Sjätte juli 2006, MTV:s Free Your Mind-kalas. Den forne Joy Division- och New Order-basisten Peter Hook har precis laddat Denon-spelaren med Pete Tongs ”Future Classics – Big Tunes” som följde med som gratis mix-cd med tidningen Mixmag från februari 2004. Återstår att lägga hela kroppen bakom registren och försöka se något sånär ung ut…
Idag lyssnar jag på Gnarls Barkleys skiva ”The Odd Couple”. Soulmaskinen Cee-Lo har aldrig låtit sig insorteras i samma arkivskåp som annat Dirty Southfolk, varken musik- eller textmässigt. Och trots att han har gjort mig sällskap genom åren har hans övergripande ärende inte blivit tydligt förrän nu.
Såklart har jag registrerat att prefixet ”preacher ”strös i Cee-Lo:s fotspår som journalistisk konfetti, och mycket riktigt är han en tvättäkta son of a preacher man. Men att han är lite av en religiös dåre har jag lyckats missa. I en intervju i en Atlantablaska 2002 liknar han sig inte desto mindre vid en trumpet som ödmjukt låter sig genomblåsas av Herrens vind.
Ödmjukhet är emellertid inte någon faktisk prioritering, snarare är det en något mer, vi kan väl säga… kristdemokratisk lyriker som gör sig gällande. Ta ”The Odd Couple”s inledande spår ”Charity Case”, med lätt motbjudande bismak av högerkristendom och nedmonterad trygghet: “If I help somebody, baby there’s mercy for me / Ah, charity”. Eller den gammaltestamentliga ”Neighbors”, där texten förefaller spira rätt ur Herrens tionde budord: ” My neighbor wants what he sees / My neighbour thinks he wants to be me”. Och inte kan en låt med titeln Blind Mary vara helt utan kristna konnotationer?
Mary, eller Maria (hon som smorde Jesus fötter, inte jungfrumodern) hade som ni vet en bror vid namn Lasaros. Denne Lasaros har under våren aktualiserats av en annan predikant med gammaltestamentlig pensel; Nick Cave.
Albumtiteln Dig, Lazarus, Dig!!! är givetvis inte bara en uppmuntran till Lazarus att digga saker. Lasaros var ju den döde från Betania som Jesus väckte till liv efter fyra dagar (dig betyder ju också gräv!). Refrängen lyder ”I don’t know what it is but there’s definitely something going on upstairs”. En subtil teologisk rad från diktaren som inledde en av 90-talets vackraste kärleksballader med den opoetiska förkunnelsen “I don’t believe in an interventionist God”. Är det inte också en elegant referens till den nu 24 år gamla debuten ”From her to Eternity”, där jaget bor i våningen under en sorgbunden kvinna och dricker de tårar som sipprar ner genom golvplankorna?
Nick Cave intar en annan position än Cee-Lo, en mindre tvärsäker och mer agnostisk, ibland uppgiven gudssyn. Under föreläsningen ”The secret Life of the Love Song” liknar han kärlekssången vid en filt slängd över en osynlig man – en skapare av form och kontur. Med andra ord: när Nick Cave sjunger om kärlek sjunger han om gud.
Så… när SVT ikväll når halvtid i musiktävlingen ”Psalmtoppen” är de i gott sällskap. Kristen musik är onekligen i ropet våren 2008.
—
Hörrni. Som bonus: här är den vackraste och samtidigt mest intoleranta kristna låt som har skrivits.
Stevie Wonder – They won’t go when I go
Av de något ovanliga sammanhang jag har befunnit mig i under veckan som gått – jag har sett kristna fylla Kungsträdgården i lördags mer än Florens Valentin gjorde på vänsterns förstamajfirande i torsdags och dessutom dansat till latino stylee-coverbandet The Furillos på räkbåt i fredags – så var nog lördagskvällens begivenhet det mest märkliga ändå. Jag var och såg Joe, Joe Labero, med mina föräldrar.
Joe, denne solbrända, blekte man, gärna poserandes i skinnbyxor, nu i sidenkostym, som slänger namn på kungligheter omkring sig och aldrig lämnar den vita limousinen hemma, har föga förvånande en show uppbyggd av muskler och bredbent rock. Han ÄR Tom Cruise i Magnolia.
Till sin hjälp har Joe Sångerskan, Akrobaten och Butlern. Kvinnorna jobbar på en goth/emo-estetik och Nanne Grönwall-kvinnan sjunger ”invited, excited” på bästa Nightwish-manér. Min vanligtvis sovande, halvdöva pappa klappar försiktigt takten.
Till detta skall det även trollas och detta gör inte direkt Joe med den äran. Nyskapandet var inte i fokus när Joe funderade ut vilka trix han skulle använda. Vid ett par tillfällen tappar jag hakan, det skall erkännas, men vid fler syns det tydligt hur det görs, lite av en downer när det kommer till trolleri kan tyckas.
Men framförallt är Joe, till mitt förtret, ganska rolig. Som någon sa: ”Det är klart det kommer att vara underhållande. Det är ju UNDERHÅLLNING”. Joe röker och dricker på scen. Larvar sig med sin fåniga småländska. Får alla dumma göteborgskämt att låta som att han kom på dem i stunden:
”Ursäkta, om du har roligt får du gärna berätta det för ditt ansikte.”
”Vilken figur väljer du? Trekant? Nej, tack.”
”Mina fingrar kommer inte vid något tillfälle att lämna händerna.”
”En mutter – sedan skall vi trolla bort min svärmutter. Lite buttra muttra miner här borta.”
Pappa tittar på mig och ler.
Om man bortser från egentligen allt han symboliserar, Joe, alltså de tunga halsbanden och tribaltatueringarna till trots, så tror jag att vi skulle kunna bli kompisar om vi sågs. De där alltid höjda ögonbrynen säger att han nog har självdistans ändå. Fulkultur eller inte. Han är rock ‘n’ roll, Joe, det måste man ge honom något för.
- Du vet, jag gillade faktiskt Nationalteatern när jag var liten, fast det gjorde alla då. Och det är ju som de säger: Den som inte är röd som ung har inget hjärta. Den som fortfarande är det som gammal har ingen hjärna.
Så säger den nyinvalde och nyliberale kulturrådsledamoten Johan Stael von Holstein i det första numret av Novell. Han gillade Nationalteatern då, men gör det inte längre. Det har gått över och hör det förflutna till. Steget längre går emellertid partiledaren för Tories-partiet i England som utan att känna sig tvungen att förklara hur han relaterar till de anti-konservativa texterna fortfarande helst stoppar The Smiths och The Jam i stereon. Än idag alltså. John Harris reder ut det märkliga fenomenet om engelska högerpolitikers förhållningssätt till sin ungdoms musikfostran här.
Jämfört med de engelska högerbröderna framstår Stael Von Holstein som steget efter när han i vår intervju tar avstånd från sina ungdoms popvänstersynder. Möjligen hade en mer opportun strategi varit att helt sonika bara behålla det som rimligen inte tillhör honom och göra det till sitt, och kanske också revidera sina skeptiska ståndpunkter om Doktor Kosmos. Popmusikens funktion som vänsterbastion skulle därmed skakas om, om inte i centrum, så åtminstone i periferin.
På ett par års sikt, om vi för en stund tar fram det sluttande planet ur skolbänkarna, innebär dessa förskjutningar att Lars Ohly kommer att locka till sig högerröster genom att gilla Petters ”Allt dras av (tro det eller ej)” med textraderna ”dom bara tar bara tar/tar bara tar/tar bara tar/inte en spänn får jag kvar” i sin ghettoblaster, medan Kristina Axén-Olin inte bara fortfarande är nere med Gudibrallan, utan också har Radio Dept.:s ”Freddie and the Trojan Horse” överst på sin last.fm. Valet 2010 lär bli en redigt avpolitiserad popsoppa govänner! Och dessutom vara beviset på att talesättshistorien ständigt måste skrivas om: ”Den som är röd som ung har inget hjärta, den som i sin musiksmak inte fortsätter vara det som gammal har ingen hjärna.”
Tills nästa riksdagsval kan du under Novells vinjett ”Kritikern”, läsa om vad aktuella svenska personer tycker om svensk musik. Eller lyssna på en Bobby Orlando-klassiker som vi lite för sent kom på att det hade varit intressant att höra Stael Von Holsteins åsikter om:
Miss Kimberley: ”My boyfriend is a communist”
I Novells första nummer pratade Björn Berglund med några specialiserade musiktidningar om vad som pågår i deras världar just nu. ”Nischat” kallade vi den sektionen, som var ett sätt att titta in i några av de fragmentiserade mikro-verkligheter som musikvärlden numera enligt alla består av.
Om vi hade gjort en liknande grej om svenska musikbloggar skulle upphovsmännen/kvinnorna bakom Med denna verkliga kniv… vara bra intervjuobjekt. De har en fenomenal förmåga att hitta det bästa bland alla gamla obskyra svenskpråkiga synthsinglar, idag bjuder de till exempel på ”Rekordmagasinet” av Mats Olofsson. Gud vet vem han är. Men 1981 spelade han förutom just nämnda singel in en egensinnig cover på Sven-Ingvars ”Kristina från Vilhelmina”. Det räcker för mig.
Varje söndag från och med idag kommer vi att lägga ut ett muxtape på bloggen. Eftersom den här traditionen startats helt utan konsensusbeslut är det inte klart vem jag, lika smidigt som ett franskt landslag på 4×100-meter, ska underhandsväxla till nästa vecka. Det får visa sig.
Tills dess får ni hålla till godo med en avig mux av sinnlig tysk experimentalism, amarisk funk, ett par grime- och hiphop-bangers och beats från Soweto. Mest beslutsångest gav sista spåret, det stod mellan en Santogold-remix och Lisa Lisa & The Cult Jams ”I Wonder If I’ll Take You Home”, där remixen till slut drog längsta strået. Det kan ha visat sig vara ett misstag.
På förhand verkade allt så rätt. Förutom att recensionen i Amelia hade målat upp just en sån superautentisk lågbudget-kärleksfilm som jag var sugen på så regnade det ute, och jag hade till och med köpt chips. Allt talade för att det var tårdrypande kärleksdrama jag borde ägna mig åt. Men filmen ”Once” började hårresande och rann snabbt ut i ett av de mest meningslösa pekoral jag nånsin gjort misstaget att se tjugo minuter av. Evighetslånga gitarrscener, platt manus och en plågsamt mysig irländsk huvudperson. Förfärligt.
Ikväll gjorde jag en ny ansats till att se en film vars handling bygger till största delen på musik – ”Walk Hard: The Dewey Cox Story”. För att inte bli besviken igen var jag skeptisk när jag började titta. Helt i onödan förstås, för det här var en helt annan sorts musikfilm. Istället för den utstuderat naiva charmighet som gjorde ”Once” outhärdlig fanns här en befriande plumphet, och ”Walk Hard” skänkte två timmars pålitlig underhållning. Inte helt oväntat kanske, eftersom filmen skrivits och producerats av Judd Apatow (som förra året även låg bakom ”Superbad” och ”Knocked Up”).
Förutom John C. Reillys porträtt av den fiktiva sångaren Dewey Cox, och Jenna Fischer som verkar gå från klarhet till klarhet just nu, och en massa underhållande minimala biroller – Jason Schwartzman som Ringo Starr, Jack Black som en tjock Paul McCartney, Jack McBrayer från ”30 Rock” som radio-DJ – hade ”Walk Hard” sin stora behållning i soundtracket.
I filmen följer man Dewey Cox under hans Johnny Cash-kalkerade karriär, och hela tiden kantas handlingen av låtar representativa för de respektive tidsperioderna. Johnny Cash-pastischer, Bob Dylan-pastischer och David Bowie-pastischer följer på varandra. Nästan allt är nyskrivet, och det är förvånansvärt utmärkt genomfört. Det som förvånar mer än nåt annat är kanske hur bra John C. Reilly, som annars gjort sig känd främst som en evig birollsskådespelare, sjunger och spelar. Jag skaffade soundtracket direkt efter att filmen var slut, mest för att få höra ledmotivet igen:
Nu finns Novell #1 tillgängligt i butiker över hela landet. Rekommenderat pris är 59 kronor. Köp!
Båda sidor i Stockholms affischkrig tycks hysa kärlek till Novell. För en dryg vecka sedan tejpade jag upp en reklamposter för tidningen på väggen vid t-baneuppgången Mariatorget. Jag har affischerat en del genom åren, och lärt mig att man i regel ska vara tacksam om det man sätter upp hänger kvar ens nästa morgon. Denna gång gick dock dagarna och affischen var orörd.
Så, en morgon i början på den här veckan, såg jag på långt avstånd att någonting hänt. Konsertjätten Live Nation hade varit på plats och fyllt hela väggen med sina gigantiska planscher prydda av Kylie, Elton John och Meat Loaf. Nåväl, tänkte jag, det var bara en tidsfråga.
Till min förvåning såg jag dock att Novellaffischen satt kvar, fast nedanför Live Nations. Affischeraren hade alltså bemödat sig om att flytta ner vår reklam för att inte behöva täcka över den. Snacka om affischerings-goodwill.
Efter ytterligare några dagar är nu väggen plötsligt tom. Uppenbarligen har Stockholmspolisens elitstyrka mot olaglig affischering slitit ner allt som hängde där i en skoningslös räd. Fast vänta. De har visst lämnat kvar en affisch. I ensamt majestät tronar återigen Novell-postern på den i övrigt länsade glasrutan.
Vi har alltså affischeringsgudarna med oss. Inte alls oviktigt.