Novell #2-3/2008

Norska stjärnan Annie pratar med Frida Färlin om sorgen som slog till mitt i världssuccén.
Hanna Fahl berättar kärlekshistorien om Oskar Linnros och Veronica Maggio, innan de gjorde slut och gjorde de senaste årens mest hyllande svenska popskivor.

Dessutom:
Berättelsen om Denniz Pop −  Åsa Linderborg − Ebbot om rymden − På dekadensdisko i Östberlin

Köp det här numret! [extern länk]

Den här stan.

Varje stad har sitt soundtrack för mig. Och det kan bli en ganska lång process att hitta den rätta. Och är det så att man flyttar till en stad, och bor där länge så kanske staden får flera soundtracks, typ en för varje vecka eller månad. Och är det så att det är en stad man besöker ofta kanske den också får flera soundtracks, typ en för varje resa. Iallafall.

Det jag skulle komma till var att när jag var i Barcelona förra veckan så försökte jag få Josh Rouse till att bli den stadens soundtrack. Det har det varit tidigare gånger jag besökt Spanien. Så jag lyssnade på de två skivorna Nashville och Subtitulo när jag satt på min lilla balkong i Barceloneta.

Sedan var jag tillbaks i Göteborg några dagar. Och då tyckte jag att det skulle vara kul att göra Wildbirds & Peacedrums just den Gbg-tidens soundtrack. För det kändes som att jag behövde dem då, och att det skulle passa med hösten och lite hårdare vindar när jag gick utmed kanalen.

Just nu är jag i Stockholm. Så när jag gick utmed Folkungagatan ganska sent igår så satte jag på Burial och tänkte att Sveriges enda riktiga storstad kanske skulle passa till urban dubstep. Det var ju såklart en löjlig idé från början, för Stockholm kommer aldrig bli tillräckligt urbant, främmande och mörkt för att kunna illustrera Burials musik.

Det märkliga med dessa resor, till dessa ganska skilda städer, var att den här musiken inte alls funkade. Halvvägs in i skivorna tröttnade jag snabbt och satte istället på Parkens nya singel ”Jag har varit vilse, Lisa”.

Alltså jag fattar verkligen ingenting. Jag förstår helt ärligt inte vad det är som gör att jag ständigt verkar komma tillbaks till den låten. Visst är den bra, men är den så bra?

Ja tydligen, enligt mig iallafall. Jahopp.

Kanske är det de inledande meningarna, för på något sätt verkar de stämma in på alla tre städer här ovan (och säkert många många fler):

Den här stan som får mig så hög, Den här stan kan få mig så låg
Den här stan får aldrig nog, av saker som går sönder 

En mapp full av teenpop

Sedan lång tid tillbaka, det kan mycket väl röra sig om urminnes tider, har bloggen The cure for bedbugs varit en primus inter pares när det kommer till teenpop/teen-pop/tweenpop/teenipop. Det finns drösvis med tolvåringar som längtar efter poplåtar som handlar just om dom, men alltför få seriösa bevakare av samma scen. The cure for bedbugs-Dave är det bländande undantaget.

Att öppna rss-feeden efter semestern och upptäcka att Dave kickstartat hösten med ett gästinlägg om årets bästa teenpop på journalisten Daniel Radosh hemsida, och att han dessutom lagt ut en mapp proppfull av mp3or, det var nog för att ta itu med de övriga 1000+ rss-inläggen. Efter två dagar utan att ha lyssnat på något annat än Daves mapp, springer Ashlee Simpson (bästa uppföljaren till Britneys ”Blackout”), Lindsay Lohan (med tydliga släktskap till Roisin Murphys senaste) och The Veronicas (klassisk tvåtusentalsk powerpop) längst framför tryckvågen. ”Hot stuff”, ”Bossy” och ”Take me on the floor” är tre riktigt bra låtar.

Mappen med Cure for bedbugs bästa teenpop hittar du här. Det tillhörande blogginlägget finns här. En recension av Daniel Radosh bok ”Rapture Ready” om den kristna pophögerscenen i USA kan du läsa i det kommande numret av Novell.

Och ja just det, jag höll på att glömma det i all hast, Guitar praise, Guitar Hero-versionen med bara kristna rockband, kan du apropå just ingenting förhandsbeställa här.

Popaganda

Foto: Sannah Kvist

Senaste gången jag såg Bob Hund var under snökaoset i Gävle 1998. Folk kom på skotrar och skidor, det åskade. Fickpluntan gick runt ibland oss femtio stackare som hade tagit oss dit. Min kompis lurade i mig att basisten, Mats, hade träben. Det trodde jag i flera år, kan även ha spridit detta. Själva spelningen var fantastisk, det hade den kanske varit hur de än spelande. Vi gick på efterfest, alla tog av sig kläderna – de var blöta. Sedan var man tvungen att vara kvar där, vi var insnöade, kunde inte gå hem.

Nu gör Popaganda gjorde det begåvade valet att ta Bob Hund till festivalen. Bob Hund, som inte gjort en spelning på sju år, som tackar nej till alla intervjuer, gör sin 399:e spelning på lördagskvällen inför dryga 8000 besökande. Thomas Öberg är den han alltid varit. Spexig, liten, fin. Den här gången är det en jättehögtalare, placerad mitt på scenen längst fram som är hans podium. Men stolen finns med, för att kastas omkring om inte annat. De andra attributen är inte lika vanliga men ljuvliga: vitt pärlhalsband, vita silkesvantar, vit ögonmask, till hans helvita jeans och t-shirt. Han sjunger om att det är revolution på gång, om att sätta allt på ett kort, han rear ut sin själ och jag undrar hur de lyckads boka dem. Upp, upp, upp, ned.

Andra saker att känna tacksamhet över är upplevelsen av brasilianska Bonde Bo Role. De blandar musik ur filmen Grease med ”Push it”, lägger på lite Daft Punk, får alla att dansa ”som vinden” med armarna i luften. En av tjejerna sitter i en soffa och sittdansar lojt. Sedan ruskas det med plastpalm och dansas i lila glanstights som att det inte fanns en morgondag till hitten ”Solta o frango”. Den blandas med ”Just can’t cant enought” utan att det är några konstigheter. Livet är lätt och urroligt, och det enda som finns kvar att önska är att de kommer tillbaka snart så att jag får se dem på en liten och svettig klubb.

Annars då? Hidden Cameras var trista och Sebastien Tellier gjorde ”riktiga sexljud” med uppknäppt gylf. Det var väl det. En Popaganda-festival på Eriksdalsbadet slutar tidigt, vid elva. Då går man inte hem till sitt tält. Då går man till Clarion, det tar två minuter, eller Debaser Medis, det tar fem minuter. Sen kan man promenera hem om man vill och bor på rätt adress. Också något att känna tacksamhet över.