Det är 1996 och ni kickar det utanför videobutiken i Luthagen. Skjortorna är knäppta med bara den översta knappen, Rizzla i bröstfickan, ni har White Sox-kepsar. Helikoptrar kretsar hotfullt över era huvuden. Ni är nere med vad som helst. Skit kan gå ner precis när som helst. Någon häller ut lite forty för alla homies som inte längre är här, någon nickar tankfullt. Hela sommarlovet sträcker ut sig framför er som ett gränslöst hav av oanade möjligheter.
För alla trogna fans av The Housemartins har namnet Hull ett ironiskt men ändå mytiskt litet skimmer omkring sig. Förutom att deras stående tagline var ”the fourth best band from Hull” missade sångaren Paul Heaton aldrig en chans att understryka bandets lokala förankring. Alla de omärkliga små Hullhyllningar som förekom på nästan vartenda skivomslag är bra exempel, men det mest kända är förstås albumtiteln ”London 0 Hull 4″.
Alldeles nyss hände något som för Hulls befolkning lär vara ungefär lika stort som när Housemartins julen 1986 fick sin första listetta med ”Caravan of Love”. Stadens lilla fotbollslag, Hull City, kvalade för första gången i klubbens 104-åriga historia in till Premier League. Den sista och avgörande kvalmatchen spelades på Wembley, och till allmän glädje fick hemmasonen Dean Windass sätta segermålet med ett förtjusande volleyskott.
Höstsäsongen kommer utan tvekan bli en golgatavandring utan dess like för The Tigers. Allt laget har att luta sig mot är den förre nigerianske landslagsspelaren Jay-Jay Okocha. Det är inte ens säkert att han fortsätter till nästa säsong. Men tillsvidare struntar vi i det, och firar istället dagens historiska triumf med att se Housemartins framföra ”Flag Day” på The Tower Nightclub i Hull:
Men nog om det. Scarlett Johansson har gjort en skiva med Tom Waitslåtar. Och den är bra. Tom kan ju bli lite… långrandig, ärligt talat. Underbar, men långrandig. Scarlett är en aning sövande, men har valt bra låtar (Town with no Cheer är ju toppen, dessutom med José Gonzalezstyle på sången).
a) Det som händer i Alexandra i Sydafrika nu är väldigt otäckt. Men, tyvärr, väntat. Talet om flyktingar i landet är sedan länge väldigt uppskruvat. När jag var där senast kunde jag höra hårresande rövarhistorier, inte olika vissa svenska vandringsskräckisar, om Nigerianer som kidnappar folk och säljer dem som slavar i Johannesburg och sånt.
Det är framför allt flyktingar från Zimbabwe, och Moçambique som blivit måltavla för den rådande svallvåg av främlingshat som tyvärr verkar forsa söderut, mot KwaZulu-Natal.
Det är bara att sluta ögonen och hoppas att president Mbeki inte väljer att skicka in armén i landets så kallade Squatter Camps.
b) Sången ”Shosholoza” är lite som Sydafrikas ”små grodorna”, åtminstone i den meningen att det är svårt att hitta någon som inte kan den. ”Shosholoza” är zulu och betyder ”gå framåt”. Sho-ljudet är också ljudhärmande: tänk er ett ångtåg som sakta tuffar igång.
Det sägs att Shosholoza traditionellt sjöngs av arbetslag nere i gruvorna i Johannesburg. Troligen arbetade de, då som nu, under helt vidriga förhållanden. Det sägs också att arbetarna utvecklade ett kodspråk genom att slå med handflatorna på skaften till sina gummistövlar. På så sätt utvecklades en dans som hånade vakterna när de vände ryggen till. Jag har ingen aning om det fortfarande dansas nere i gruvorna, men traditionen lever kvar i form av så kallade Gumboot groups:
Shosholoza är en vacker sång. Självklart har den i det nya, ”fria”, Sydafrika förvandlats till vara, i ett utslag av erfarenhetsmässig gentrifiering. Här har ni en version av sången som kanske inte är den bästa, men den är sjukt innerlig. Dessutom en bra påminnelse för den som ibland får för sig att afrikaner alltid är musikaliska.
Min kompis Johan har berättat hur han förr i världen, under sin studietid i Linköping, eller om det var Norrköping, brukade låta Lill Lindfors avsluta alla efterfester. När natten övergick i morgon och gästerna började bryta upp satt han bredvid sin dåvarande rumskompis, de hade varsin fåtölj, och i bara kalsongerna lyssnade de på ”Du är den ende”, albumet från 1967, från början till slut. Det finns nåt storslaget i tanken på två vuxna heterosexuella män som lyssnar på Lill Lindfors tillsammans i soluppgången.
Eftersom jag redan på annat håll förklarat min kärlek till Lill Lindfors 60- och 70-tal ska jag inte tjata mer om det. Att hon brukade vara en av 1900-talets största svenska sångerskor är väl kritikerkonsensus för länge sen, borde vara det i alla fall. Det här handlar dock inte om någon hyllning utan om något ganska pikant.
Nån gång i vintras köpte jag LP:n ”Fritt fram” i en skivback på Hötorget. Därefter stod den mest i en hylla, och jag hade inte lyssnat igenom den särskilt noga förrän vi på en middag nyligen började prata om Lill Lindfors. Johan var där också, han berättade om sina gamla efterfester. Kanske för att visa på min ingående Lill-expertis tog jag fram skivan från hyllan, presenterade första låten som en av hennes bästa och slog på. Ni vet när man spelar upp musik för andra efter en hyllande liten presentation? Då lyssnar man extra noggrant på det som spelas upp.
Att Lill Lindfors har en förkärlek för sånt som är lite ekivokt, det visste jag. Förutom den där fåniga gamla kjol-incidenten i schlagerfestivalen har hon som bekant givit ut en EP med namnet ”En man i byrån”. Att titellåten skulle vara såhär hårresande snuskig kunde jag däremot aldrig ha anat. Melodin och arrangemanget är båda fantastiska visserligen. Men texten… åh, herregud, texten. Lyssna själv! Men skämskudde rekommenderas.
För att utvärdera det första numret av Novell arrangerade vi en endagskonferens. Det var en schemalagd lördag där hela tidningen gicks igenom, reportage för reportage, vinjett för vinjett och sida för sida. För att hitta styrkor, svagheter och startpunkter inför arbetet med det svåra andra numret. Och ha trevligt, såklart.
Det vore dumdristigt att påstå att vi skulle vara först med någon slags konferenstrend, jag menar, det var ju en sluten krets, inga call for papers, ingen sessionsindelning. Vi hade namnskyltar, var nära att få en sponsback Loka och Daniel bjöd på en dundrande frukost, närmare än så kom vi inte en riktig musikjournalistikkonferens. Åtminstone inte om man med en sådan menar förra fredagens konferens om bandet The Fall i engelska Salford, eller ”Musikjournalistik i Norden 2.0” som arrangeras av Nordisk Journalistcenter (NJC) och går av stapeln i Århus i början av juni.
Det är naturligtvis enkelt att avfärda den musikjournalistiska konferensen som rätt av plankad från den akademiska världen. Samtidigt är The Fall-konferensen full av exempel som Nordisk Journalistcenter innehållsligt skulle kunna lära av. Den ena konferensen behöver inte nödvändigtvis vara den andra lik. Om man kikar närmre på programmen, hittar man följande:
The Fall-konferensen, ett axplock av samtalsämnena:
• Sara Shephard: “Manacled to the City: The Significance of Place in the Imagery and Mythos of The Fall.”
• Tom Shore: ”Lie Dream of a Casino Soul: Mark E. Smith, Geography and Working Class Culture in Britain.”
• Richard Barrett: ”Mark E. Smith, Blake and the Auto-Didactic Opposition to Scientific Materialism”
• Mark Goodall: ”Salford Drift: A Psychogeography of The Fall”
NJC:s Musikjournalistik i Norden 2.0, ett axplock föreslagna diskussionsfrågor:
1. Nye tendenser i nordisk lyd, er vi mindre kritiske over for egne artister i forhold til de udenlandske?
2. Hvem bestemmer hittene? - Er det branchen, musikjournalisterne eller publikum.
3. Flere og flere kvinder blander sig i det mandsdominerede rockskribent-miljø – betyder det noget for indholdet?
4. Er det god musik? - Pop og rock set i et akademisk lys
5. Den nordiske talentjagt. Hvad kommer der ud af det – giver det resultat i musikverdenen?
Skillnaden är enorm. Där The Fall-konferensen huvudstupa slänger sig in i idétraditioner som skapar vida vinklar och nya angreppssätt att anamma för en stelnad tradition, är viljan att ens titta utanför diket fullständigt bortblåst på NJC-konferensen. De frågor de ställer är alldeles för endimensionella, här är facit:
1. Ja.
2. Branschen.
3. Ja.
4. Ja.
5. Nej.
Ähum.
Just ja, jag glömde berätta vad det kostar också. The Fall-konferensen gick på trettio pund för vanliga besökare, NJC kostar sjutusen danska kronor.
Ähum.
Nedan läser Mark E. Smith upp engelska fopollsresultat.
Inatt tog min helg en dramatisk vändning. Jag tappade mobiltelefonen i en taxi. Förmodligen skedde olyckan när jag mitt på den lilla sidobron mellan Gullmarsplan och Skanstull klättrade över baksätet för att kunna sitta och peka finger ut genom bakrutan. Allting är ganska oklart.
Nästan hela söndagen har nu gått åt till att engagera min familj, mina vänner och personalen på Silja Lines Helsinki-terminal i jakten. Till slut, efter flera förtvivlade vändor till hamnområdet i Värtan, hittade jag det gråsmutsiga eländet tack vare en förträffligt hjälpsam taxiförare vid namn Muhammed. Han var inte ens arg för den lilla incitenten i baksätet längre. ”Så är det när man är ung”, som hans kollega sa, ”men gör inte om det”.
Här är ett muxtape som utgår ifrån tanken att livet ibland, till exempel på grund av outgrundliga praktiska missöden, blir lite dramatiskt.
I kväll sänder SVT det första av tio avsnitt av den amerikanska tv-serien John from Cincinnati.
Serien, som bygger på författaren Kem Nunns egna litterära nisch ”surf noir”, cirkulerar runt den tilltufsade men begåvade surfarfamiljen Yost. En till synes förståndshandikappad rockabilly, John från Cincinnati, dyker upp från ingenstans och rör om i den drog- och incenstspäckade grytan. ”The end is near”, är hans budskap.
Castingen är helt underbar. Luke Perry (90210) som den cyniske surfarsponsorn Link Stark, Luis Gusmán (P.T. Andersons stall), Rebecka DeMornay (Handen som gungar vaggan), brillianta Ed O’Neill (ni vet, den misogyna pappan i Married with Children) som den helt oemotståndliga ex-snuten Bill Jacks.
Kolla vad han kan, Ed:
John from Cincinnati avfyrar oblyga blinkningar till David Lynch, särskilt när det gäller den svarta kaliforniska romantiken, surrealismen i de smutsiga miljöerna och den absurda humorn.
Precis som en radLynchproduktioner lider John from Cincinnati av oplanerat manusförfattande. Man känner liksom hur författarna trevar sig fram, hur de räknar med att ha så pass mycket tid på sig att lite självmotsägelser, lite obegripligheter och lösa trådar, fixar sig i längden.
Och det är troligen därför John from Cincinnati dör så plötsligt. Kort efter att första säsongens tionde och sista avsnitt hade sänts i USA, meddelade bolaget HBO att serien skulle läggas ner. Det är alltså ett långt ifrån helgjutet äventyr som inleds med kvällens avsnitt. SVT måste helt enkelt ha bestämt att de tio första avsnitten är så värdefulla (kostsamma?) att det inte gör något att serien inte får någon fortsättning.
Men! Soundtracket går inte av för hackor. Ledmotivet är Joe Strummer and the Mescaleros: ”Johnny Appleseed”. Den kan man inte höra för många gånger:
—
Tilläggas bör att Fjodor Dostojevskij skrev Brott och straff som en följetong i den ryska tidskriften Russkij vestnik, så den är inte heller helgjuten. Per definition.
När jag ringer stockholmspolisens klottergrupp för att fråga hur de faktiskt kan garantera att det alltid rör sig om samma gärningsman så förstår de inte frågan. Ingen har opponerat sig mot bevisförningen, som är ”100 procent säker”, menar man. Som om en tag var samma sak som ett fingeravtryck.
b) Som jag hade förmånen att få rapportera om i Kulturnyheterna igår så släpper Dokument förlag en Graffiti Coloring Book i dagarna. Redaktören Uzi har tydligen haft ett idogt jobb med att skaka fram gamla graffitiveteraner såväl som yngre talanger. Fint har det blivit. Också för en utomstående känns den ganska stora stilblandningen behaglig och ger antologin en känsla av tidsdokument.
Men nu till mitt egentliga meddelande. Den argentinske konstnären Blu har förfärdigat ett ganska läskigt ambitiöst gatukonstprojekt (jag tvekar inför ordet ”gatukonst”, men skitsamma). MUTO kallar han det. Kolla:
Blu har gjort rätt många liknande fantasifulla filmer. Det som skiljer MUTO från de tidigare är delvis verkets omfattning (kan ni FATTA hur lång tid det där måste ha tagit!), och delvis den geniala ljudsättningen och musiken, gjorda av Andrea Martignoni.
—
Jag vill tillägga att vi har börjat planera för Novell #2. Än så länge har vi en brokig och ambitiös bukett reportageidéer. Och det blir ett bra nummer, så mycket kan jag lova!
Vi har introtävling. Jag leder. Man kan även säga att jag vann ett quiz som PSL ordnade tidigare ikväll på Debaser Medis, om man bortser från det faktum att Lina Thomsgård gav alla svar i vårt ”lag” och jag mest viskade felaktigheter i hennes öra.
fuck forever.
jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.
tårarna.
we are your friends.
så länge skutan kan gå.
breaking the law.
