Vi lottade ju nyligen ut fem exklusiva exemplar av Fever Rays snygga sjutumssingel ”If I Had A Heart”. Tävlingen gick ut på att skicka in sitt bästa Karin Dreijer Andersson-relaterade minne, och som tävlingsledare har jag haft nöjet att få vada igenom dem. (Kort slutsats: Ni tycker väldigt mycket om Fever Ray.)
Här är en anspråkslös, kylslagen liten favorit ur högen:
Mitt finaste Karin Dreijer-minne måste vara när The Knife spelade på Arvikafestivalen 2006. Det var på fredagen och klockan hade passerat klockan 01.00 och det började vara så himla kallt. Det var redan en oerhört massa folk som stod framför Vintergatan och det första som jag märkte när jag var där var att det tillkommit lite ljudanläggning bakom mixerbordet. De hade tagit med surroundljud! Bådade riktigt gott.
Så för att se bättre ställde jag mig på en cementklump som stod en bit vänster om scenen och kom upp lite. Sen stod jag där och trängdesmed två andra främmande personer och vi fick hålla om varandra för att ingen skulle ramla ner därifrån – så trångt var det.
Men det var ingen som sa något eller ens ville röra sig någonstans. Deras show var helt makalös, trollbindande. Som… Något från en annan värld. Allt man såg var dessa bildspel och sen två lysande ögon som lyste, trollskt och hotfullt bakom dem. Det var så oerhört snyggt och det absolut bästa jag någonsin upplevt live – och då brukar jag ändå hinna med att se runt 150-200 spelningar om året.
De lyckliga vinnarna heter Johannes, Niklas, Erik, George och Marcus (endast män, undrar varför). Ni kan vänta postpaket inom några dagar. Fler tävlingar är att vänta.
Dagens roligaste och argaste pressmeddelande kommer ifrån skivbolaget Bad Taste Records och har ämnesraden ”Musikredaktör på Expressen ger bort osläppt musik, skribent på Groove säljer promos på Tradera”. Utan att skvallra vidare om individerna ifråga, och deras intressanta syn på yrkesetik, kan man kanske konstatera att musikbranschens institutioner är helt, helt snurriga för tillfället.
Apropå musikjournalister så har jag ett tips till alla som gillar principdiskussioner om vad försiggår inom detta tvivelaktiga skrå. En sådan diskussion pågår på Digfi. Daniel Strand från Novellredaktionen går i ett slags svaromål på ett tidigare inlägg av Testbild-Petter. For fans only.
En sån här dag, när alla pratar om att kronprinsessan ska förlova sig med en gymnastiklärare, var det väl?, tycker jag att man gott kan damma av den här gamla skandalhitten:
Zanyar Adami skrev förresten ovanligt läsvärt om Ken Ring-gate i en text som publicerades på Expressens kultursidor för ett par år sedan:
När rapparen Ken Ring från Kulturhusets tak skrek ”Våldta Madeleine”, ”Storma slottet” och pekade ut prins Carl Philip som bög blev han medialt korsfäst. Då var det inget snack om konstnärlig frihet. Ken menade självklart inte att publiken bokstavligen skulle storma slottet utan använde det som en metafor för systemet. Ingen lyssnade på hans förklaring utan han tvingades be om ursäkt offentligt och plattan plockades bort från varenda skivhylla. Vår kungafamilj rör man inte. Speciellt inte om man är en svart man från förorten. Men är man en vit gubbe från Värmland kan man i yttrandefrihetens namn kränka profeten Mohammed, som är långt heligare för muslimer än vad vår kungafamilj är för oss.
Minns ni Ksenia Sitnik som vann 2005 års version av Junior Eurovision Song Contest? Kanske inte.
Att jag kommer ihåg henne beror inte så mycket på det faktum att hon vann den något obehagliga barnupplagan av vuxna melodifestivalen. Andra vinnare från senare år, som ryssen Alexey Zhigalkov och María Isabel från Spanien, har gått mig totalt förbi, men Ksenia minns jag. Hennes vinnarlåt, ”My Vmeste”, eller ”We Are Together”, var nämligen en helt skamlös Minsk-hyllning som kunde ha gjort diktatorn Lukasjenko tårögd:
I see the clouds dancing / I smell the bread and milk
My land is that I fancy / We are the family
Enligt sina vitryska managers hade den då tioåriga Ksenia skrivit låten helt själv. Ifall det är sant har hon en fin framtid att se fram emot inom någon nationell propagandabyrå.
Strategin att använda den i Östeuropa mycket populära melodifestivalen som ett politiskt verktyg lever kvar, verkar det som. Igår annonserade Georgien sin kandidat till årets festival. Den heter ”We Don’t Wanna Put In”, och texten går såhär: ”We don’t wanna put in / The negative move / It’s killin’ the groove”. Och i nästa vers: ”Gonna try to shoot in / some disco tonight”.
Att uttalet låter snarlikt ”We don’t want no Putin” respektive ”I just wanna shoot him” är såklart bara en olycklig slump. Speciellt med tanke på att Ryssland under förra året gjorde delar av Georgien till en fotbollsplan. (En störande detalj i sammanhanget är att förra årets georgiska bidrag hette ”Peace Will Come”.)
På melodifestivalens internationella webbsida är en hel del ryska musikälskare en liten aning upprörda. Och här kan man döma själv.
Då och då har jag gjort försök med Siouxsie & The Banshees. Deras tidiga goterier rör sig precis i det ljudlandskap som ligger närmast mitt hjärta och jag tänker varje gång att det är så bra och att jag måste lyssna mer på dem. Sen ställer jag skivan tillbaka i hyllan.
Men det var tills jag upptäckte The Rapture. Det är en sen skiva, 1995 kom den, och den har mycket lite av det postpunkiga, new waveiga, som kanske är mer karaktäristiskt för bandet. Eller, den har precis lagom mycket. Den befinner sig mellan Pretenders och Sundays, Siouxsie sjunger till och med som Chrissie Hynde eller Harriet Wheeler. Vissa spår är bra, vissa är geniala. Bäst av alla är Forever, med en text som fick mig att plocka ner det tjocka, gamla, lexikonet. I sann Annika Norlin-anda får ni här både låt och text.
Infinity stretches unlimitlessly
countless days pass by immeasurably
Anniversaries gutter in the maelstrom
whorling a snowstorm of lustrous millennium
We couldn’t stay together
this couldn’t last forever
Senses dissolve into soliloquies
flooding ascent in synchronicity
But we couldn’t stay together
I knew this wouldn’t last forever
Forever just one more tie then never
this is the last string to sever
On and on yes it goes on and on
I could stay wherever
I would last forever
Forever just one more tie then never
this is the last string to sever
forever never forever
This is the last string to sever
I have lost you for ever and ever
Som bonus vill jag också tillägga att låten blir som bäst om man lyssnar på den två gånger, sen en gång på Nicolas Makelberges ”Dying in Africa”. Och upprepar.
Den här vintern var allt Camera Obscura för mig. Kan inte avgöra om det berodde mer på den ogenomträngliga dimman som kunde ses övertäcka Stockholmsområdet under hela december (under de dagar det överhuvudtaget fanns dagsljus), på den klara men svinkalla månaden februari eller på den alltigenom deprimerande januari. (Mer i ämnet sorgliga månader finns här.)
Hur som helst har allting jag tagit mig för – fester, arbete, läsning – bara inneburit små pauser i ett tre månader långt Camera Obscura-maraton, och därför blev jag minst sagt glad när jag upptäckte det här: Nytt album från Glasgow, ”My Maudlin Career” heter det och kommer redan den 21 april. Grattis Europa!
Detta firar vi med en liveupptagning av Rod Stewart-covern ”Some Guys Have All The Luck” från BBC:
Dessutom kan man lyssna på titellåten på Camera Obscuras hemsida. Här!
Idag var det måndag, en bra dag för alla Karin Dreijer Andersson-fans. Varför? Officiell premiär för videon till Fever Rays kommande singel ”When I Grow Up”, förstås. Videon är regisserad av Martin De Thurah, som i pressmeddelandet talar om ”a double headed creature not deciding which way to turn”.
Det är en anledning så god som någon att fira, tycker vi, och därför blir det idag en liten tävling. I potten ligger ett par exklusiva exemplar av ovanstående förträffliga singel, dagen till ära på gammal-gammaldags sjutumsvinyl. En stilfull framtida raritet (såvida det fortfarande finns sådant som rariteter i framtiden).
Skicka namn och adress tillsammans med ditt finaste Karin Dreijer-relaterade minne till tävlingsledningen (anton at magasinetnovell punkt se), så är du med i utlottningen. Gör det nu! Vinnarna meddelas inom en vecka.
