Snart åker jag till Hultsfredsfestivalen.
Ni anar inte hur många gånger jag förbjudit mig själv att säga så. Med en blandning av gamla taco-rester och ljummen bag ‘n’ box-vin i munnen mumlar jag löftet varje gång jag bär på tillbaka min sovsäck på söndagmorgonen. Det är inte så att jag hatar festivaler, eller för den skull ens Hultsfredsfestivalen. Men min ökade förakt mot livemusik och min minskande förståelse för desillusionerad tonårsfylla har satt sina spår efter snart 10 år i festivalträsket. Det är ju så mycket roligare på klubb, ölen är kall och man kan åka hem när man är trött.
Men som sagt, snart åker jag ju till Hultsfredsfestivalen. Men varför det? Jag vet ärligt talat inte, kanske är det en ängslig oro över att jag missar något viktigt. Kanske för att alla andra ska dit, eller kanske för att jag inte har något bättre för mig. Jag vet ärligt talat inte.
Däremot vet jag hur jag kommer känna mig när jag går mot festivalområdet imorgon och lukten slår emot mig. Ja ni som har varit där vet ju vad jag pratar om, den där av damm, nertrampade smålandsrullar och kräk. Jag kommer nostalgiskt blicka tillbaka till då jag var 15 år och för första gången besökte festivalen. Efter mycket tjat tillät mamma mig att åka, om hon fick fölha med. Och eftersom vi bodde ganska nära Hultsfred (Oskarshamn) så åkte vi fram och tillbaka varje dag.
Det här var ju 1999 och det var typ Marilyn Manson, Manic Street Preachers och Suede som spelade. Jag ville ju se Suede, mamma åkte med för att hon gillade den där låten på radion av Manic Street Preachers (”If you tolerate this, then your children will be next”). Men så fick jag även med henne på Suedespelningen, hon hade hittat en liten kulle hyfsat nära Hawaii-scenens högra sida där vi båda såg ganska bra. Sista extralåten var såklart ”Saturday Night”, väldigt vackert där gitarrerna liksom ekade fram och tillbaks över Hulingen. Jag vänder mig mot min mamma och ser hur tårarna rinner ner för ansiktet.
”Mår du bra?” frågar jag.
”Det är bara så vackert” mumlar hon tillbaks.
På vägen hem sitter vi tysta ganska länge i bilen. Plötsligt säger hon.
”Niklas, om jag någonsin ska skilja mig från din pappa så ska det vara för Brett Anderson”.
Och när lukten av damm och kräk slår emot mig snart så är det exakt det jag kommer att minnas. Plötsligt känns det helt självklart att det är just i Hultsfred jag ska befinna mig just nu.