Novell

Artikeln först publicerad i Novell #2-3 2008

Annies karriär hade precis börjat ta fart när hennes pojkvän och producent Tore gick bort. För Novells Frida Färlin talar hon för första gången på allvar ut om förlusten av sitt livs kärlek.

Text: Frida Färlin

Foto: Andreas Till

Vi slussas mellan radiointervjuerna. Anne Lilia Berge Strand, Annie, svarar gång på gång på samma frågor om sitt andra album, ”Don’t Stop”, som släpps i Sverige i november. Om vad det var som egentligen hände när Girls Alouds körpålägg på ”My Love is Better” togs bort från skivan, om hur det var att jobba med producenterna Richard X och Xenomania, vad hon tycker om sin nya hemstad Berlin, om Madonna, eller vem av henne och Robyn som skulle vinna en match i gyttjebrottning med lesbiska inslag. På den återkommande frågan om vem som är tjejen i singeln ”I Know Your Girlfriend Hates Me” svarar hon ibland att det är hon själv, ibland att det är en snygg kompis. Ibland tillägger hon att hon inte gärna slåss om saken, hon skriver hellre en låt om det. Och så skrattar hon, ofta, inte alltid lika hjärtligt. Allt fokus ligger på att promota skivan.

Annie fick en undergroundhit 1999 med den Madonnasamplade ”Greatest Hit” som hon skrivit tillsammans med sin pojkvän Tore ”Erot” Kroknes. De inspirerades av varandras musiksmak, och påbörjade ett samarbete där Annies förkärlek till elektropop och Tores intresse för dansmusik smälte samman till något skulle komma att ta sig högt upp på musikkritikernas listor några år senare. Den inflytelserika nättidningen Pitchfork utnämnde sockervaddsspröda ”Heartbeat” till årets singel 2004, hitten ”Chewing Gum” hamnade på elfte plats. Debutalbumet ”Anniemal” fick rakt igenom strålande recensioner. Men dessa framgångar skulle Tore aldrig hinna uppleva.

I januari i år blev Annie utsparkad från sin lägenhet i Bergen när ägarna bestämde sig för att sälja huset. Trött på de höga priserna i Norge hittade hon en billig lägenhet i området Mitte i Berlin. Trots att hon inte hade några vänner där och inte kunde tyska beslutade hon sig för att flytta dit. I det fattiga och föränderliga Berlin började hon trivas. De många och billiga lokalerna var fyllda av människor som ville skapa något nytt, och folk som var med när det begav sig jämförde Berlin med 80-talets New York.

– Att flytta var väldigt spännande och samtidigt läskigt. När man bor i den lilla staden Bergen där alla känner alla så har man en trygghet som kan vara väldigt sund för en viss typ av människor. Men jag tror att det är viktigt med ett visst mått av otrygghet när man håller på med konst och musik. Materialism är förödande i kultursammanhang, folk blir lata när de är väldigt rika. Jag ser det hos många norrmän, när de blir äldre drunknar de i lathet utan att de ens märker det själva.

Hur menar du?
– I Berlin ser jag folk som inte har några pengar alls men som, om man ser till det de har, är extremt kreativa. Jag tänker inte prata om den fantastiska fattiga människan och hur underbart det är att vara fattig för jag har inte varit det, men jag tror definitivt man måste tänka på ett annorlunda sätt. Nu pratar jag inte om hur det är att vara extremt fattig utan om att vara fattig med norska mått mätt, när man inte kan köpa sig ännu en tröja eller äta ute. Jag kan se det hos mig själv, när jag får klädsponsring och plötsligt har jättemycket kläder så brukar jag tycka att det är så ointressant. Det är inte bra för skapandet att ha för mycket saker.

Hur känner du inför idén om den lidande artisten?
– Jag har alltid tyckt att den är lite patetisk. Jag ser många som lever det livet mer än de egentligen skapar något, de lider så mycket, men man undrar vad de gör förutom det. Det är så både i Berlin och Bergen. De lidande konstnärerna, som lider mer än de utövar sin konst, finns överallt.

I videon till ”I Know Your Girlfriend Hates Me” är Annies look knivskarp. Dyr och stylad, klackar och fodral. På skivbolagets jättekontor är hon en tunt byggd norska med vän röst som sminkar sig själv före fotograferingen. Hon verkar ständigt medveten om hur hon framstår. Kanske har hennes indiestämpel legat henne i fatet förut och den här gången är siktet inställt på världserövring. Samtidigt vill hon inte sälja ut sig och tycker att det är viktigt att folk förstår att hon inte är en skivbolagsprodukt.

– Jag vill bli tagen på allvar och samtidigt bli omtyckt. Nu är jag inte ett jättestort fan, men jag gillar artister som Bruce Springsteen, som är som vilken kille på puben som helst. Han är visserligen extremt smart och begåvad, men samtidigt alldaglig. Han gillar att stanna hemma och skriva låtar, det gör jag också. Jag tror att gemene man gillar artister de kan förstå. Jag kan tänka mig att folk har tyckt att jag har varit lite för cool förut.

Annie växte upp med sin mamma efter att hennes pappa, organisten som alltid spelade piano hemma, gick bort när hon var sju år gammal. Mamman, som Annie beskriver som otroligt snäll och beskyddande, respekterade Annies önskan om att få hålla på med musik. Hon tyckte att det viktigaste för en människa var att få utvecklas så att man verkligen blev den man ville vara.

Vilka karaktärsdrag tycker du är viktiga?
– Jag gillar när någon verkligen vet vad de håller på med, är bra på det de gör och har en tanke om hur de vill göra saker. Det är intressant, attraktivt. Jag antar att man kan säga att det funkar så med de flesta män jag gillar, att vi har ett gemensamt intresse i musiken. Nu säger jag inte att det är jättemånga, jag har inte relationer med alla mina producenter. Men de som jag träffar kanske jag även råkar jobba med vid något tillfälle.

Träffar du någon nu?
– Kanske. Jag är inte säker på hur saker ligger till just nu, jag är mitt i någonting, men jag flyttade inte på grund av någon tysk eller så, det var inte det som drog mig hit. Han är britt, en underbar man. Det är svårt med förhållanden när man reser hela tiden. Utan att man vill vara egoistisk så blir man det.

Varför det?
– Jag jobbar så hårt jag kan för att marknadsföra skivan så mycket som möjligt, det finns alltid något som jag hade kunnat göra bättre. När jag vaknar på morgonen har jag en ny idé om vad jag vill göra. Att jag alltid tänker på mig själv och mina projekt får mig att känna en viss skuld. Jag får dåligt samvete om jag inte jobbar och jag får dåligt samvete när jag inte koncentrerar mig på den andra personen. Det skulle vara svårt för mig att vara med någon som inte förstår att även om man har lämnat jobbet så tänker man fortfarande på det. Men att ha ett vanligt nio till fyra-jobb har alltid känts fullkomligt skräckinjagande för mig.

Är det de tider ni jobbar i Norge? Vi jobbar nio till sex.
– Ni är bättre än vi!

Kanske är ni bara snabbare än vi. Eller rikare.
– Så är det nog. Jag kunde inte förstå hur människor kunde gå till ett ställe och sedan stanna där från nio till fyra. Bara sitta där och göra samma sak om och om igen. Nu förstår jag det bättre, jag kan se det rimliga med det.

När Tore Kroknes föddes sa läkarna till hans föräldrar att han skulle dö innan han hunnit bli tre år, men han opererades och överlevde mirakulöst. Som musiker, producent och dj visade Tore tidigt prov på unik talang. Han började göra musik redan när han var femton, hittade sitt eget sound när han var sjutton och släppte sina första skivor när han var arton. Förutom att Tore livnärde sig som designer och dj så var han också lite av en nörd. Han visste massor om sådant som andra inte brydde sig om. Han kunde allt om flygplan, var bra på att laga mat. Han var samtidigt rolig, varm och full av liv.

När Annie träffade Tore var han redan etablerad som artist och producent, anordnade klubbkvällar och hade släppt skivor. Annie hade precis börjat dj:a och det dröjde inte länge innan hon drog igång den i Bergen legendariska klubben Pop Till You Drop. Tore lyssnade på house, techno och disco. Annie var inne på Chicks On Speed, Peaches, tidiga Madonna, New Order. Hon började spela låtar för honom utan att berätta vad det var bara för att få hans reaktion. ”Tyckte du att det där var bra? Tycker du det? Då gillar du New Order ändå!”. Han började gilla elektronisk popmusik och hon lärde sig mer om disco och house från honom.

De flesta runt Tore visste om att han var sjuk, men det var inget man pratade om, och det märktes sällan. Han visste att han inte fick gå ut och dansa mer än tre timmar i sträck, men ibland gjorde han det ändå. Hans tillstånd avslöjades endast av ett stort ärr som gick över hela bröstet. Första gången han öppnade sin skjorta för Annie blev hon djupt tagen.

Då Tore vid 21 års ålder blev inlagd på sjukhus blev diagnosen lunginflammation. Han hade väldigt ont. Han fick medicin och blev utskriven, men blev inte bättre. De var tvungna att åka in med honom igen. Då förstod läkarna att det som såg ut som lunginflammation faktiskt var blodproppar. Han blev åter inlagd och de provade olika typer av antibiotika men han blev alltid immun. Efter det blev allt bara värre.

– Det är klart att jag var medveten om att hans hjärtsjukdom var allvarlig. Samtidigt tror jag inte att det är realistiskt som människa att gå omkring och tänka att någon man älskar ska dö. Vi tänkte inte på det, vi fokuserade på att han skulle bli bättre. Jag fortsatte hälsa på, ta med mat, sånt. Sen blev han mycket sämre. Det var så konstigt för vi hade precis släppt ”Greatest Hit”, det började gå rätt bra och så var jag tvungen att åka till sjukhuset varje dag. Vi kunde inte göra någon musik alls, allt var på paus.

Hur utvecklades ert förhållande under tiden Tore låg på sjukhus?
– Ett tag så var det verkligen… det var bra! Jag hälsade på varje dag. Jag kände mig samtidigt ivrig att ta upp musiken igen. En dag sa han åt mig att jag borde fundera på att jobba med någon annan, så vi pratade om vem jag borde jobba med. Men egentligen ville jag inte det. Jag tyckte verkligen att hans produktion, hans sound, passade mig.  Så jag fortsatte vänta. Han blev ännu sämre och började gå ned i vikt. Han fördes till Oslo i ambulanshelikopter. Det var galet, de berättade att han kanske inte skulle överleva natten. Jag jobbade den kvällen och jag kommer ihåg att jag stod där och spelade skivor. Hur kunde jag göra det? När jag visste att han kunde dö. Dagen därpå flög jag till Oslo.

Vad tänkte du då?
– Jag kommer ihåg att jag tänkte ”nej, det här kommer att gå bra, han kommer inte att dö”. Han opererades och det var som ett mirakel, alla läkare sa att det i princip skulle vara omöjligt att överleva den sortens operation. Han blev bättre, även om han fortfarande var väldigt illa däran. Ibland kunde han inte komma ihåg vem jag var och han var så mager att det var sinnessjukt. Sedan gick det fyra månader och så dog han. Jag dj:ade i Lillehammer, när de ringde visste jag på en gång att något var fel.

Hur var det efteråt? Var du förberedd?
– Någon påpekade att jag borde ha varit det eftersom min pappa dog när jag var liten, men jag tror inte att man kan förbereda sig för något sådant. Man tänker att det inte kan hända, man fortsätter att tänka positivt. Jag var väldigt deprimerad i några månader. Samtidigt var jag också lite arg eftersom jag inte hade gjort någon musik på länge.

Hur lever du med förlusterna idag?
– Jag låter inte folk komma nära mig så lätt, jag vill inte bli sårad. Det har varit svårt för mig att ha förhållanden. Men det jag har gått igenom har också gett mig insikt och en förståelse inför andra som jag inte hade innan. Det har gjort mig starkare och mer medveten. På det sättet är det till och med positivt. När jag vill någonting så satsar jag 120 procent, det finns inga mellanting. Jag gör vad jag måste för att lyckas.

Tror du att du värderar livet högre än andra?
– Det tror jag absolut. I alla fall ur vissa aspekter. Jag tycker att det är irriterande att lyssna på folk som lever rika liv som gnäller över hur svårt det är och att de inte klarar av saker. Jag kan tycka att om det är något man verkligen vill och man har chans att göra, så ska man sträva efter det. Det kanske är en kliché, men det är sant.

Hur känner du inför Tore nu?
– Om man har någon som man har varit så nära så kommer man alltid att bära på någon slags sorg, men sorgen förändras också hela tiden. En person jag känner som hade förlorat någon hon precis skulle gifta sig med beskrev det som att hon har olika rum med sorg inom sig som alltid kommer att finnas där, men kan se olika ut och utvecklas under tidens gång. Så känns det.

Du har kommit ganska långt?
– Det kan fortfarande göra jätteont. Men i säkert två år nu har jag kunnat minnas Tore och bara känna lycka.

Kan du idag känna en andlig närvaro av Tore och din pappa?
– Jag skulle inte säga att jag är religiös men jag tror på något större. Jag tror inte att de bara är borta. Inte så att jag nödvändigtvis känner att de är här, det är mer som att de finns med mig. Ibland när jag är själv kan det hända att jag pratar med dem.