening fått Ranis välsignelse.

I hans ögon kunde Annika inte neka tidigare medlemmar att köra Rednex-shower, avtal eller ej. Själv hade hon ju satt ihop Rednex Revival. Dessutom hade Mia Lövgren och Jonas Nilsson gjort konserter under namnet The Original Members of Rednex, medan Göran Danielsson och Bosse Nilsson hade uppträtt som Redneck Pioneers.

Avtalet mellan Annika och Ranis skulle löpa ut vid årsskiftet 2008/2009. Tre månader innan dess, den 26 september, skickade Ranis ut ett pressmeddelande med rubriken ”Rednex exchanges the whole band!”.

För andra gången i Rednex historia ville han bli av med samtliga medlemmar i bandet. För andra gången ville han ersätta dem med Scarlet, Dagger och Joe Cagg.

I Expressen förnekade Annika att hon fått sparken:

- Jag kan lova dig att det inte kommer att bytas ut några medlemmar. Vi har haft bland annat det här Tribute-bandet som har spelat våra låtar i ett par år nu, och de har väl fått lite vatten på sin kvarn och känt att mycket vill ha mer.

På sätt och vis hade hon rätt. Några medlemmar kom inte att avskedas. Däremot fick två grupper ändra namn.

När Annikas ”franchiseavtal” inte längre gällde fick hennes band, det som publiken kände som Rednex, inte heta Rednex längre. Samtidigt bytte Rednex Tribute namn till Rednex.

När hyllningsbandet förvandlades till det riktiga bandet blev det riktiga bandet ett hyllningsband.

- Vad har du lärt dig sa du? Kom igen, jag får höra!

På ett hotellrum i Västerås talar Jens Sylsjö i telefon med dottern Molly. Bandet ska stå på scenen om två timmar, och medlemmarna har som vanligt bokat varsitt rum för att ladda upp ifred.

Jens är sportkillen från Falun som hamnade i musikbranschen på omvägar. Från säkerhetsbranschen, via ett uppdrag som reporter i Gert Fylkings tv-program Gertslag kring midnatt, blev han turnéledare och så småningom refrängsångare åt latinopopartisten Mendez.

Han träffade Annika på en kändisfotbollsmatch i Gävle. I augusti 2004 vigdes de av Runar Sögaard, varpå Annika tog över Rednex och gjorde Jens till medlem. Sedan dess har de turnerat flitigt.

Både 2007 och 2008 ställde gruppen upp i Eurovision Song Contest för Rumäniens räkning. Inför sommarens fotbolls-EM släppte de singeln ”Football is our religion”.

- Det roliga med Rednex är att förmedla glädje. Folk behöver gå ut, ta en öl och skratta lite. Vi har aldrig fått bra recensioner i Sverige, men man kan inte bry sig om vad recensenter tycker. Jag brukar själv undvika filmer som har fått fyra plus. Har de fått en etta eller tvåa däremot, då hyr jag dem, säger Jens.

Med en plågad min pressar han ner fötterna i ett par boots som hör till scenklädseln. Han trär på sig ett patronbälte och knäpper västen med piratsymbolen Jolly Roger på ryggen.

Han berättar att de har börjat använda fasta mikrofoner på scenen istället för headsets, för att sången ska låta bättre. Eftersom han är allergisk mot hö har det inslaget strukits ur koreografin. Ibland gör de helt akustiska spelningar utan förinspelad musik.

- Då blir Rednex sju personer, med bland annat riktig fiol och ståbas.

Hela tiden talar Jens om gruppen som Rednex. Även på Pub Oliver Twists hemsida har spelningen utannonserats som en Rednexkonsert.

Men det band som rent juridiskt heter Rednex är inte i Västerås den här kvällen. De är utspridda i Holland och Sverige, där de njuter av en ledig dag mitt i turnerandet och planerandet av sitt nya album.

Några dagar efter konserten i Västerås lämnas en anmälan om varumärkesintrång in till Södertörnspolisen. Genom ombud anmäler Ranis Annika, Jens och Anders för att olovligen ha använt sig av namnet Rednex. I ett pressmeddelande räknar han upp sju tillfällen då han hävdar att trion, i samverkan med konsertarrangörer, har utgett sig för att vara Rednex.

På telefon, denna gång från Kina, berättar han att han även tänker stämma Annika.

- Hon har misskött sig grovt. Enligt det avtal vi hade mellan 2007 och 2009 skulle vi få tio procent av alla turnégager och royaltyer, men hon har i princip inte betalt ut någonting. Det är konflikt nummer ett. Den andra är att hon har fortsatt spela under namnet Rednex.

När jag ringer Annika i bilen förnekar hon att hon medvetet har marknadsfört sitt band som Rednex. Samtidigt hävdar hon att det varumärkesskydd Janne, Ranis och Örjan har bara gäller inom EU.

- Jag har respekterat att han inte vill att jag ska använda namnet. Men jag kan inte ta ansvar för vad tredje part gör, eller för att tidningarna kallar mig för Rednex-Annika.

En rad konsertarrangörer har ställt in konserter efter att Ranis hotat dem med stämning. Nyligen blev Annika uppringd av Expressen, som ville ha en kommentar till hans polisanmälan. Hon avböjde.

- De frågar ”ska du inte försvara dig?”. Men jag vill inte föra någon smutsig debatt. Då backar jag hellre. Det varumärke som vi har byggt upp tillsammans har blivit besudlat och förstört. Jag är inte beredd att strida för Rednex längre.

En månad tidigare har Annikas manager sagt till mig att hon kommer att lägga ner sitt band under våren. Nu har hon precis genomfört en Norgeturné samt registrerat en norsk Rednexsajt. När jag frågar om framtiden svävar hon på målet.

- En nysatsning på Rednex? Det känns tveksamt. Jag har andra intressanta erbjudanden. Samtidigt har jag ju rätt till namnet i USA och resten av världen, så kanske fortsätter jag där. Det här är ju mitt skötebarn. Jag har byggt upp Rednex minst lika mycket som han, om inte mer.

Snart har vi pratat i över 20 minuter. Hon har inte nämnt Ranis vid namn en enda gång.

—-

- Du är här tidigt idag, säger servitören på puben intill tunnelbanan i Kista.

Örjan Öberg ler snett, sätter sig i en skinnfåtölj och noterar min frågande blick.

- Jag är singel, så jag äter inte hemma så ofta. Det är roligare att komma ut lite, säger han.

Det är en onsdagskväll i mars 2009, året då Rednex firar femtonårsjubileum. Under Örjans uppknäppta flanellskjorta skymtar en urblekt t-shirt från Gilbey’s Dance Music Awards 1995. Ändå säger han att han inte brukar prata om Rednex.

- Människor behandlar en annorlunda när de vet om det. Jag tycker bättre om att bli behandlad som vem som helst.

Han skrattar mycket när han berättar om produktionerna för S Records, Future Crew-studion och huset i Bryssel. När ämnet blir medlemsbyten eller viktiga karriärsdrag återkommer ett mönster i historien: Ranis får en idé. Örjan och Janne ser inget annat val än att haka på.

- Ranis är oorganiserad, impulsiv och helt kompromisslös. Men jag gillar honom. Det är hans hjärna som har arbetat på högvarv med Rednex, och man måste ha en motor. Jag vet inte varför han blir ovän med folk ibland, han har aldrig blivit det med mig eller Janne. Det är tråkigt att det har behövt vara så. Jag hade hellre sett att vi hade haft samma band hela tiden, säger han.

Under tonåren var Örjan Sollefteå kommuns enda symfonirockare. När han flyttade till Stockholm var det för att bli en skivproducent i klass med idolen Trevor Horn, mannen som hade producerat Frankie Goes to Hollywood.

Han brukade fantisera om att han blev inbjuden till Trevor Horns studio i London. När han kom dit skulle han välkomnas av den legendariske producenten, som bad honom att spela upp några av sina låtar. Horn skulle lyssna noggrant och konstatera:

- Väldigt bra produktioner!

I dag har Örjan slutat med musiken. När Future Crew-studion avvecklades flyttade han hem instrumenten till sin lägenhet, men de står mestadels orörda. Häromåret läste han en kurs i juridik. I övrigt har han varit ledig och levt på gamla intäkter.

Senare talar jag med den tredje av Rednex grundare, Janne Ericsson. Jag frågar om han har producerat någon musik på senare år. Han svarar ”inte ett dugg”.

- Det var väl meningen att man skulle återgå till något slags vanligt liv, men det har inte gått. Jag har varit för bortskämd. Egentligen ville jag hålla på med musik, men Rednex var nog det enda vi kunde, och kan, göra.

Rednex är fortfarande till salu. Men i brist på bud planerar Future Crew ett nytt album. Planen är att återgå till det ursprungliga soundet. Ranis och Janne producerar, och Göran Danielsson har tackat ja till att lägga sång.

- Fördelen med Rednex är att det inte spelar någon roll att tiden går. Vi själva kan bli gamla, men fenomenet Rednex behöver inte åldras. Vi kan alltid börja om, säger Janne.

På puben i Kista beställer Örjan en cappuccino. Han tar en klunk och får en stor mustasch av mjölk på läppen. När han har torkat bort den säger han att Rednex nog är mer en musikal än en popgrupp.

- Det är ungefär som på Broadway. Skådisar kan tröttna och bytas ut, men föreställningen rullar på. Rednex kan mycket väl finnas i 20 år till.

Han skrattar till.

- Tänk vilken skräck för hela världen.

10 kommentarer

  1. Löjligt att gamla rednex inte får uppträda med bla ”Cotton eye joe”. Det är ju ändå Annikas röst med ifrån orginalet. Tänk om det skulle vara någon annan istället, då kanske inte det skulle ha blivit en världshitt. Jag tycker att Ranis Edenberg har bara blivit löjligt att han måste göra det minsta lilla för att få gamla rednex medlemmar på fall. Han bara verkar bara ha blivit löjligt despirat och har inget annat för sig, blandar också in oskyldiga människor :S Han är väll inget småbarn heller som försöker göra allt bara för få största priset i chokladhjulet? :S

    Sarah, 20 juni 2009, 23:03 | #
  2. Jättebra artikel! Uppskattas verkligen!

    iocc, 2 november 2009, 23:53 | #
  3. Skiter fullständigt i Rednex men älskar att läsa en god historia. Tack!

    Botoo, 26 december 2009, 22:15 | #
  4. Ranis är en grinolle det har han alltid varit! Fattas en hel del i storyn…

    YUNUWU, 9 januari 2010, 2:14 | #
  5. Håller med Botoo.
    Grym artikel som alltid, tack!

    Gustav, 2 april 2011, 18:57 | #
  6. I’m impressed by your writing. Are you a professional or just very konwdlegebale?

    Chaas, 15 januari 2012, 8:17 | #
  7. f4bLXy jgjmgtytrhqo

    vzuktixfv, 15 januari 2012, 11:43 | #
  8. uQagjl dzzzilttldny

    bltrbhs, 17 januari 2012, 14:26 | #
  9. well, this is really a nice post.I really like the way you start and conclude your thoughts.

    Armani Watches UK, 28 juli 2013, 11:58 | #
  10. Hello Web Admin, I noticed that your On-Page SEO is is missing a few factors, for one you do not use all three H tags in your post, also I notice that you are not using bold or italics properly in your SEO optimization. On-Page SEO means more now than ever since the new Google update: Panda. No longer are backlinks and simply pinging or sending out a RSS feed the key to getting Google PageRank or Alexa Rankings, You now NEED On-Page SEO. So what is good On-Page SEO?First your keyword must appear in the title.Then it must appear in the URL.You have to optimize your keyword and make sure that it has a nice keyword density of 3-5% in your article with relevant LSI (Latent Semantic Indexing). Then you should spread all H1,H2,H3 tags in your article.Your Keyword should appear in your first paragraph and in the last sentence of the page. You should have relevant usage of Bold and italics of your keyword.There should be one internal link to a page on your blog and you should have one image with an alt tag that has your keyword….wait there’s even more Now what if i told you there was a simple WordPress plugin that does all the On-Page SEO, and automatically for you? That’s right AUTOMATICALLY, just watch this 4minute video for more information at. Seo Plugin

    seo, 31 augusti 2013, 8:55 | #

Lämna en kommentar

Din e-postadress delas aldrig ut. Obligatoriska fält har markerats med *

*
*