Allt av allt på Peace & Love.

Jag var på Hultsfredsfestivalen första gången 1999. Då var den lilla småländska staden det enda som egentligen gällde under hela sommaren, iallafall i festivalväg. Samma år startade en grupp människor en liten festival i Borlänge för drygt 900 personer. Nu, 10 år senare, ligger Hultsfredsfestivalen på knäna ytterliggare ett år (ryktet säger att de återigen sålt alldeles för få biljetter). Samtidigt har över 41 000 människor hittat till Peace & Love i Borlänge.

Det är lätt att förstå varför också. Precis som Hultsfred hade för 10 år sedan så har ju Peace & Love en väldigt vag musikprofil, vilket Po Tidholm skriver bra om i DN. Det finns liksom allt, av allt. Festivalen pågår från tisdag till lördag och har säkert fyra - fem olika band som spelar samtidigt från kl 12 till kl 01. Är man ett kompisgäng som ska välja festival är Peace & Love ett oerhört tacksamt val. Garanterat något för alla.

Smart väg att gå om man vill dra 41 000 personer. För mig däremot flöt det mesta ihop i en hög av halvintressanta stornamn och svenska artister man sett 10 gånger på en scen bara i år. Att Håkan Hellströms konsert blev det mest bestående intrycket är inte helt fel, men visst borde man få begära lite mer udd och oväntade inslag?

Tydligen kommer festivalen satsa mer på föreläsningar nästa år. Kanske för att de tog i för mycket i år, eller för att de vill vara tydligare med sin inriktning på fred & kärlek. Oavsett kommer Peace & Love aldrig bli en favorit. Däremot en festival som de flesta i till exempel Novell-redaktionen skulle hitta något man älskade.

Vår tids störste antirasist

En anteckning om min favoritartist Michael Jackson, som dog igår.

Tidningarna pratar med rätta om dansaren Michael Jackson, och sångaren Michael Jackson, och videopionjären Michael Jackson. Allt det där är riktigt - det sägs till exempel att MTV inte överhuvudtaget roterade svarta artister innan Thrillervideon.

Jag vill gärna tillägga en sak med min idol Michael Jackson, som många har missat idag.

Vi som var barn of color (alltså mörkhyade) i Sverige på 80-talet såg upp till Michael Jackson eftersom han var svart. Jag tror att det fortfarande är sant. Han representerade ett försvar mot de vita idolfantasier som vi riktade mot oss själva. På pojk- och flickrumsväggarna hängde vita superstjärnor som villigt slingrade sig in i våra föreställningsvärldar. Jag tror många av oss var vita, i fantasin.

Michael var svart. Och han sjöng om tredje världen. Han sjöng om rasism och om att rädda planeten.

Att han själv blev vitare och vitare med åren gjorde det bara extra intressant. Oivvio Polite har skrivit supersmart om detta i texten White like me:

“Michaels exempel visar hur det kan gå för den som verkligen iscensätter sig själv. Hans transformation håller sig inte inom det rasistiska systemet. Den kommer aldrig att betala sig. Han har skjutit sig ut ur omloppsbanan. Han är vår tids störste antirasist.”

Läs hela texten.

Man kan tänka sig att det här hänger ihop med att han fortfarande är ofattbart stor i alla de länder jag har besökt i Afrika. Synen på Michael Jackson där är i allmänhet betydligt mer tillåtande än här i Sverige. Senast förra veckan hörde jag förresten en flicka i radion som svarade på frågan “Vad skulle du göra om kommunen (jag tror det var Södertälje) fick mera pengar?”:

“Bjuda hit Michael Jackson”.

Nu ska jag ta på min vita fingertejp och lyssna igenom skiva för skiva.

WTAI #2

Singing in the rain

Jag önskar att det hade gått att skriva om Where The Action Is utan att nämna regnet.

Årets program såg ju så lovande ut. Med bokningar som Nick Cave, Duffy, Pixies och en handfull intressanta svenska band verkade den tidigare något oinspirerade Stockholmsfestivalen kunna bli en händelse nästan i paritet med västkustens Way Out West. De förhoppningarna rann bort i lerpölarna på Stora skuggan.

Där såg vi Neil Young bjuda på en hitkavalkad som, åtminstone fram till soloonanin mot slutet, smekte publiken medhårs på ett sätt man inte trodde att den gamle surgubben kunde längre.

Vi såg Markus Krunegård väcka framtidshopp med två nya, hittiga låtar. Den ena beskrevs av Krunegård själv som “kritvit funk”, vilket kanske inte var helt sant, men gav en fingervisning om hur den kommande Mauro Scocco-producerade skivan kan komma att låta.

Vi såg Jonathan Johansson göra en utmärkt spelning, som fläckades en aning av de surmulna mellansnacken, men räddades av en formidabel cover på Bruce Springsteens “Dancing in the dark”.

Trots flera fina ögonblick var det dock svårt att ta upplevelserna till sig. Kylan och fukten stal hela föreställningen. Konserterna skymtade vagt förbi bakom ett filter av kalla fötter, paraplyförbud, fula plastponchos och fukt ända in på underkläderna.

Inte förrän halv elva på lördagskvällen lyckades Where The Action Is träffa mitt i hjärtat. När Fever Ray klev på scenen förvandlades ovädret ögonblickligen från ett problem till en specialeffekt. I mörkret, förfrysningen och fukten på Stora skuggan lyfte Karin Dreijer Anderssons soloutflykt till en ny dimension.

Det dånade och smattrade ur högtalarna. Under kraftig rök skymtade man bandet som silhuetter. Låtar som på skiva har känts som refuserat The Knife-stoff växte till svarta mästerverk, medan laserns feberstrålar sträckte sig som ett skyddande tak över publiken.

Om väderprognosen ser likadan ut nästa år får man hoppas att Live Nation uteslutande bokar dystopisk electro.

WTAI

(Klickbar bild)

Novell på Where the action is!

Vi - helstraighta popelitister i band t-shirt

Det var väl Olof Lagercrantz som sa det, att man bara förlorar på att bemöta sina belackare? Ibland är det dessvärre svårt att låta bli.

I dagens Aftonbladet sågar en skribent vid namn Andreas Nordström vårt nya nummer. Att tidningen är trist eller dålig kan man givetvis tycka, men Nordströms funderingar väcker frågan om han har ens läst den.

Recensionen inleds med påståendet att svensk musikjournalistik är lillgammal: “Detta miniuniversum där gravt heterosexuella skribenter i kravodlade Au Revoir Simone T-Shirts och exakt lika stora CSN-lån högtidligt visar upp sina omsorgsfullt konstruerade musiksmaker för varandra.” Utifrån detta konstaterar Nordström att innehållet i Novell uteslutande består av “jämngrått gravallvar”.

Det är fyndigt och raljant skrivet. Problemet är bara att resonemanget inte stämmer. Förutom att den stereotypa skribentbeskrivningen inte alls passar in på Novellredaktionen så sysslar vår tidning knappast med den sortens musikjournalistik. I själva verket föddes Novell till stor del som en reaktion på just det som Nordström talar om - popskribenters tävlande i att uppvisa “rätt” smak och tröttsamma staplande av referenser.

Nordström fortsätter sin text med att hylla tidningen Pop och hävdar att hans insikter om musikjournalistik beror på en visdom som kommer med åldrandet: “Man inser att man kan lyssna på Le Castle Vania, John Jacob Niles och Eddie Meduza bara för att det känns bra.”

Men om någon tidning skulle kunna skriva om alla dessa tre namn så är det knappast Pop, utan Novell. Den som har besökt våra releasefester har hört oss spela en ytterst schizofren mix av musik, från Ulf Lundell och Britney Spears till The Teenagers. I tidningen har vi skrivit om såväl techno i Berlin som folkmusik i Dalarna. Ständigt har vi också gjort en tydlig poäng av just detta: det som intresserar Novell är bra historier, inte duktigt namedroppande.

I senaste numret låter vi Monique Wadsted tipsa om sina flöjtrocksfavoriter, kartlägger de vanligaste låtvalen på ett karaokeställe i Midsommarkransen samt ägnar fjorton sidor åt cowboytechnogruppen Rednex. Om Andreas Nordström ser det som “jämngrått gravallvar” bör han kanske hålla sig till att läsa Kalle Anka.

Addis glömmer aldrig

Först publicerad i Novell #1-2 2009

1969 gav Amha Eshetes skivbolag ut Etiopiens första popplatta. Han förvandlade popmusiken i landet från maktens propagandaverktyg till en kanal för radikala framtidsförhoppningar. Fem år senare var allting förstört.
Läs mer…

För en handfull dollar

Först publicerad i Novell #1-2 2009

Just nu strider två band om vilket av dem som är countrytechnogruppen Rednex. Novells Adam Svanell berättar varför en av Sveriges största musikexporter är till salu på Ebay och varför bandets framtid kan avgöras i rättssalen.
Läs mer…

Releasefest i Malmö ikväll

I kväll kombinerar vi releasefesten för Novells vårnummer med sommarklubbpremiären på Babel i Malmö. Novelläsarna kan OSA här (först till kvarn!).

Redaktionen spelar sommarhits mellan 20-21.
Sen Glass Candy och Desire (Chromatics). Blir grymt!