Vi har två goda nyheter och en lite dålig. I tur och ordning:
God nyhet 1: Intresset för Novells första nummer har varit jättestort! Redaktionen är förtjust och tacksam, och vår utmärkta praktikant Emily har jobbat så knogarna blödit med att skicka ut beställda tidningar land och rike runt.
Dålig nyhet: Nu har vi nästan helt slut på tidningar här på Novell HQ. En ensam liten låda står det kvar. Enda chansen att få tag i ett exemplar är därför att köpa ett exemplar på Pressbyrån, eller i någon av de andra butiker där tidningen finns.
God nyhet 2: Det går fortfarande utmärkt att få tag i ett exemplar på till exempel Pressbyrån. Om några veckor går tidningen i retur, så köp den nu!
Jag var på väg ner i tunnelbanan med Ika när all belysning plötsligt slocknade, samtidigt stannade rulltrappan vi stod i med ett ryck. Under några skälvande sekunder var det sådär overkligt mörkt som det bara kan vara i stängda, avgränsade utrymmen under jorden.
Efter ett par ögonblick drog en sparsam nödbelysning igång, men högtalarna och informationsdisplayerna var fortfarande döda. Inga tåg dök upp. Vi spekulerade i terroristanfall och ungdomsligor på samhällets skuggsida, som hämtade från Beckfilmer. Sen kom det äntligen ett tåg. Men enligt DN är det fortfarande strömlöst på hela Södermalm. Och jag som hela helgen lyssnade intensivt på ”Darkness On The Edge Of Town” ler för mig själv.
Då jag upprepade år på något sätt lyckats bli av med mina heltidsanställningar när det börjar dra sig mot maj/juni har jag de senaste somrarna försökt röra på mig så mycket som möjligt, något som inte är möjligt om man jobbar 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan utan semester. Tyvärr innefattar min personlighet förutom arbetsolust vid högre temperaturer än 20° även små slängar av lättja och lathet, varav jag hittills inte lyckats ta mig längre än till Upplands-Väsby.
I år dock är planerna något mer storslagna, på Tisdag sätter jag mig då på flyget till söder ut, där solen är starkare än här hemma i Stockholm och där det är okej att dricka vin innan lunch, jag ska till Malmö!
Igår fick jag svar på en fråga som jag har lagt pannan i långsamt åldrande veck över i många år: Om Stevie fortfarande spelar den fantastiska låten Master Blaster (jammin´), som ju är en hyllning till diktatorn Robert Mugabes revolution i slutet av 70-talet, sjunger han samma text då? Den känns ju daterad på ett smått obehagligt sätt.
Alltså man fattar ju att Stevie inte kunde veta att Robert Mugabe skulle arta sig till det monster han är idag, och man begriper ju att han ville fira att Zimbabwes folk lyckades driva ut kolonialmakten ur landet, men så här med facit på hand kan det ju kännas som en bisarr sak att fira.
DN har svaret! Raden som tidigare löd: ”Peace has come to Zimbabwe. Third world’s right on the one. Now’s the time for celebration, cause we have only just begun”, har ersatts med hummande mummel. Fiffigt, Stevie!
Bob Marley (vars låt Jamming sägs ha inspirerat Master Blaster) fick aldrig chans att revidera sin text till sin Mugabeklassiker Zimbabwe, så vi får väl aldrig veta hur han hade löst problemet med rader som ”Brother, you’re right, you’re right, you’re right, you’re right, you’re… SO right”.
Men det gör inget. Jag vill verkligen, verkligen rekommendera dagens arkivklassiker: Bob Marleys Survival-platta.
Akt 1The Beginning (1 – 3), där vår hjälte väcks mitt i natten av ett desperat samtal. Skivor världen över försvinner utan några som helst spår. Det finns bara en person som kan rädda musiken. Vår hjälte beger sig direkt ut för att leta efter den skyldiga och återföra musik och glädje till vår planet. Hans mödosamma resa tar honom genom dystopiska storstäder och hisnande bergstoppar. Vår hjälte kommer slutligen fram till lägenheten där hans gamla flamma bor. De har ett hett och stormigt förflutet som han förgäves försökt förtränga. Precis då flyger vår antagonist ut genom dörren med världens alla skivsamlingar i ena handen, och vår hjältes gamla kärlek i andra. Skurken sätter sig i bilen och kör iväg.
Akt 2Point of no Return (4 – 6), där vår hjälte precis hinner se den onda antagonisten försvinna iväg med världens alla skivsamlingar samt personen vår hjälte håller kär. Vi ser återblickar från en tid då de var lyckliga tillsammans, då de låg i sängen och lyssnade på musik både natt och dag. Det var vackra dagar, och det skildras sådär suddigt och varmt som bara sker i nostalgiska återblickar. Han förs fort tillbaks till verkligheten då han inser att både hans stora kärlek samt kvinnan han älskat håller på att försvinna ur hans liv. Han vräker sig in i bilen och kör efter.
Akt 3Climax (7 – 10), där vår hjälte är engagerad i en biljakt på liv och död. Skurken tillsammans med hjältens kärlek och vår hjälte en bit bakom. Plötsligt tvärnitar vår skurk och kör in på en ökänd nattklubb. Vår hjälte springer efter, och inser för sent att det hela är en fälla. Han binds och slängs i mitten av dansgolvet, där han hjälplöst ser på hur skurken tänder på alla skivor i världen. Han tittar på sin gamla kärlek och tankarna försvinner tillbaks till en tid då de satt uppe hela natten och spelade sina favoritlåtar en efter en. Plötsligt föds en idé. Vår hjälte börjar skryta om hur bra han är på att taktmixa för skurken. Och precis som han trodde når han skurkens ego, och de gör upp i ett dj-battle. Efter flera timmar av tysk techno, fransk electro och italiensk minimalism exploderar dansgolvet i eufori.
Akt 4Denoument (11), där vi ser vår hjälte träda ensam ut ur det hav av eld och rök som var nattklubben. Med sin stora kärlek i armarna. Världens alla skivor är borta, men i fickan ligger det en ensam mp3-spelare med en enda mp3:a kvar. Fröet till världens framtida musik. Tillsammans går de mot solnedgången.
