Det känns som rätt beslut, med rätt timing. Ändå sorgligt med Broder Daniels avslutningskonsert på Way Out West. Det markerar så definitivt en ny era, för dem och alla oss som var kids när de var kids. Vi som sett dem växa upp, vi får en påminnelse om att även vi borde tänka på att denna väg vandra. Lägga undan tiaran, slänga skålen med paljettstjärnor för gott, inse att de aldrig mer kommer att komma till användning. ”When we were winning”, dags att gå vidare nu, klippa sig, skaffa ett jobb. Sluta klä sig i svart, dansa barfota, gå på efterfest, sova över i soffor.
Kanske har vi redan gjort det, kanske är vi redan där. Kanske är det därför WOW känns som en toppenfestival. Städad och varm, okletig. Vi möter upp vänner på träbänkar i inhägnader istället för lortiga tält.
Framförallt så får man ge gänget bakom WOW en eloge för intressanta bokningar, det är en fin blandning av bredd och spets. Lagom publikfriande, ändå fingertoppskänsla. Band, enligt vissa – kanske lite av grejen med festival. Något som verkar vara bra att påminna om ibland.