Here’s Johnny!

Något av det absolut konstigaste som finns är fransk rock. Rock på franska. Rock en français. Det finns en hel uppsjö av ungefär lika kassa band, och de låter ungefär allihop som Noir Désir. Absolut konstigast är såklart Johnny Hallyday. Frankrikes Ulf Lundell, det är han som har ett varglik på huvudet ovan.

I det första numret av Novell har Jonas Lennermo åkt till Mumbai och bland annat träffat Bappi Lahiri, mannen som via den svårt Saturday Night Fever-inspirerade musikalfilmen ”Disco Dancer” introducerade discon för de indiska massorna. Filmen sågs av uppemot en miljard människor och Bappi blev över en natt lika legendarisk som filmens huvudrollsinnehavare Mithun Chakraborty som numera livnär sig som stenrik hotellkedjeentreprenör. Sedan dess att ”Disco Dancer” hade Bollywood-premiär 1982 har disco-genren fått leva ett alldeles eget indiskt liv, den har tillåtits att likt ett kreolspråk skapar sin egen grammatik, skapa sina alldeles egna karaktärsdrag. Och vid det här laget befinner sig discon så långt ifrån det importerade originalkonceptet att vi inte längre bör se det som en västerländsk kulturprodukt som ”indienfierats”, utan som ett musikstil helt i sin egen rätt. Ett slags kreoldisco, som transformerats från videshi disco till desi disco:

”Desi (or Deshi; pronounced [ˈd̪esi] or [ˈd̪eʃi]) is an North Indian word literally meaning ”of the country” (in reference to the Indian subcontinent as the country). It usually refers to someone or something ”local”, ”regional” or ”indigenous” to the Indian subcontinent, as opposed to videshi/bideshi/pardesi meaning ”foreign”.”

Jag inbillar mig att den här processen kräver en framgångsrik portalfigur som för in konceptet utifrån och skapar en tryckvåg som sedan alla föredrar att fortsätta haka på och utveckla, istället för att leta egna och andra intryck. Så tycks det vara med indisk disco, och så är det med fransk rock. Johnny Hallyday gör fransk kreolrock. All fransk rock är i själva verket kreolrock. Fransmännens klassiska överlägsenhetskomplex och ovilja att lära sig engelska har gjort att de rutat in sig i ett hörn. Eller snarare: samma gamla hörn. Återigen.

”Tête Carré” har bloggat om det märkliga Johnny Hallyday-fenomenet här. Inte bara görs det paralleller med Hallyday och den japanska matkulturen yoshoku (att laga västerländsk mat med japanska ingredienser), längst ner bjuds det dessutom på en dryg timme lång mix med Hallydays finaste stunder. Den rekommenderas.

Vill ni läsa Jonas Bollywood-reportage från Mumbai, där han intervjuar Bappi Lahiri (ovan) och de som i senare generationer fört discon och filmmusiken vidare, gå vidare hit, och beställ vårt första nummer.