Kritikern: Åsa Linderborg

Artikeln först publicerad i Novell #2-3 2008

Åsa Linderborg har egenheten att hon älskas av alla, även av sina fiender. Också de som avskyr hennes vänsteråsikter mjuknar i värmen från den prisbelönta romanen ”Mig äger ingen”. Novell träffade henne för att prata musik, men det blev mest politik.

Text: Kim Nordberg

Foto: Viktor Gårdsäter

Åsa Linderborg har en stor, röd plaststjärna runt halsen när hon tar emot i sin nya övernattningslägenhet på Mariaberget i Stockholm. Hon bjuder på smågodislunch och kaffe med skummad mjölk. Inredningen känns nyköpt. Och det är den.

Barndomsskildringen ”Mig äger ingen” togs inte bara emot med kärlek av svenska folket. Den gjorde också Åsa Linderborg till miljonär. I skrivande stund har den sålt 260 000 exemplar, och 2010 ska den bli film, i regi av Kjell-Åke Andersson. Lägenheten har kostat 2,9 miljoner, det är nästan det första Åsa Linderborg berättar när vi kommer in.

Meningen är att vi ska lyssna på några låtar tillsammans och höra vad hon tycker om dem. Efter att ha övertygats om att detta inte är ett test för att se om hon har koll på den senaste musiken lyssnar hon noga på varje låt. Hon får höra att Novell i förra numret gjorde samma sak med den nyliberale kulturrådsledamoten Johan Staël von Holstein.

– Jag har fått höra att han gillade min bok, säger hon. Det var otroligt rörande. Jag hörde att han grät när hans fru läste den för honom. Kulturetablissemanget har vänt sig mot Holstein för att han inte delar deras kultursyn. Det är föraktfullt. Man måste skilja på människan och ideologin.

Låt #1: Florence Valentin – ”Upp på sociala och ner på systemet”

– Är de allvarliga i sitt budskap? Att man ska utnyttja socialen alltså? Det tycker ju inte jag, va. Jag tycker att alla utifrån sina förutsättningar ska bidra till samhället för att alla ska ha det lika bra, som Karl Marx sa. Hur fan skulle det se ut om alla levde så där? Det är ha ha ha jävligt provocerande faktiskt. Om det här inte är gjort med glimten i ögat. Men det var rolig musik! Trallvänlig.

Du talar ofta om klass. Journalisten Anneli Jordahl skriver om hur hennes klassresa har gett ett ”dubbelt seende”: förmågan att kunna betrakta sig som inte tillhörande kulturetablissemanget, men samtidigt se att man faktiskt befinner sig där, som kulturjournalist i Stockholm. Jag läser in ett självförakt i det där.

– Visst! Min pappa dog med arton spänn på fickan och tio dagar kvar till nästa a-kassa. Samtidigt fick jag själv enorma skattelättnader som gjorde att jag kunde byta upp mig till en sexrumslägenhet i Uppsala, sommarställe och bil. Han var arbetslös metallarbetare och jag… kunde inte ens förklara för honom vad jag gjorde på universitetet. Det är klart att jag skämdes. Folk tycker det är pinsamt att prata lön. Vill man förstöra en middag ska man prata om klass. För mig är lönen ingen privatsak. Om man inte pratar om lön och vet vad andra tjänar så kan man inte heller förändra orättvisorna.

Vad tjänar du då?

– Jag tjänar 45 000 i månaden som biträdande kulturchef på Aftonbladet. Sen har jag tjänat fyra miljoner kronor på ”Mig äger ingen”. Utöver min månadslön så tjänar jag pengar på att åka runt och prata om min bok, så min årsinkomst är säkert 800 000 kronor. Det är hur mycket pengar som helst!

Låt #2: ABBA – ”Mamma Mia”

¬– Jag blir glad när jag hör ABBA! Jag mimade mycket till ABBA när jag var liten. Jag fick alltid vara Anni-Frid fast jag ville vara Agnetha. De sötare tjejerna fick vara Agneta.

Vad tycker du om Björn Ulvaeus och Humanisterna?

– Det är bra när kulturutövare som har en enorm publik vill säga något viktigt och går ut som samhällsdebattörer. Jag är ateist som han, men han är fanatisk, tycker jag. Han har inte riktigt förståelse för att människor kan behöva en tro. Han befinner sig på gränsen till intolerans.

Låt #3: Gnarls Barkley – ”Charity Case”

– Det här tycker jag är tråkigt. Det är inte tillräckligt tungt, det är inga melodier. Jag kan gilla monoton musik som engagerar mig, som en del dub. Men det här var trist, riktigt trist.

Låt #4: Jojje Wadenius – ”Mitt lilla barn”

– Den här musiken tycker jag om. Just de här raderna (”Akta dig för eld och djupa vatten, spring aldrig, aldrig bort från mig”) är så dubbla. Man måste låta sina barn få väldigt mycket frihet och ansvar. Sån är min uppfostran. Jag har väldigt få regler. Men barnen får inte skrika.

Nu växer dina barn upp i det ganska akademiska medelklassområdet Luthagen i Uppsala. Vilken klass kommer de att tillhöra?

– Väldigt mycket medelklass. De tillhör den bildade medelklassen och är väldigt politiskt medvetna. 17 och 9 år är de, Amanda är ordförande i Ung Vänster, som jag en gång var. Hon gick med utan att jag visste om det. De tillhör en medelklass med starkt socialt patos, och de har fått det från mig eftersom jag har berättat om deras morfar. Annars skulle de vara ganska blinda för klassorättvisor, tror jag, för de lever i ett medelklassgetto.

Du har mycket Stefan Sundström i din skivsamling!

– Jag lyssnar mycket på svenska visor, Cornelis och Stefan Sundström. Jag tycker han är väldigt melodiös och har bra texter. Han är en sådan där man som både män och kvinnor förälskar sig i. Här är mer jazz… Bob Dylan… Den här lyssnar jag väldigt mycket på: ”Pugh 69”. Sen är det Doris, Nina Simone.

Det är mest män?

– Nja… Kanske det. Nina Ramsby!

Rapparen Ken Ring har ju gjort en hit av ”Mitt lilla barn”. Har du hört den?

– Det har jag inte. Vilken skiva är den på? Jag älskar Kens senaste! Jag blir väldigt berörd av hans musik. Den är så uppriktig, den handlar om honom själv på det där raka sättet. Låtarna som handlar om hans barn, och hur han kämpar för sina ungar. Hur han har fuckat upp allting och ber om ursäkt.

Han har det inte alltid så lätt i det offentliga.

– Ha ha! Han är ingen gullegris. Men jag gillar underdogs. Jag är intresserad av män som tar plats men som är spruckna, som har en resonansbotten.

Som Stefan Sundström?

– Han är ingen underdog riktigt.

Adam Tensta (som också finns i skivsamlingen)?

– Inte riktigt. Han är så hyllad nu.

Slutar man vara en underdog när man blir hyllad?

– Jag tycker att jag inte alls är lika intressant sen jag blev etablerad. Jag måste väl på något vis fucka till det. Jag skulle inte vilja vara som Leif Zern, som med självklar grandessa bara: ”lyssna på mig”. Den dagen måste jag göra något annat.

Du sa att det är viktigt att kulturpersonligheter tar ställning. Hur mycket känner du att du kan påverka som kulturjournalist?

– Om jag kände att jag inte kunde påverka alls så skulle jag sluta skriva. Jag är aktivist, jag är född in i en familj där man är aktivist, där man försöker göra vad man kan. För mig är ett sätt att förändra världen att jobba som kulturjournalist. Jag skäms de dagar då jag går och lägger mig och tänker: idag har jag inte försökt gör någonting till det bättre. Jag har enormt höga krav på mig själv.

Vem är det du skriver för?

– Det är roligt att jobba på kvällstidning, det gör att jag når läsare som kanske köper tidningen för sporten och snubblar över en artikel om Ulf Lundells klassmedvetande eller om Irak. Man måste ha ett annat tilltal.

Tänker du mycket på det?

– Ja, jag testar ofta på min moster som har jobbat på ASEA. Om hon inte blir engagerad eller förstår har jag misslyckats. En typisk Aftonbladetläsare är ju en mamma-pappa-barn-familj i Avesta där pappan är medlem i LO och mamman jobbar i offentlig sektor.

Apropå LO-kollektivet…

Låt #5: Totalt Jävla Mörker – ”Hederlig svensk arbetsmoral”

– Vad är det här?

Totalt Jävla Mörker.

– Nej. Det här lyssnar inte jag på. Jag tycker inte om aggressiv musik. Jag tycker inte om aggressiva människor.  Fast nu blev det lite lugnare.

Texten är ”Som LO-medlem går jag upp klockan fem, varje morgon”, om och om igen.

– Ha ha! Det är en rad som ger perspektiv. Det är jävligt bra. Min pappa jobbade på metallverken som härdare. Han började klockan sju. Jag tror att det är gamla strukturer som LO inte har ändrat på. Jag tror att den typen av tidiga morgnar ger arbetarklassen en viss identitet, en exklusivitet, lite av ett martyrskap också.

Du som är historiker. Hur har LO-kollektivet utvecklats? Vilken makt har LO idag?

– LO har aldrig varit så svagt som nu. De är pressade av det här nyliberala samhället som socialdemokratin var med och förvaltade. Hela arbetarklassen har pressats tillbaka. Det är inte för att arbetarklassen är mindre nu än förut, fortfarande är halva befolkningen med i LO-kollektivet. Sen tror jag också att facket är väldigt hierarkiskt. Om man har en LO-ordförande som tjänar 130 000 i månaden så är det väldigt svårt för henne att sätta sig in i hur det är att vara lågavlönad.

Låt #6: Will.I.Am – “Yes We Can”

– Barack Obama! Jag är ju svag för Obama, i den meningen att han kan dra igång en svart folkrörelse igen. Men jag är rädd att många människor kommer bli besvikna, för man vet ju inte vad han står för, egentligen. Han talar om att han vill stoppa kriget i Irak, men vill bomba skiten ur Afghanistan istället, han vinglar i Iranfrågan och så vidare. Låten är gripande just för att det är så många kändisar som tar ställning för en viktig sak och som inte är rädda att smutsa ner sina händer med politik. Den här typen av symbolmänniskor behövs om man ska starta folkrörelser. Det som händer i USA är otroligt spännande. Det kan bli väldigt bra. Det kan också bli en fruktansvärd backlash.