Min kompis Johan har berättat hur han förr i världen, under sin studietid i Linköping, eller om det var Norrköping, brukade låta Lill Lindfors avsluta alla efterfester. När natten övergick i morgon och gästerna började bryta upp satt han bredvid sin dåvarande rumskompis, de hade varsin fåtölj, och i bara kalsongerna lyssnade de på ”Du är den ende”, albumet från 1967, från början till slut. Det finns nåt storslaget i tanken på två vuxna heterosexuella män som lyssnar på Lill Lindfors tillsammans i soluppgången.
Eftersom jag redan på annat håll förklarat min kärlek till Lill Lindfors 60- och 70-tal ska jag inte tjata mer om det. Att hon brukade vara en av 1900-talets största svenska sångerskor är väl kritikerkonsensus för länge sen, borde vara det i alla fall. Det här handlar dock inte om någon hyllning utan om något ganska pikant.
Nån gång i vintras köpte jag LP:n ”Fritt fram” i en skivback på Hötorget. Därefter stod den mest i en hylla, och jag hade inte lyssnat igenom den särskilt noga förrän vi på en middag nyligen började prata om Lill Lindfors. Johan var där också, han berättade om sina gamla efterfester. Kanske för att visa på min ingående Lill-expertis tog jag fram skivan från hyllan, presenterade första låten som en av hennes bästa och slog på. Ni vet när man spelar upp musik för andra efter en hyllande liten presentation? Då lyssnar man extra noggrant på det som spelas upp.
Att Lill Lindfors har en förkärlek för sånt som är lite ekivokt, det visste jag. Förutom den där fåniga gamla kjol-incidenten i schlagerfestivalen har hon som bekant givit ut en EP med namnet ”En man i byrån”. Att titellåten skulle vara såhär hårresande snuskig kunde jag däremot aldrig ha anat. Melodin och arrangemanget är båda fantastiska visserligen. Men texten… åh, herregud, texten. Lyssna själv! Men skämskudde rekommenderas.