Fred! Kärlek!

Jag är här nu! I år bryter jag min Hultsfred-tradition men åker på Peace & Love i Borlänge första gången. Det är väl signikativt antar jag, detta är nämligen även året då Peace & Love går om Hultsfred i besökarantal och svingar sig upp på pallen som Sveriges andra största festival med 25.000 besökare.

Kollade igenom programmet på tåget igår på väg upp, hade inte velat göra det innan. Jag visste ju inte om jag skulle komma iväg. Och blev helt till mig över att jag skulle få se Kent. Såg hela nittio minuterarna. Det brukar jag aldrig orka. Det var fantastiskt, jag hade glömt att de var så bra, så tighta, tunga. Alla farhågor om gamla och trötta – bortblåsta. Bäst: att de spelade ”Ingen kommer att tro dig”.

Axxele

Acceleratorfestivalen i Stockholm har dyr öl och scener som man inte kan komma till på grund av att folk står i Münchenbryggeriets trappor och ser på andra spelningar, och sedan när man väl har lyckats tagit sig till en scen då får man inte komma in för det är för fullt i salen. Men ändå, det här med stadsfestival, vilken grej. Se fina band, alternativt missa massa fina band, prata med alla man känner, äta fyllemat, somna i sin egen (vissa) säng, gå och jobba dagen efter. Alla var närvarande, ”här!”, hela Sveriges lilla indiepopelit var där, varenda osnuten popjournalist, ingen saknades, alla kom på uppropet.

Vampire Weekend var tighta och somriga. Det var spexigt. Jag missade MGMTs hit ”Time to Pretend” för att min vän messade att jag skulle komma genast och se Black Kids. Då hade de inte börjat spela. Men MGMT hade hunnit spela låten under denna lilla tid som förlöpte innan jag kom ut igen. Hatar’na. Tur att Black Kids var så heta när de körde ”I’m Not Going to Teach Your Boyfriend How to Dance with You” sen. Förlät lite.

Nu visar MTV ”faboulous life of”. Idag om ”Celebrities spending habits in 2003″. Så hett. Så rätt. Spot on. Nej, vänta, vänta, nu visar de ett egenproducerat inslag: ”Missa inte Uppsala Reggaefestival”. Det såg jag bara för två timmar sedan. Sweet.

Undra om jag skall åka till Peace & Love i helgen. Detta lilla beslut har jag lämnat åt ödet. Återstår att se. Bestämmer imorgon.

Göte Pleasures

I sommar kör Uppåt Framåt i Göteborg en klubb som heter Guilty Pleasure. Upplägget är non-stop 80- och 90-talspop från tio till två. Inga känslor av skam eller genans – bara Whitney Houston och I come from a land down under tills korna går hem (som folk sa på 90-talet). Guilty Pleasure koncept är, som namnet skvallrar om, att de spelar låtarna som du inte vågar erkänna att du gillar.

Men är det inte precis det vi gör? På Göteborgs popklubbar har Orups ”Unga hjärtan” och precis vad som helst med Blümchen visserligen varit floorfillers i flera år, men den här våren känns det som att alla hämmande förbehåll inför att slänga in 20 år gamla landsplågor i dj-settet (eller i playlisten hemma) har släppt. Att starta en klubb som spelar Papa Don’t Preach och Rick Astley sommaren 2008 är ven fantastisk idé, men inte för att det är särskilt guilty – utan för att det är både helt rätt i tiden och snuskigt publikfriande.

Jag menar lyssna på det här:

Det här:

Och det här:

När låtarna är så här bra är det är svårt att över huvud taget göra något annat än att sitta hemma och titta på gamla YouTube-klipp med 80-talsvideor.

Jag vet inte. Kanske är det annorlunda utanför staden vars mest kända symbol håller i en skitstor fiskfallos.

Novell Muxtape #8: Arshavin midsummer seduction

Midsommar och spretig popmusik. Heja Ryssland. Nuff said.

Novell Muxtape #8

Happy 22

Nu slår klockan över till onsdag vilket innebär att jag fyller år. Grattis din jävel, kraxar fåglarna in genom fönstret. Det kan dom lägga av med, tjugotvå är ingen ålder att hurra för. Den är varken jämn eller udda, innebär vad jag vet inga nya intressanta rättigheter eller skyldigheter och ingen påbörjad nedräkning mot hotfulla siffror som 25 eller 30.

Det enda bra med 22 skulle i så fall vara att det är ett snyggt tal. En symmetrisk liten palindrom. Så är det å andra sidan hela var elfte födelsedag, snart är man fyrtiofyra och det är inget märkvärdigt med det. Så jag gör som gamla människor och struntar i siffran på tårtan, firar med kaffe, färskpotatis och fotboll och skålar för ett hundår till.

Här är en rejält försenad videoinspelning från Novells releasefest i Stockholm… eller video och video, det kanske man inte kan kalla bildupptagningar som är nästan helt svarta. Men jag gillar låten, dessutom är det min födelsedag, så jag bestämmer. Titeln passar också rätt bra en sån här dag:

Ett fall och en muxtape

Som Novell-bloggens självutnämnde The Fall-bevakare innebar helgens slöplöjande av rss-feedens sällan sinande bajshög två välkomna upptäckter.

Till att börja med är den engelske bloggaren Tommy nu färdig med sitt tvååriga projekt att kartlägga och kommentera hela The Falls utgivning, från 1977 tills i år. Efter 432 inlägg är hans smått autistiska genomgång komplett. På ren måfå började jag med att klicka på länken för 1987, och hamnade av en ren slump mitt i samma låt som var den första jag någonsin hörde med The Fall, nån gång på den tiden då Tindersticks gästvalde videos på Alternative Nation, nämligen ”Hit the north”. På den underliga teveinspelningen på youtube-länken ovan kan man se korsklippta snuttar av den av charmanta originalvideon. Det är fortfarande den bästa The Fall-låt jag någonsin hört.

För det andra lägger Mark Fisher i sin senaste uppdatering på k-punk ut texten kring den klassiske engelske fopollsmanagern Brian Clough och klipper in ett par citat om att lagkaptener kan lära av Mark E. Smith när det kommer till laguttagningar:

The way the England team is now is ridiculous. A team of superstars is like a supergroup. It’s like picking the best guitarist in Britain, the best drummer and the best singer, and expecting them to produce something that isn’t prog-rock mush. It doesn’t work: this England team will never work at the highest level. I know that. See, Sir Alf Ramsey – people never liked him for it, but he’d always have the full-backs from the second division. He took players and moulded them, like I do with musicians. Gordon Banks, the goalkeeper, was from Stoke City, who were bottom of the first division.

Enligt Smith själv bör dessutom hans nyligen publicerade ”självbiografi” läsas på samma sätt som biografin över en fopollsmanager:

Running the national football team is very much like running my group, the Fall. As a manager, you’ve got to maintain a certain detachment from your players, and it’s the same with my musicians. When we’re on tour, I sit at the back of the bus. We’re friendly but the secret of it is never get too ally-pally.

Ska verkligen försöka hinna med att läsa den i sommar.

Förutom det, var det min tur att sätta samman veckans mux. Mycket nöje!

Festivalsommar invigd

Då har det börjat och det var inget som skulle göras i stillhet. Med blåmärken och potentiell spricka i ben förorsakad av bordsdans, är festivalsommaren invigd. Vissa har redan varit på festival, på Siesta! till exempel, som verkar ha varit urmysig. Andra tog steget nere i Småland i helgen, även om det tydligen inte var lika många som vissa hade hoppats.

Själv gav jag mig in i leken igår, på WTAI, med pardon alltså. Detta trots variabler som oftast brukar dra ned tempot lite: stadsfestival (definitionsfråga, stora skuggan ligger mycket vackert beläget vid sjö), spöregn bitvis, och dyr mat och öl. Själv var jag del i någon slags möhippa, det kan ju ha med saken att göra. Det var inte stillsamt. Och överlag så får väl WTAI sägas vara en ganska testosteronstinn festival. Fotbollen var prioriterad och välbesökt.

Sist och bäst spelade Foo Fighters. Deras mainstreamrock var tydligen precis vad jag, och vad det verkade,  de andra artontusen ville ha när natten slog över mot söndag. Everlong liksom.

One down, hur många som helst kvar att gå.

Lördagsplock

• Jag skrattade nyss så intensivt att jag nästan slog ut en framtand åt New Yorkers ohyggligt stränga text om Sex and the city-filmen (som Vassa Eggen tipsade om). Ibland tänker jag att det är New York-intellektuella skriver syrligt underhållande om populärkultur som man tror som mest på de (många) skrivna orden.

• Apropå film har jag just klippt mig sommarkort. Nu påminner min frisyr lite om Flm-redaktören Jonas Holmbergs (som förresten är indragen i nån sorts kulturdebatt om animerad film). Eller om man vill vara elak ser jag ut som en militärliknande fotbollsspelare, Lukas Podolski kanske. Vet inte om jag är lika målfarlig som han i och för sig.

• Mer fotboll: Robyn har tydligen spelat in en ”heja svenska landslaget”-video inför EM. En ganska fånig liten reklamsnutt egentligen, men den fyller väl sitt underliga syfte, åtminstone för Robyn själv. På Guardian.

• Ikväll ser jag fotbollsmatchen hemma hos Novells eminenta premiäromslagsfotograf Viktor Gårdsäter, som just har fått hem en helt groteskt stor tv. Därefter nån sorts konstgrej på Färgfabriken.

Stadsmissionen, yxrån och Leila K

De senaste veckorna har Stockholmsmedierna vigt mycket uppmärksamhet åt ett specifikt litet hörn av Södermalm. Kvarteret Grimman ligger mellan Wollmar Yxkullsgatan och Maria Prästgårdsgata, strax sydväst om Mariatorget. Inom detta ganska begränsade område huserar socialtjänsten, BUP, Maria beroendecentrum och numera även Stadsmissionen. Det krävs kanske ingen Jola Sigmund för att inse att det skapar en del stök och bök.

Nu har dock både polisen och boende i kvarteren fått nog. Situationen är ”alarmerande” skriver DN, ”ohållbar” menar SvD. Emma Stenström på bloggen Kulturekonomi går ännu längre och utnämner Grimman till Stockholms eget South Bronx:

Det går inte en dag utan att man ser knarkare, som skriker, slåss, kissar, skjuter in kanyler eller har sex på öppen gata. Kvartersbutiken har yxrånats, knarklangarna cirkulerar.

I det här läget känner jag att Novellbloggen måste ge sig in i debatten. Det finns nämligen ett flertal kopplingar mellan just magasinet Novell och kvarteret Grimman.

Ta en titt i vårt premiärnummer och börja med att slå upp sida 21:

Nina Ramsby sneglar lurigt mot kameran. Och var gör hon det? På innergården vid Wollmar Yxkullsgatan 17 såklart.

Bläddra vidare till sida 64. I texten om Adam Tensta görs ett nattligt besök hos killarna bakom skivbolaget RMH:

- Det är ett riktigt crack house, säger Bucc och skrattar.

I trapphuset hänger det information om gratis HIV-test, och i hissen får vi stå längs kanten för att undvika att få en klibbig vätska på våra sneakers.

Var tror ni denna scen utspelar sig? Självklart är det i Grimman.

Det allra starkaste bandet mellan Novell och detta ökända kvarter återstår dock. Redaktionen har faktiskt haft flera mötet just i Grimman. Varför? Det är inte så konstigt. Jag bor nämligen där.

Men faktum är att jag inte störs så mycket av att ha mitt hem i Stockholms South Bronx. Visst får man stå ut med en och annan pilsnergubbe på innergården, visst händer det att någon cyklar nerför trapporna i huset, visst är man på hälsningsbasis med poliserna i området och visst hör man ibland Leila K oväsnas utanför fönstret. Fast så är det väl överallt?

Minnen från en festival

Snart åker jag till Hultsfredsfestivalen.

Ni anar inte hur många gånger jag förbjudit mig själv att säga så. Med en blandning av gamla taco-rester och ljummen bag ‘n’ box-vin i munnen mumlar jag löftet varje gång jag bär på tillbaka min sovsäck på söndagmorgonen. Det är inte så att jag hatar festivaler, eller för den skull ens Hultsfredsfestivalen. Men min ökade förakt mot livemusik och min minskande förståelse för desillusionerad tonårsfylla har satt sina spår efter snart 10 år i festivalträsket. Det är ju så mycket roligare på klubb, ölen är kall och man kan åka hem när man är trött.

Men som sagt, snart åker jag ju till Hultsfredsfestivalen. Men varför det? Jag vet ärligt talat inte, kanske är det en ängslig oro över att jag missar något viktigt. Kanske för att alla andra ska dit, eller kanske för att jag inte har något bättre för mig. Jag vet ärligt talat inte.

Däremot vet jag hur jag kommer känna mig när jag går mot festivalområdet imorgon och lukten slår emot mig. Ja ni som har varit där vet ju vad jag pratar om, den där av damm, nertrampade smålandsrullar och kräk. Jag kommer nostalgiskt blicka tillbaka till då jag var 15 år och för första gången besökte festivalen. Efter mycket tjat tillät mamma mig att åka, om hon fick fölha med. Och eftersom vi bodde ganska nära Hultsfred (Oskarshamn) så åkte vi fram och tillbaka varje dag.

Det här var ju 1999 och det var typ Marilyn Manson, Manic Street Preachers och Suede som spelade. Jag ville ju se Suede, mamma åkte med för att hon gillade den där låten på radion av Manic Street Preachers (”If you tolerate this, then your children will be next”). Men så fick jag även med henne på Suedespelningen, hon hade hittat en liten kulle hyfsat nära Hawaii-scenens högra sida där vi båda såg ganska bra. Sista extralåten var såklart ”Saturday Night”, väldigt vackert där gitarrerna liksom ekade fram och tillbaks över Hulingen. Jag vänder mig mot min mamma och ser hur tårarna rinner ner för ansiktet.

”Mår du bra?” frågar jag.
”Det är bara så vackert” mumlar hon tillbaks.

På vägen hem sitter vi tysta ganska länge i bilen. Plötsligt säger hon.

”Niklas, om jag någonsin ska skilja mig från din pappa så ska det vara för Brett Anderson”.

Och när lukten av damm och kräk slår emot mig snart så är det exakt det jag kommer att minnas. Plötsligt känns det helt självklart att det är just i Hultsfred jag ska befinna mig just nu.