Kritikern: Johan Stael von Holstein

Artikeln först publicerad i Novell #1 2008

I varje nummer träffar Novell en känd svensk för att prata musik. Först ut är Johan Staël von Holstein, den högljudde nyliberalen som blivit årets mest omstridda kulturperson.

Text: Adam Svanell

Foto: George Chamoun

Johan Staël von Holstein hastar ut från ett möte på sitt kontor i centrala Stockholm. Han hälsar, ursäktar sig och halvspringer vidare mot toaletterna. Utanför möter han en kollega och utbrister:
– Tjena, är du tillbaka?
Han drar igen toalettdörren och ropar därinifrån:
– Hur var det i USA?

En minut senare minns han knappt varför vi är där, trots att han på förhand varit entusiastisk över mötet. Gång på gång avbryts vår dryga timme på kontoret av att han svarar i telefon. När intervjun är över hälsar han nästa gäst med orden ”så, jag hörde att du fått sparken?”.
Det går snabbt i Johan Staël von Holsteins liv. Han är en av Sveriges mest omtalade affärsmän, delvis för att han grundat bolagen Icon Medialab och Iqube, men också på grund av sina åsikter. Som kolumnist i Metro, författare och debattör har han ständigt prisat marknaden och attackerat socialdemokratin. I en krönika hävdade han att ”75 år av socialistisk progaganda” hade hjärntvättat det svenska folket.
Många blev därför provocerade när kulturministern i januari utsåg Johan Staël von Holstein till ny styrelseledamot i Statens kulturråd, myndigheten som årligen delar ut drygt 1,8 miljarder i bidrag till svensk kultur. ”En vansinnesutnämning” skrev Maria Küchen i DN, ”en krigsförklaring” tyckte John Swedenmark i LO-tidningen.

För Johan Staël von Holstein blev kritiken ett bevis på att han har en roll att spela. I en intervju liknade han sitt uppdrag att förändra kultursektorn vid Nelson Mandelas och Martin Luther Kings arbete. Med en debattartikel i Expressen kungjorde han att hans engagemang skulle gå långt utanför posten i kulturrådet, och att kultureliten nu skulle få veta att den var konkurrensutsatt. ”Lika lite som vi vill ha Zlatan i landslaget 2050 vill vi inte ha samma kritiker, tidningar, uppsättningar på grund av att de alltid varit där” skrev han.

Men vad vill Johan Staël von Holstein egentligen förändra? En genomlyssning av några aktuella svenska låtar ger svaret.

#1

TAPE ”AUGUSTAN CHATEAU”

– Det här tycker jag är intressant. Jag var rätt fast i synthen när den kom, en stor Jean Michel Jarre-fan.
Låten är utgiven av ett skivbolag som heter Häpna och som släpper ganska smal elektronisk musik.

Bolaget har fått närmare en miljon i stöd från kulturrådet de senaste fem åren. Vad tycker du om det?
– Jag försöker undvika att diskutera enstaka fall, om jag inte tycker att något är uppenbart fel. Jag vill inte kommentera om det är rätt använda medel, det finns det andra som vet bättre. Men det gläder mig att det finns möjlighet att göra sådant här lite modernare.
Vad har du egentligen för syn på kulturbidrag? När är det befogat?
– För det första gillar jag inte ordet bidrag, eftersom bidrag är något som man ger till offer. Det vore skönt om vi kunde döpa om det till stipendium. Jag tycker att man skulle kunna dela ut ännu mer pengar, men då måste man veta vad man får tillbaka. Och för att kunna mäta måste man ha satt upp mål. Om kulturen drar in tio miljarder varje år genom brott som inte sker, folk som blir mer kreativa och startar företag eller whatever – då är det förkastligt att vi bara delar ut två miljarder kronor om året. Men eftersom man aldrig funderat över det så vet man inte.

Kan man verkligen mäta vad kulturen ger tillbaka?
– Ja, det är klart. Man kan mäta precis allting. Säg att du går till Karolinska och frågar hur många som dör i hjärtinfarkt varje år. Då säger de kanske att det är 1 000 personer, men att de skulle rädda ytterligare tre om de hade en maskin som skulle kosta tio miljoner. Då har vi satt pris på ett liv – 3,3 miljoner per människa. Man kan tycka att det är obehagligt, men allting går att mäta.

#2

LYKKE LI ”I’M GOOD, I’M GONE”

– Det här låter som en kombination av tio olika grejer man hört förut. Det kunde ha varit ett av tio engelska band från början av 80-talet till nu.
Det är en tjej som heter Lykke Li.
– Okej, det är väldigt modernt med sådana här kvinnliga röster som går från jättehögt till jättelågt. Det är inte riktigt min grej. Jag tror inte att det kommer bli stort.

#3

CHRISTER SJÖGREN ”I LOVE EUROPE”

– Ooh, det här är hemskt. Det är en av de absolut sämsta låtarna jag hört. Absolut hemskt.
Vad tycker du om den svenska dansbandskulturen?
– Det är samma sak för Sverige som umpa bumpa i Österrike eller italiensk smörsång. Det är ett viktigt uttryck för vår kultur. But it’s not for me.
Dansbandsmusiker brukar ju vara entreprenörer, som du förespråkar.
– Absolut, och de får inte mycket bidrag heller kan jag tänka mig. Det sitter förståsigpåare som tycker att det här inte är värt något.
Om musiker ska vara entreprenörer, finns det inte en risk att allting blir såhär slätstruket?
– Nej för fan. Vad jag inte får folk att förstå är att jag tror på spets. Man behöver inte lägga några värderingar i det, det är inte min roll att säga vad som är bra eller dåligt. Dansbandsmusikerna har betytt ohyggligt mycket för många musiker som sysslar med helt annan musik. Det är som Abba. Man måste acceptera att det krävs en spets som inspirerar och motiverar. Tänk dig spetsen i mitten på ett tält. Ju mer du lyfter den – desto mer lyfter tältet på sidorna. Därför måste man satsa på det som är kommersiellt framgångsrikt för att allting ska lyfta.
Hur gör man det?
– Det är en fråga om att bejaka kommersialism i sin helhet. Marknaden är du och jag och alla andra. Att då säga att marknaden inte har rätt, att ett sossegäng ska sitta och bestämma vad som är bra, det retar mig.

#4

DOKTOR KOSMOS ”DOKTOR KOSMOS LÄGGER UPP EN MEDIESTRATEGI”
– Det här gillar jag jättemycket. Jag tror att det är den här låten som… Nej vänta, det var det inte alls. Det här var hemskt.
Det är en grupp som heter Doktor Kosmos. Har du hört talas om dem?
– Nej.
De är väldigt politiska och har bland annat gjort låtar som ”Borgarsvin” och Kapitalist! Nu ska du dö!”.

Varför tror du att det finns så många band med vänsteråsikter, men så få med högeråsikter?
– Tja, jag kanske borde ge ut en julskiva – hiphop med riktigt liberala texter. Men ja, vi har ju en borgerlig regering, ett land med majoriteten liberaler. Ändå vågar nästan ingen gå ut och stå för det. De är väl skrämda till tystnad mer eller mindre.
Är det inte en lite väl enkel förklaring?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Som liberal blir man hela tiden svartmålad och misskrediterad i svensk press. Jag har bott 22 år av mitt liv utomlands och jag är helt fascinerad över skillnaden när det gäller yttrandefrihet. Den politiska smutskastningen av liberala idéer är under all värdighet i Sverige. Du vet, jag gillade faktiskt Nationalteatern när jag var liten, fast det gjorde alla då. Och det är ju som de säger: Den som inte är röd som ung har inget hjärta. Den som fortfarande är det som gammal har ingen hjärna.
Var du röd som ung då?
– Ja, jag hade nog en sån period.

#5

SNOOP DOGG FEATURING ROBYN “SEXUAL ERUPTION”

– Det här gillar jag! Det finns två det kan vara, Laleh eller…
Det är en låt med den amerikanske rapparen Snoop Dogg, fast i en remix av Robyn.
– Robyn! Henne gillar jag verkligen. Hon är en riktig entreprenör, målmedveten och skitcool.
I en intervju sa du att ”kultureliten i Sverige diskuterar alldeles för mycket poesi i stället för hiphop”.
– Det jag försökte säga var att de viktigaste kulturella uttrycken kommer från den nya generationen. Jag skulle bli förvånad om det kom fram en bra operakompositör i Sverige de kommande tio åren. Däremot lär det komma en massa andra bra musiker.

#6

MASKINEN ”ALLA SOM INTE DANSAR”

– Jag gillar verkligen techno. Det har jag glömt att säga.
Textraden i refrängen här, ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän”, kan du förstå att man tycker att det är roligt?
– Jag är för total yttrandefrihet och pressfrihet, så jag har inga problem med det. Den här typen av låtar speglar den miljö våra ungdomar växer upp i, och det är det kulturen ska göra. Tänk på flower power-tiden. Alla knarkade, hade sex med alla och bar batikkläder – det var den epokens uttryck. Det viktiga är att om man har en fri kultur så kommer ungdomar och kulturutövare att spegla den tid de lever i. Om man som jag är en medelålders man med barnfamilj i Saltsjöbaden, då är man ingen viktig person för var världen är på väg.

#7

HÅKAN HELLSTRÖM ”FÖR EN LÅNG LÅNG TID”

– Hmm. Jag lyssnar jävligt lite på svenskt.
Men det här kanske du känner igen?
– Jag är otroligt dålig på namn. Det här skulle kunna vara han som brukar ha mer tempo, göteborgaren.
Håkan Hellström.
– Just det, det är inte riktigt min stil.
En del av debatten kring din roll i kulturrådet har ju handlat om att du ger dig in i debatten fastän du inte är så insatt. Kan du ha förståelse för den kritiken?
– Nej, det kan jag faktiskt inte. De har missförstått min roll. Jag sitter i styrelsen för kulturrådet, jag är inte där för att bedöma konsten. Jag tycker att jag gör ett ganska bra jobb, jag har väckt både tankar och diskussion. Jag tror dessutom att fler människor vet vad kulturrådet är idag än för några månader sedan.
Varför lyssnar du inte på svensk musik?
– Jag är mer intresserad av melodislingor än texter. Jag är för stressad för att sitta och lyssna på texterna, och jag gillar opera där jag inte ens förstår jag vad de sjunger. Men det har inte alltid varit så. Under mina uppväxtår hade jag en period då jag kunde varenda text på Magnus Ugglas Bobbo Viking-LP. Jag har lyssnat på Tomas Ledin, Lustans Lakejer, Eric Gadd, Ratata, Mauro Scocco och, vad heter de nu, Kent? En annan svensk grupp som jag gillar är Juvelen, har du hört Juvelen?
Ja.
– De är jävligt bra.