Novell

Varje stad har sitt soundtrack för mig. Och det kan bli en ganska lång process att hitta den rätta. Och är det så att man flyttar till en stad, och bor där länge så kanske staden får flera soundtracks, typ en för varje vecka eller månad. Och är det så att det är en stad man besöker ofta kanske den också får flera soundtracks, typ en för varje resa. Iallafall.

Det jag skulle komma till var att när jag var i Barcelona förra veckan så försökte jag få Josh Rouse till att bli den stadens soundtrack. Det har det varit tidigare gånger jag besökt Spanien. Så jag lyssnade på de två skivorna Nashville och Subtitulo när jag satt på min lilla balkong i Barceloneta.

Sedan var jag tillbaks i Göteborg några dagar. Och då tyckte jag att det skulle vara kul att göra Wildbirds & Peacedrums just den Gbg-tidens soundtrack. För det kändes som att jag behövde dem då, och att det skulle passa med hösten och lite hårdare vindar när jag gick utmed kanalen.

Just nu är jag i Stockholm. Så när jag gick utmed Folkungagatan ganska sent igår så satte jag på Burial och tänkte att Sveriges enda riktiga storstad kanske skulle passa till urban dubstep. Det var ju såklart en löjlig idé från början, för Stockholm kommer aldrig bli tillräckligt urbant, främmande och mörkt för att kunna illustrera Burials musik.

Det märkliga med dessa resor, till dessa ganska skilda städer, var att den här musiken inte alls funkade. Halvvägs in i skivorna tröttnade jag snabbt och satte istället på Parkens nya singel ”Jag har varit vilse, Lisa”.

Alltså jag fattar verkligen ingenting. Jag förstår helt ärligt inte vad det är som gör att jag ständigt verkar komma tillbaks till den låten. Visst är den bra, men är den så bra?

Ja tydligen, enligt mig iallafall. Jahopp.

Kanske är det de inledande meningarna, för på något sätt verkar de stämma in på alla tre städer här ovan (och säkert många många fler):

Den här stan som får mig så hög, Den här stan kan få mig så låg
Den här stan får aldrig nog, av saker som går sönder